1941 - 1944. Finland går till anfall.Den 25.e juni sammankallades riksdagen till en hemlig session, där statsministern Ragnell skulle meddela att regeringen göra allt som stod i deras makt att upprätthålla neutraliteten och hindra att Finland skulle dras med i storkriget, strax innan talet fick han besked att det sovjetiska flygvapnet hade inlett luftbombningar mot finska städer i södra Finland. Statsministern ändrade snabbt sitt tal och konstaterade att Finland hade blivit föremål av för ett stort sovjetiskt flygangrepp och krigstillstånd rådde i landet. Man kan säga att luftangreppet officiellt begravde den avlidna neutralitetspolitiken.Den 26.e juni proklamerades officiellt krigstillstånd i landet och Mannerheim gav trupperna tillstånd att öppna eld om de själva blev beskjutna, men att gränsen fick inte överskridas förrän den 28.e juni. uppgivandet av neutraliteten innebar inte att Finland lierade sig med Tyskland, tvärtom betonades man förde ett separat krig och att inga avtal existerade mellan Tyskland. Samtidigt var man noga med att hålla de korrekta förbindelser med västmakterna, med vilket lyckades med åtminstone i början, att hålla ett slags halvneutalitet vilket orsakade slitningar redan i början mellan den tyska militärledningen och Mannerheim, inte minst i frågan om Leningrad som Finland konsekvent vägrade att anfalla. Men den finska allmänheten ansåg kriget var en direkt fortsättning av vinterkriget och därför kom kriget kallas som "fortsättningskriget" och efter de inledande framgångarna var det inte bara nationalisterna som hade siktet inställt mot Ural... Den finska försvarsberedskapet var nu 15 månader efter vinterkriget helt annan. Visa efter de bittra erfarenheterna från 1939, beviljade regeringen och riksdagen ökade militäranslag, och anskaffningarna forcerades både i hemlandet och utomlands . På grund av isoleringen under mellanfreden var Tyskland naturligt nog den största vapenleverantören, då 90% av all utrikeshandel utgjordes med Tyskland . Ett välkommet inslag i arsenalen var det stora krigsbytet som reparerades och modifierades till de finska förhållanden, med krigsbytesstridsvagnar kunde man ställa upp med en hel bataljon som inlemmades in i 1.a Jägarbataljonen som därmed blev arméns första stödtrupp. Andra avsevärda förbättringar var pansarvärnet, nu var varje division utrustade med 4 kanonkompanier samt 1 som var underställd divisionsstaben. Även luftförsvaret hade klart förbättrats där antalet av luftvärnskanoner hade ökats med cirka 400 pjäser. Flygvapnet hade ökats till 307 stridsflygplan var av 260 var jaktplan vilket var långt under vad motståndaren hade tillgång till, dessutom den brokiga samlingen av dessa fördelade i 17 olika typer av flygplan. Det enda direkta svagheten hos armén var avsaknaden av flera motoriserade förband och materialets brokighet och de nyinkallade manskapets orutin, medan på pluskontot det avsevärt ökade arsenalen som närmast trefaldigade truppernas eldkraft och "veteranernas" erfarenheter från vinterkriget. Med sammanlagt 22 finska och tyska divisioner och 3 brigader kunde den Röda armén svara med 17 divisioner och 30 000 man stationerade vid Hangö. På grund av tyska storoffensiven tvingades man flytta trupper till huvudkrigsskådeplatsen, vilket gav de finska trupperna en klar övervikt. Sedan det stod klart at man stod inför ett offensivt krig, förväntade sig allmänheten att det första etappmålet skulle bli Viborg och Karelska näset. men Mannerheim ansåg att en operation på detta tidiga skedet skulle kunna uppfattas som ett angrepp mot Leningrad och med hänsyn till att han ansåg att försvarsmakten inte hade tillräckliga resurser för sådant angrepp, inleddes huvudoffensiven norr om Ladoga med slutmålets att återerövra Ladogakarelen. Därefter ett anfall mot Karelska näset. I samband med detta så gav Mannerheim en beryktad dagorder: "....under frihetskriget år 1918, gav jag Finlands folk på ömse sidor av om vår östra gränslöftet att inte sticka in mitt svärd i slidan förrän Finland och Fjärrkarelen voro fria, Jag svor denna ed i den finska bondearméns namn, dess tappra män, och offerviljan hos Finlands kvinnor. I 23 år har Fjärrkarelen bidat infriandet av detta löfte och över 1 år har det Karelen, som frånrykts från oss efter vårt ärorika vinterkrig legat i väntan på ljusningen av vårdag......Karelen reser sig.. I edra leder marscherar dess egna bataljoner. Ett fritt Karelen och stort Finland stiger fram för våra blickar ur mäktiga världshistoriska händelsernas svall......" Även om han ville ingjuta mod hos de egna trupperna var detta en politisk misstag, eftersom det klart signalerade om "Storfinland", som rimmade illa med det ofta återkommande officiella hänsyn om ett försvarskrig hos ett neutralt Finland. Men den nationalistiska högern jublade, regeringen blev illa berörd och Mannerheim insåg själv sitt misstag och ångrade sig. För de nya krigsoperationerna bildades den Karelska armén, vars huvud offensiv inleddes den 10.e juli, då huvudanfallet sattes in mot Korpinselkä, för att skilja åt de ryska styrkorna öster och väster om Ladoga. Samma dag erövrades Tolvajärvi och den 16.e juli skar de av de landförbindelserna för de ryska trupperna som opererade vid Sortavala, genom att de finska trupperna nådde Ladogas strand vid Koirinoja. Därefter fortsatte framryckningen längs Ladogas kustväg, där man erövrade Salmi vid den gamla riksgränsen och den 24.e nåddes Vitele. Sedan fortsatte framryckningen till Tuuleksonjoki - Säntämälinjen och norröver till Vielijärvi - Hyrskylälinjen. Vid förberedelsen av Ladogaoffensiven fick Finland oväntad hjälp. Den 163.e tyska infanteridivisionen, även kallad Engelbrechtdivisionen flyttades från Norge via den ofta i Sverige omtalade transporten genom det neutrala Sverige till Finland. Mannerheim var inte speciellt tilltalad av den främmande enheten som till början förlades som ett reservförband i Joensuu, för att senare sättas i strid vid Tolvajärvi - Suonjärvioffensivet. Det visades dock som Mannerheim hade befarad att tyskarna hade stora svårigheter i dessa ödemarksstrider. Efter att de förstärkts med finska förband blev det mera fart i offensiven. Starkt försenade intog de Suonjärvi först den 21. augusti. Efter detta återgick den tyska divisionen till överbefälhavarens reserv.  Finska soldater vid anfall vid en Karelisk järnvägstation under "fortsättningskriget". Den 7.e armékåren inom Karelska armén bröt genom de ryska ställningarna väst om Jänisjärvi, och pressade de segt kämpande ryska divisionen ner mot Ladogas strand. Ryssarna försvarade sig effektivt till den 24.e juli men retirerade söderut mot Sortavala. Men Efter att ha fått förstärkningar av ytterligare en division, gick Röda armén i motanfall i hela Sortavalaområdet och hotade att skära av de finska etapplinjerna vid Ladogas kustväg genom landstigning av öarna Lunkulansaari och Mantsinsaari men som återerövrades snart av finnarna. Men ryssarna fortsatte med sina attacker bland annat mot Tuulusjoki och Vienijärvi. Trots detta kunde finnarna avancera till näset mellan Nuosjärvi och Mikkilänjärvi. Den 31.a juli satte de finska förbanden in offensiven mot Sortavala, Den 7.e augusti nåddes Lahdenpohja och den 14.e augusti sattes slutoffensiven in. Staden kringgärdades från 2 håll och intogs nästad dag. De ryska trupperna undvek förintelse genom att skeppa ut trupperna med pråmar över Ladoga. Den finska offensiven var framgångsrik på det Karelska näsets norra front. Där huvudstöten sattes in mellan Rautjärvi och Simpele, där den viktiga järnvägspunkten Hiitola intogs den 11.e augusti. Vid Räisälä satte en division ur Röda armén in en motoffensiv som omringades och förintades mellan 17.e -18.e augusti. Den 21.a augusti intogs staden Kexholm som ryssarna förvandlat till en ruinhög. Sedan Ladogas kustsektor erövrats, fördrevs de Röda arméns styrkor mot floden Vuoksen där de finska trupperna lyckades upprätta ett stort brohuvud på den andra sidan av floden. Därifrån inleddes ett blixtanfall mot Taipale som intogs den 23.e augusti. Efter 3 veckor hade finnarna uppnått linjen Suvanto - Taipale och tryggad flanken för huvudoperation 2. generaloffensiven mot Viborg och det karelska näset. De finska framgångarna kompletterades under sommaren genom att vid Gränskarelen slå ut en rysk division och intagit Rukajärvi. På Nordfronten hade tyskarna, förstärkta av 4 finska divisioner under befäl av Siilasvuo, satt in en offensiv mot Murmansk. De tyska trupperna mötte här hårt motstånd på grund av ovana vid terrängen och det bistra klimatet, lyckades de endast avancera till Litsajoki, där de körde fast. längre söderut försökte 2 tyska divisioner mot riktning mot Salla tränga fram till. Kandalaks vid det strategiskt viktiga Murmanbanan, understödda av en finsk division från Kuusamo som hade uppgift att skära av ryssarnas etappvägar till Salla. De starka ryska befästningarna vid Salla bjöd tyskarna återigen hårt motstånd och ledde till svåra förluster, Till slut kunde de tyska divisionerna få kontakt med varandra den 8.e juli och krossa motståndet. Anfallet fortsattes den 19.e augusti och den 17.e september nådde man Vermanjokilinjen, där fronten stabiliserades ända till krigslutet, till tyskarnas stora besvikelse. Då sattes in den den finska 2.a armékåren in för att rycka fram i riktning mot Kiestinski och Uhtua. Vid Uhtua stoppades anfallet och därför flyttades tyngdpunkten i riktning mot Kiestinski - Louhi., Kiestinki erövrades 8.e augusti. Men AOK Norwegen piskade på och krävde framryckning mot Louhi, och de finska trupperna förstärktes av SS-division Nord, som lidit svårt vid det tyska angreppet mot Salla. Trots att man lyckades inringa en stor risk truppstyrka så stannade anfallet på det starka motståndet och på tyskarnas hjälplöshet i skogsstrider, dessutom var de finska trupperna uttröttade efter 3 veckors hårt strid och drabbade av dysentriepidemi. Sedan Röda armén hade fått förstärkning även ny division, övergick anfallet till försvar. De finska trupperna lyckades med en genombrott men avstannade på grund av tyskarnas misslyckanden med sina operationer. Mannerheim blev förgrymmad av de svåra förlusterna hos den finska armékåren och gav order till de finska trupperna avbryta anfallet, vilket orsakade stark förbittring hos det tyska högkvarteret i Rovaniemi. De finska trupperna drogs tillbaka till deras ursprungliga försvarslinje. Erövringen av Murmanbanan blev en ouppnåelig dröm för de tyska krigsmakten, men i Finland var man närmast lättade eftersom man krampaktigt försökte hålla i sina kontakter med västmakterna och tyskarnas bön för mer finländsk hjälp vann inget gehör. Också på den politiska planet trasslade till sig med Tyskland. Hitler var irriterad över att den brittiska ambassaden utnyttjades som en spioncentral. Den 12.e juli undertecknades en försvarspakt mellan Sovjetunionen och England. Den 19.e juli krävde Hitler att de finska diplomatiska förbindelserna med England skulle avbrytas. Innan några åtgärder hann vidtas, bombade engelsmännen Petsamo. som togs som ett välkommet anledning för att hemkalla sin diplomatiska representation i London.  Åbo brinner efter bombangrepp. Den 2.a huvudoperationen inleddes den 22.a augusti med målet befria Viborg och det Karelska näset. Redan nästa dag uppnåddes Viilajoki på den högra flygeln, medan den vänstra stod endast 18 km från Viborg. Samtidigt hade en lätt brigad inlett sitt anfall som var att öppna ett brohuvud vid Lyykkylä 12 km öster om Viborg. Mannerheim såg sin chans att inringa de ryska trupperna. Trots häftigt motstånd intogs Sommees och Kämäräs järnvägsstationer den 25.e augusti och därmed var stambanan mellan Viborg och Leningrad bruten. Finländarna hade inte tillräckliga resurser för att ringa in ryssarna helt och 2 divisioner lyckades bryta sig loss medan den 3.e inringades och förintades eller tillfångatogs. Den 29.e augusti hissades den finska flaggan på Torkel Knutsons slott som tidigare halades den 13.e mars 1940. Viborg var nu åter finsk och det hälsades med entusiasm över hela Finland. Medan Viborg intogs fortsatte anfallet i södra delen av Karelska näset tills den gamla riksgränsen nåddes 31.a augusti. Därefter fortsatte anfallet på näset till den 9.e september, då nådde man Lamaanjärvi på ryska sidan för att räta upp en utbuktning av den gamla gränsen för att få en bättre försvarslinje. Frontlinjen gick då från Finska viken - Systerbäcks mynning - Alexanderdrovka - Ohta - Lappalaisenmäki - Lempaalanmäki - Viisjoki Tappari - Ladoga. Medan kriget på näset pågick, uppvaktades Mannerheim av tyska sambandsofficeraren Erfurth, som framlade en plan om operationerna mot Leningrad, där man på tysksida skulle ringa in staden och krossa den med artillerield. Samtidigt skulle de finländska trupperna deltaga i inringningen från norr och även upprätta en brohuvud över den östra sidan av floden Svir. Mannerheim som tidigare kategoriskt motsatte sig att delta i erövring av Leningrad, kontaktade president Ryti som hade samma uppfattning i frågan som Mannerheim. Presidenten meddelade till tyskarna att Finland inte skulle delta i operationen mot Leningrad, men att de skulle delta i operationen vid Svir. Därmed lät de politiska synpunkterna segra över de rent militära. I Berlin var den tyska ledningen bittra och besvikna över det finska inställningen och gjorde ett nytt försök den 4.e september, som sammanföll med en stor leverans av spannmål till Finland. Då gick Mannerheim motvilligt med på att "överväga" en framstöt mot Mustapuro, som aldrig genomfördes. Sedan Viborg och det Karelska näset intagits var tiden inne för huvudoperation 3. Inmarschen mot Fjärrkarelen. Den 27.e augusti fick den Karelska armén uppdrag att fortsätta framryckningen mot den Karelska Sovjetrepublikens huvudstad Petroskoj, som låg vid Onegas västra strand. Taktiken gick ut på att slå en ring kring den ryska centern och låta den 6.e armékåren skära av förbindelserna söderut. Den 6.e armékåren, efter den största artilleribeskjutningen i det finska försvarshistoien, som öppnade vägen de finska trupperna, intog Lotinanpelto den 7.e september och intog Prääsä vid den vänstra flanken nästa dag. Därvid hade 2 ryska divisioner avskurits, som efter otroliga umbäranden rädda sig genom ödemarkernas kärr men blev tvingade att lämna all deras material bakom sig. Den 20.e september nådde man till Voznessenje vid Svirs utflöde. Därefter svängde de finska trupperna norrut mot Petroskoj, som attackerades västerifrån av den 7.e armékåren. Latva erövrades den 21.a och 2 dagar senare fick de finska förbanden kontakt med varandra vid Koskana. Samtidigt började ryssarna evakuera Petroskoj med hjälp av ångbåtar och pråmar över Onega. I Petroskoj satte de ryska trupperna systematiskt förstöra staden som vars ruiner intogs av den 1.a oktober. Efter erövringen fortsatte anfallet mot Svirs övre lopp för att upprätta en brohuvud på dess södra strand, som kom att omfatta 100 km brett och 20 km djupt område. Samtidigt fick militärledningen vid anfallet problem, en del av manskapet vägrade överskrida floden med motiveringen att offensiven förde dem allt längre från Finland, orsaken till detta var tröttheten efter 3 månaders farofyllt och hårt slit i ödemarken med bristfällig försörjning. Framgången var stor, den största delen av Röda arméns 7.e armén som hade fått förstärkningar av en division och avdelade enheter hade förintats och dessa hade lämnat kvar en stor krigsbyte. Men framgången hade kostat finnarna i form av stora förluster av manskap. Efter intagningen Petroskoj omdöptes till Äänislinna. Av den finska operationen återstod en sista fas. Erövringen av Maanselkä näset mellan Onega och Seesjärvi. Anfallet företogs i 2 riktningar som inriktade sig mot städerna Karhumäki och Poventsa. Vid Karhumäki hårdnade den ryska motståndet allt närmare finnarna kom till staden, som inringades från söder och väster och intogs den 5 december. Nästa dag intogs Poventsa som översvämmats av att ryssarna hade sprängt dammslussarna i Stalinkanalen i närheten. Samtidigt hade man vid Hangö belägrat den 30 000 manna starka garnisonen bland andra med hjälp av svenska frivilliga, där marinbasen hade varit en svår hinder för den tyska och finska sjötrafiken, som omdirigerats till den redan hårt belastade järnvägen via Estland. Finland hade med jämna mellanrum beskjutit basen med artilleri och med flottans båda pansarskepp. Efter att tyskarna hade intagit Tallin hade man observerat flera tecken som tytt på en närstående evakuering som inleddes den 24.e november, då ryssarna systematiskt började förstöra sina försvarsanläggningar. Den 1.a december siktades flera transportfartyg och nästa dag efter en "avskedssalut "lämnade den sista konvojen Hangö. Den 3.e december sprängdes vattentornet av en tidsinställd bomb och dagen därpå hissades den finska flaggan av den svenska frivillig bataljonen. Man hade räknat med att Åland skulle bli strategiskt viktig och redan den 19.e juni gavs order om bemanning av ögruppen. Samtidigt med minläggning av den Finska viken inleddes natten till den 22.a juni transporterades trupperna med fartyg dit som trots flygangrepp kunde garnisonen med cirka 5 200 man och 69 kanoner landstiga planenligt Trupperna kom att förstärkas med lokala frivilliga. Kustflottan lade Kustflottan ut skyddsspärrar vid inloppet till Nyhamn och Kökar, segelrännan till vid Märket stängdes med enheter ur den svenska flottan. Trots farhågorna om fientliga operationer på grund av Ålands strategiska läget inget av stort betydelse hände under hela kriget. När 1941 led till sitt slut hade den finska armén vid alla fronter nått sina mål och övergått till defensiv. Armékårerna började att uppföra en stödde linje mellan Vammelsuu vid den Finska viken och Taipale vid Ladoga, och liknade befästningsarbeten var snabbt igång vid Aunus och Maanselkäområderna. En hel del trupper hemförlovades, under november och december 1941 hela 180 000 man.  Alexandra Kollontai. Nu när en relativt lugn rådde på fronten är det dags att summera de politiska händelserna. redan den 4.e augusti när Sovjetunionens ställning var kritiskt , skrev Stalin till den amerikanska presidenten Roosevelt där han meddelade att "....han lade stor vikt vid att Finland drogs ut ur kriget...". Roosevelt informerade den finska regeringen som inte kunde på grund av sin ekonomiska beroende med Tyskland diskutera en separatfred med Moskva, trots att Stalin hade ställt i utsikt vissa regionala eftergifter. Stalin kände sig kränkt och krävde istället att England skulle förklara Finland krig, men som vägrades av England. England försökte ta reda på fredsförslaget men USA:s utrikesminister Hull vägrade och meddelade ....finländarna skulle inte ta emot några garantier från sovjetregeringen. Mot bakgrund av den behandling , som de man under 2 senaste åren har fått motstå.... Stalin fortsatte pressa på Churchill som uttalade sig att Finland skull omöjligt hållas utanför stormaktskriget och krävde att de finska trupperna skulle dras tillbaka innanför 1939 års gränser. Brevväxlingen fortsatte. Samma dag som Finland intog Karhumäki, förklarade England krig mot Finland men några krigshandlingar hann man inte utföra på grund av att Japan anföll Pearl Harbor nästa dag. Trots att USA drogs in i storkriget hade Moskva fortfarande visst intresse av att sluta fred med Finland. En trevare kom till den svenska utrikesministern Günther som presenterade den till den finska regeringen, som avvisades på nytt. Man på finsk sida hade ju haft dåliga erfarenheter på tolkningarna under mellanfreden och man vågade inte hamna i kant med tyskarna eftersom man var nästan helt beroende av dem. Läget på östfronten hade börjat till att förändras. Tyskarna hade kört fast i den ryska kalla vintern, Den Röda armén hade samlat sig för en motoffensiv vid Stalingrad och i Nordafrika hade de allierade närmat sig till ett avgörande. Hitler för att försäkra sig om att Finland inte sökte sig separat fred, satte in en charmoffensiv vid en blixtvisit vid Mannerheims 75 års dag den 4.e juli.. Mannerheim var inte helt smickrad av uppvaktningen, särskilt efter att besöket användes som en propagandanummer av tyskarna. I oktober framlade Jartsev som nu var legationssekreterare i Stockholm en ny fredssträvare och lät förstå att Moskva var intresserade av separatfred med Finland enligt 1939 års status, som möttes av misstänksamhet i Helsingfors. Man var rädda för att Ryssarna skulle kunna offentliggöra de hemliga fredsförhandlingarna och därefter Finland skulle kunna råka ut för tyska repressalier. Men bestämde sig att hålla i de nya kontakterna med Moskva, samtidigt som man skulle spela med öppna kort med Tyskland. Vid årsskiftet vände världskriget. Den 2.a februari krossades de tyska truppförbanderna vid Stalingrad, och I Nordafrika slog tyskarna till reträtt. Finland bestämde sig för att vid det första bästa tillfälle dra sig ur kriget. Den 15.e februari 1942 återvaldes Ryti till landets president med en stor majoritet, och en ny regering bilades av Edwin Linkomies, som betraktades som allmänt västvänlig. Redan 20.e mars fick den nya regeringen ett PM från State Departement där Washington erbjöd sig att bistå Finland i strävan att lösgöra sig från kriget. Men regeringen vågade inte lösgöra sig ur kriget utan tyskarnas samtycke och utrikesministern Ramsay åkte till Berlin där han fick en rejäl utskällning av Ribbentrop, som krävde slut med alla fredssträvanden och att ingå avtal med Tyskland som gick ut på att aldrig lägga ner vapnen. Något avtal blev det dock inte, trots att Ribbentrop hotade med att stoppa leveranserna med spannmål. För att släta över eller rädda spannmålsleveranserna i ett talför de stupades minnesdag uttalade Linkomies att man skulle kämpa till sista man än att kasta sig i armarna för Sovjetunionen, tyskarna belönade talet med extra leverans av 20 000 ton spannmål....Men snart krävde tyskarna att Ryti skulle förklara sig, Ryti vägrade. Relationerna mellan Finland och Tyskland blev åter spända, eftersom den fiska pressen började bli allt frispråkiga, oppositionen likaså, Inte blev det bättre av bildandet av det Finsk-amerikanska vänskapsförbundet som fick stort slagkraft. Droppen som fick Tyskarna att svalla över var att vid ett tal Väinö Tanner uppmanade finländarna förbereda sig för att ha en stark granne i öster. Hitler blev rasande och tillkallade sig den finska Berlin ambassadören och gav även honom en rejäl utskällning.  Tyskarna levererade "Pansarnävar" som var ett effektivt vapen mot ryska tanks. Ut i världen riktades blickarna mot Moskva där de tre allierade länders utrikesministrar hade samlat sig för att dra riktlinjerna för den kommande toppmötet i Teheran. I Moskva beslöts riktlinjerna för axelmakternas villkorslösa kapitulation och att Sovjetunionen skulle få sköta fredsförhandlingarna med Finland. I Teheran diskuterades även Finland, där Stalin konkretiserade sina krav. 1940 års gränser, Hangö eller Petsamo, ersättning av krigsskador till 50%, uppgörelse med Tyskland, fördrivning av de tyska trupperna ur Finland. Roosevelt föreslog att Finland skulle få behålla Viborg. Men Stalin vägrade och påpekade att det var egalt vem eller vilka Finland utsåg som sina förhandlare "vare sig Ryti eller fan själv..." Finland hade nu själva lämnat in en fredstävare via madam Kollontai, som avvisades av Moskva. I Helsingfors var man betryckta och besvikna. Madam Kollontai gjorde sitt bästa för att upprätthålla med kontakt, men Moskva teg. Efter hårda påtryckningar från väst, meddelade Finland att de inte kunde godkänna de villkor, vars innehåll och tolkning man inte hade några garantier. Stalin meddelade om att manskulle presentera tolkningarna för 2 befullmäktiga ombud. Vilket Finland tacksamt accepterade chansen och utsåg Paasikivi och den före detta utrikesministern Carl Enckell till sina representanter. När de kom till Moskva blev de snabbt besvikna, eftersom kraven hade skärpts. I de nya villkoren ingick Petsamo, fördrivandet av tyskarna ur Finland och ett krigsskadestånd på 600 miljoner dollar. Villkoren var hårda, men regeringen ville inte förkasta dem omedelbart utan sammankallade riksdagen som med 20 rösters övervikt godkände att fred skulle eftersträvas med "på så gynnsamma villkor som möjligt". I enlighet med riksdagsbesluten föreslog Finland sovjetledningen den 8.e mars, att inleda diskussioner, där Finland skulle redogöra sina synpunkter, men detta avslogs av Moskva med motiveringen att det finska svaret var "fullständigt otillfredsställande" . Det tyska reaktionen på besöket uteblev inte, leveranserna på vapen och spannmål avbröts direkt, och de alltmer spridande tysknegativa stämningarna ökade på de sämre relationerna i landet. Den 9.e juni kom ett massivt sovjetisk offensiv vid det Karelska näset, som var oväntad även om den tyska ringen kring Leningrad hade brutits och att man hade konstaterat massiva truppröreser vid den finska frontlinjen. Vid offensivens början hade den finska huvuddelen av trupperna förlagda i Fjärrkarelen för att kunna nå fördelar vid eventuella fredsförhandlingar. Detta innebar att styrkan i Karelska näset var nästan hälften jämfört med 1940, visserligen bättre beväpnad med den långa vistelsen vid fronten hade satt sina spår hos manskapet och 10 000 man var permitterade till vårbruket. De ryska anfallstrupperna bestod av 21. a armén i riktning mot Viborg och den 23.e armén i riktning mot Kiviniemi. dessa 2 arméer var förstärkta bland annat med 24 infanteridivisoner, 2 artilleridivisioner, 5 artilleribrigader, 8 stormkanonregementen och det sovjetiska flygvapnet ställde över 1 000 flygplan till förfogandet. En eldorkan bröt loss vid 15 km långt avsnitt avd kustsektorn som hördes ända ut till Helsingfors, 270 km från fronten! Trots att de finska försvarsställningarna raserades kunde finnarna hålla stånd. Nästa morgon upprepades anfallet där man ytterligare fördubblat artillerielden och man hade samlat ihop 300 - 400 kanoner vid varje kilometersträcka av frontlinjen, som var nästan dubbelt mera än vid Stalingrad. De massiva styrkorna krossade med lätthet de svaga finska motståndet men Finland satte genast in reservstyrkor och började utrymma Fjärrkarelen. Den 11. e juni upptog Tyskland sina vapenleveranser som Hitler motiverade med "...så länge finländarn kämpar så ska han får han hjälp, så fort han förhandlar stoppas sändningarna..."Tyskarna satte in även 70 Stuka-plan, in i striderna och med motortorpedbåtar levererades 900 pansarnävar och 500 pansarskräck, Tyskarna tog upp även spannmålsleveranserna. Den 14.e juni satte ryssarna in en oerhörd materialinsats och gjorde en avgörande inbuktning vid Kuuterselkä. Inför den förkrossande övermakten drogs trupperna 5 km bakåt och i de finska linjerna var en sträcka av 15 km helt uppriven. Staka ryska kolonner var på väg mot Viborg och hotade inringa trupperna vid det mellersta näset. Den 16.e juni utgick order om allmän reträtt till linjen längs Viborg - Kuparsaari - Taipale, Trots den ryska offensiven lyckades man retirera även trupperna som hotades av inringning. Den 20e bröt den 21.a armén genom och intog Viborg, som blev ett hårt finländskt bakslag. Den 22.a juni meddelade den finska regeringen att man var beredda på att avsluta kriget och bryta med Tyskland. Vi kräver en av presidenten under och utrikesministern undertecknat förklaring, om Finland är berett att kapitulera. Samma dag kom Ribbentrop till Helsingfors med avsikt att med sympatisörer störta den finska regeringen. Sedan han misslyckats med kuppen, besökte han Ryti för att upprepa det tyska kravet att Finland inte söka separatfred. Under samtalen framgick att vid en separatfred skulle de tyska trupperna inte lämna landet. Tyskland och Finland var nu nära en brytning.  Tyskarna levererade "Pansarnävar" som var ett effektivt vapen mot ryska tanks. Med ett politiskt "fint" av Ryti och Mannerheim, som gick på att Ryti ensam skulle skriva under ett politiskt avtal med Tyskland, för att vinna tid, men detta skulle tvinga Ryti avgå som landets president men rädda regeringens handlings frihet. Under tiden rasade striderna vidare vid näset. Där finnarna kunde stoppa den ryska offensiven och hålla sina ställningarna sedan man hade utrymt Fjärrkarelen. Att Sovjetunionen satte in en offensiv av denna styrka och tidpunkt när Tyskland praktiskt taget tvingats på knä var att man ville försäkra sig fria händer beträffande Finland i det kommande kalla kriget och att man på ryskt håll räknade med att marschera in i Helsingfors början av juli. Undan för undan minskades de ryska trupperna för att sättas in i andra krigsskådeplatser. Sedan Stalin den 12:e juli gett order att avbryta offensiven mot Finland för att koncentrera sig med kapplöpningen mot Berlin, återstod problemet med de tyska trupperna i landet och hur man skulle avveckla förbindelserna med Tyskland. Tyskarna som hade blivit inringade på Baltikum behövde akut förstärkningar, och frågade om Finland om ett tyskt flygförband skulle återsändas till Estland. Finland beviljade detta villigt. Eftersom Mannerheim var orolig för tyskt kupp försök i Helsingfors. Den 28.e juli satt President Ryti, regeringen och Mannerheim i hemliga överläggningar. Där man fattade formaliteterna vid Rytis avgång och att Mannerheim skulle tillträda som landets nya president. Ryti avgick den 1.a augusti och samma dag röstade riksdagen enhälligt genom den speciallagen med vilket Mannerheim skull kunna tillträda som landets nya president. Mannerheim som efter att tillträt som president, som sin första uppgift rev upp avtalet mellan Ryti och Ribbentrop. Hitler skickade fältmarskalk Keitl till Helsingfors för att förmå Mannerheim ändra sig, och när Mannerheim lät sig inte övertalas. Lämnade Keitl Helsingfors, arg som en bi, inte blev han gladare av den avskedspresenten som han fick strax innan han klev på planet, en korg med levande kräftor! Inför det kommande brytningen med Tyskland meddelade Mannerheim, att man hade avtalat med Sverige om spannmålsleveranser och den 2.a september godkände riksdagen regeringens beslut om accepterandet av de preliminära förhandlingsvillkoren, samma dag bröt Finland sina diplomatiska förbindelserna med Tyskland och uppmanade tyskarna att lämna landet inom 2 veckor. Samtidigt lämnades ett brev från Mannerheim till Hitler, där han vädjade om förståelse och att trupperna fredligt lämnade landet. Strax innan brytningen hade den tyska överbefälhavaren för de tyska lapplandsstyrkorna hotad med att en eventuell sammandrabbning mellan tyskarna och Finland skulle utan tvivel bli grymt och blodigt. Till chef för förhandlingarna med Moskva valdes den nya statsministern Hackzell, de andra i delegationen var Oscar Enkel och generalerna Walldén och Heinrich. Redan innan avresan till Moskva föreslog Mannerheim via Stockholm, Moskva att ställa in fientligheten för att undvika onödiga irritationsmoment och onödig blodspillan. Natten till den 4.e juli kom Stalins bifall, ryssarna var beredda till eld upphör klocka 07.00 följande morgon. De finska trupperna ställde då in elden medan på flera avsnitt pågick eldgivning från ryskt håll ännu ett dygn, och där tystnade vapnen nästa morgon klockan 07.00. Vapenvilan hälsades med lättnad både på fronten och hos allmänheten, även om man visste att freden innebar hårda prövningar i en sträng fred. Tyskarna började med sin reträtt, men inte alla, lapplandsdivisionen deltog inte i detta och för att förbereda strid mot dessa utfärdades order om evakuering av befolkningen av hela Lapplands län. Den största delen av befolkningen evakuerades till Sverige, som här visade sin effektivitet och sin goda organisation. Den finska delegationen anlände till Moskva, där de fick vänta en vecka på att få företräde i Kreml. Dagen innan förhandlingarna drabbades Hackzell av en hjärtattack och ersattes i posten som delegationsledare av Enckell. Natten innan förhandlingarna kom igång gick ett tyskt förband till angrepp mot en finsk garnison på Hogland, efter att Finland inte ville sträcka vapen. Anfallet som var planerad i förväg (med täcknamnet Tanne-Ost). Operationen genomfördes med starka sjöstridskrafter och landstigningsstyrkor omfattade 2 300 man. Men efter blodiga strider kunde finnarna avvärja anfallet som kostade tyskarna 153 stupade, 1050 fångar och 900 drunknade, dessutom förlorade tyskarna ett tiotal fartyg. I operationens slutskede fick finnarna oväntad hjälp, 36 ryska bombplan som i två omgångar anföll de flyende tyskarna. Psykologiskt var detta välkommet för Finland, som skulle med vapenmakt tvinga ut tyskarna ur landet. Sedan förhandlingarna äntligen kom igång, fick man snart veta de ryska vapenstilleståndsvillkoren. Fredsfördraget skulle bli aktuell först senare. Villkoren var följande:
Den 19.e september godkände riksdagen vapenstilleståndet och klockan 12.00 underskrevs avtalet i Moskva och trupperna började med sitt återtåg . - hem. Ett nytt krig väntade i norr. Sedan vapenstilleståndet hade general Rendulic dragit sina trupper till den finska gränsen från Uhtua och Kiestinki, och format en front mot söder med 3 divisioner samt 2 avdelningar, förstärkta med pansar-, artilleri- och pionjärförband. Den ena avdelningen vare förlagd vid Uleälvs mynning och den andra vid Kajan. De finska trupperna leddes av generalmajor Siilasvuo. Samtidigt som de övriga tyska divisionerna begav sig till Norge, inleddes en systematisk skölvning, I det nordligaste Finland var förstörelsen total och innefattade bostäder, vägar och broar, medan man i sydligare delarna, nöjde man sig att spränga broar. Den 28.e september kom den första striden mellan tyskarna och finnarna vid Panuma. Där Finland satte in en offensiv med 3 anfallsgrupper. Framryckningarna fördröjdes på grund av de grundliga tyska spärrarna. Den 12.e november drog sig de Ryska förbanden som varit i strid med tyskarna hela kriget vid Uhtua och Kietsinski tillbaka till den ryska sidan av gränsen och de finska förbanden fick fortsätta ensamma. Det finska huvudanfallet sattes in från Uleåborg och därifrån landsattes trupper vid Torneå som befriades den 1.a oktober av 7.e divisionen. Samtidigt ryckte den 15.e brigaden fram längs kustvägen till Kemi, där tyskarna sprängde de stora järnvägsbroarna över Kemiälv, bröt förbindelserna mellan de södra och de norra delarna av Finland för en lång tid. Den 16.e oktober befriades Rovaniemi som tyskarna hade bränt ner till grunden, Sodankylä intogs den 20.e, Vuotso 6 dagar senare och den 5.e november fick man kontakt med de ryska styrkorna norr om Enare. Den 15.e oktober kontrollerade tyskarna endast de 3 nordligaste kommunerna, På grund av Finland avrustade den ena krigsförbandet efter den andra i enlighet med vapenstilleståndet och ersatte dessa med förband av värnpliktiga jägarförband drog hela operationen ut på tiden. Först den 27. april lämnade de sista tyskarna Finland. 10 dagar senare föll den Tredje Riket.  Rovaniemi efter den tyska skölvningen. Operation Lappland kostade Finland 774 stupade, 2 904 sårade och 262 saknade. De materiella skadorna var omfattande, 16 500 förstörda byggnader, 233 spända järnvägsbroar, och 516 landsvägsbroar. medan de tyska förlusterna uppgick till 1 814 stupade, 6 000 sårade och 1 305 fångar. Kriget var slut. |