Efter det tunga krigslutet ställdes Finland in för flera svåra politiska problem. Det landområdet som skulle avträdas uppgick till sammanlagt 40 000 kvadratkilometer, där bland andra låg landets näst största stad Viborg och dess befolkning som utgjorde 12% av befolkningen måste evakueras bort från området, som dessutom politiska och ekonomiska problem som detta orsakade så måste man ordna även bostäder för dessa, flera städer hade skadats av de ryska bombningarna, samt att trygga tillgången av livsmedel och råvaror, bygga upp transportnätet där viktiga järnvägsförbindelserna i östra Finland hade stympats. Men det viktigaste uppgiften var ändå säkra landets suveränitet, och det första uppgiften för regeringen blev att försöka få i stånd ett nordisk försvarsförbund. Reaktionerna Sverige och Norge var positiva, medan Moskva uppfattades dessa som en led i ett revanschförsök. Redan 21.a Mars meddelade Molotov att ett försvarsförbund stred mot fredsfördraget och därmed inte godkännas. Den 9.e april ockuperade Tyskland Danmark och Norge. Norge blev ett lätt byte för tyskarna som vid slutet av juni nådde fram till Kirkenes vid den finska gränsen. Mellan de tyska och sovjetiska trupper låg det smala Petsamoområdet och Finland mer eller mindre isolerades i en säck. Hela norra Finland hamnade i en riskzon där tyskarna hotade Petsamos viktiga nickelgruvor och de sovjetiska militärbaserna vid Murmanskområdet i ett eventuellt konflikt och hotades hela området av att bli en enda stort slagfält mellan de båda stormakterna. Detta kunde orsaka ödesdiger konsekvenser för hela Finland. Medan striderna pågick i Norge framlade Sverige en plan om pacifisering av hela Nordnorge, som gick ut på att de tyska och engelska styrkorna skulle lämna Narvik och skulle besättas av svenska trupper. Detta skull ge Finland ökade chanser att bevara sin neutralitet. Men dessa planer kom aldrig att realiseras. Den 10.e maj anföll Tyskland de allierade via Holland och Belgien. Under denna tid var Finland under ständiga hot från Sovjetunionen. Tolkningen av fredsfördraget och dess förverkligandet skapade många irritationer länderna mellan. Med oro och fruktan följde man händelserna i baltiska länderna, där efter ockupationen utlystes en val med en kandidatlista som ledde till att länderna omvandlades till rådsrepubliker och införlivades med Sovjetunionen i början av augusti. Sedan efter fredsfördraget hade Sovjetunionens negativa inställning skärpts ytterligare, och i Finland passade den radikala vänstern med hjälp av det nybildade förbundet "För fred och vänskap med Sovjetunionen", (grundad 22.a maj 1941) lovordad Sovjetunionen och hånat det finska regeringen och socialdemokraterna. Man talade varmt för ett nytt "Rådsfinland" som skulle skapas med hjälp av en revolution. Demonstrationerna och mötena urartade sig oftast i kravaller och slagsmål. Regeringen Ryti ombildades 27.e mars som i stort kom att innehålla de flesta av de gamla ministrarna. De ordningsproblem som skapades av föreningen "För fred och vänskap" kunde inte i längden tolereras av regeringen som begränsade deras möjligheter att hålla möten, detta svarade Molotov med att lämna in ett skarpt protest, som orsakade att folkförsörjningsministern tvingades avgå. Den 14.e juni sköts en finskt passagerarplan ner av ryskt flyg över Östersjön, något som den finska regeringen först försökte hemlighålla, eftersom man inte vågade protestera mot nedskjutningen. När detta kom till kännedom hos allmänheten väckte det starka reaktioner. Regeringen fick hela tiden ta ställning till nya sovjetiska krav, den 23.e juni krävde man att koncessionen för gruvbrytning i Petsamo skulle sägas upp med engelsmännen och att överlåtas till sovjetiska gruvindustrin, 27. e kom nästa krav som gick ut på att Åland skulle demilitariseras eller befästas gemensamt av Finland och Sovjetunionen, Den 9.e juli krävde man transitotrafik till Hangö som beviljades den 6. september. Därefter hade Sovjetunionen en stormanöver vid den finska gränsen. Ett livligt spionage med starkt förstorad bemanning i de sovjetiska beskickningar och konsulat växte fram. Medan det officiella radion i Moskva spreds antifinskt propaganda. Den finska regeringen fick en panikartad sommar, där 2 gånger övervägde man att mobilisera, orsaken var rädslan att Finland skulle möta samma öde som baltstaterna. Statsministern Ryti försökte att lugna ner relationerna mellan länderna med ett radiotal, där han underströk den finska strävan att följa fredsfördraget. Men fick svar av Molotov att de pågående fästningsarbetena i Karelen ansågs som ovänliga och att den finska regeringen spelade dubbelspel. Samtidigt började Finland att förbättra sina dåliga relationer med Tyskland. Den tyske riksmarsalkens kurir, överstelöjtnant Veltjens besökte i största hemlighet Helsingfors och hade ett sammanträde med Mannerheim. Där Tyskarna erbjöd krigsmaterial mot utbyte mot transitering av sjuka och sårade soldater, Efter att ha kontaktat på grund av Kallios sjukdom, den tillförordnade presidenten, statsministern Ryti om det tyska förslaget, som gav tillstånd om detta. De tekniska utformningen av transitotrafiken godkändes av de båda parterna den 22.a september, avtalet hölls så hemligt när de första tyska trupperna anlände till Vasa, ringde stadens polismästare till inrikesministern för att få instruktioner för det som han uppfattade var tyskt landstigning! Den 23.e informerades regeringarna i Stockholm, London och Moskva om avtalet. London lämnade in formell protest, även om de förstod att Finland hade tvingats till detta. I Moskva togs nyheten med mer dämpad ton, eftersom nonaggressionsavtalet med Tyskland gällde ännu. Hos den finska allmänheten mottogs avtalet med lättnad, då Tyskland ansågs som det enda halmstråt av hopp i isoleringen som man hade kvar. Ingenting tydde vid denna tidpunkt att pakten mellan Tyskland och Sovjetunionen skulle upplösa snart. Molotov besökte Berlin den 12.e november och konstaterade att pakten mellan länderna hade fullföljts så när som en punkt, Finland. Därmed ansåg Sovjetunionen som sin plikt att invadera Finland, och införliva landet med Sovjetunionen. Molotov krävde därför att de tyska trupperna skulle lämna Finland. Hitler visserligen medgav att Finland låg i det ryska intressesfären men att Tyskland inte ville ha krig i Östersjöområdet, och bad därför Sovjetunionen att vänta 6 månader med sina insatser eftersom man hade ju uppnått sina strategiska mål. Molotov ansåg dock att Sovjetunionen hade ingen orsak att skjuta upp sina planer, men svarade undvikande om de hade avsikt att börja ett nytt krig. Något enighet kunde man inte uppnå och detta innebar en första brytning mellan Berlin och Moskva. Sovjetunionen fortsatte med sina påtryckningar, de anklagade Finland för att medvetet förhala byggandet av Sallajärnvägen, den 1.a december ingrep Moskva hotfullt mot nya planer på ett omfattande militärt och även politiska samgåenden. Den 19.e december drabbades president Kallio av ett slaganfall och efterträddes av statsministern Ryti, som gav J. W. Rangell uppgiften om att bilda en ny regering, som i stort var den samma som den förre. I samband med presidentvalet blandade sig Sovjetunionen in i striden genom att utpeka 4 kandidater som olämpliga. President Kallios bortgång blev dramatiskt, efter att ha lämnat sin ämbete till Ryti, ville han dra sig tillbaka till sin gård i Österbotten. Vid avfärden i järnvägsstationen hade den nya presidenten och rikets högsta dignitärer samlats. När han inspekterade hedersbataljonen drabbades han på nytt av en slaganfall och sjönk ihop men fångades av Mannerheims armar. Sovjetunionen ökade trycket på Finland ännu mer, vid årsskiftet sade Moskva upp det löpande handelsavtalet utan föregående varning, med motiveringen att Finland inte klarat av sina fördragsenliga förpliktelser. Detta såg till att Finland ännu mer blev nästan helt berodde av Tyskland. Förhållandet till Sovjetunionen hade sjunkit till fryspunkten. och det ostabila läget orsakade att man åter övervägde mobilisering. Nu under freden hade man genast börjat att bygga nya försvarsanläggningar, värnpliktstiden hade förlängts till 2 år. och försvars makten hade omorganiserats bland annat hade inom armén de tidigare divisionerna upplösts och ersatts med 15 brigader som utgjorde den stående hären. Nya organisations och mobiliseringsplanerna hade utarbetats, så att under krigstid armén skulle bestå av 6 armékårer som förfogade 16 divisioner sammanlagt 470 000 man. Vapen och ammunitionsanskaffningarna hade ökat märkbart och efter underskrivandet av transitoavtalet fick Finland 50 nya jaktplan, 300 kanoner, 500 pansarvärnskanoner och 650 000 granater. Den 18.e december hade den tyska generalstaben slutfört arbetet på anfallet mot Sovjetunionen. under kodnamnet Barbarossa, som förutsatte Finlands medverkan vid Murmansk, Hangö och kring Ladoga. Vid månadsskiftet januari - februari inbjöds generallöjtnant Heinrich av den tyska generalstaben för att föreläsa om vinterkriget. Vid sammanträdet med den tyska generalstabschefen Halder berördes Barbarossa inte alls men han försökte sondera om finländsk operation mot Leningrad. Det nästa tecknet av det allt mer ökade intresset för Finland kom vid slutet av februari när stabschefen för de tyska trupperna i Norge överste Buschenhagen vid sin Helsingforsbesök garanterade att de tyska trupperna skulle inte förhålla sig passivt vid en eventuell sovjetisk angrepp mot Finland. Besöket resulterade i att det militära samarbetet mellan Finland och Tyskland intensifierades och därmed trots att inget avtal fanns så hade Finland i praktiken allierat sig med Tyskland. Tyskland hade beslutat att anfalla Sovjetunionen men stora delar av trupperna var bundna med anfallet mot Balkan där Jugoslavien och Grekland ockuperades i april. Det tyska anfallet framkallade ytterligare slitningar mellan Tyskland och Sovjetunionen eftersom deras intressen kolliderade på Balkan. Den 20.e maj kom det officiella kontakterna mellan Finland och Tyskland. När det tyska sändebuden Karl Schnurre under sammanträdet med president Ryti avslöjade de sovjetiska kraven för att sluta sig till axelpakten, en likvidering av Finland. Han berörde även de spända läget mellan Tyskland och Sovjetunionen, och förklarade att krig mot Sovjetunionen var inte uteslutet. Vidare avslöjade han att det fanns en risk att Sovjetunionen skulle anfalla Finland och i Balkan. Hitler hade inbjudit några finska militärexperter för att bli informerade om läget samt att kunna samordna krigsoperationerna vid en eventuell sovjetisk anfall. Ryti förklarade att man på finsk sida inte hade avsikt att anfalla Sovjetunionen och undrade om en sovjetisk aggression mot Finland skulle betraktas i Tyskland som en krigsorsak. Några dagar senare anlände en militärdelegation till Berlin och Salzburg. I Salzburg avslöjades anfallsplanernas för den nya östfrontens norra del och Finlands blivande roll. där tyskarna ville på nytt Finland skulle anfalla Leningrad. I övrigt ville Tyskland att Finland skulle bistå med 1 division som stöd för de 2 tyska divisioner vid Sallaavsnittet mot Kanderas utmed den strategiskt viktiga Murmanbanan. Eftersom den finska delegationen saknade fullmakter för att skriva avtal, bestämdes att regeringens svar skulle inlämnas senast 2.a juli. Vid hemkomsten rapporterade delegationsledaren Heinrich för presidenten om den stora tyska optimismen för operationen. Den politiska ledningen i Finland och många utländska diplomater var långt ifrån övertygade om att ett nytt krig skull kunna bryta ut. Eftersom Tyskland hade en förhandlings kontakt med Sovjetunionen, där Moskva var villiga till långtgående eftergifter. Men anledningen till dessa kontakter var hemlighålla anfallsplanerna och att vinna tid. Mobliserade marscherade mot Helsingfors järnvägsstation mot en osäker framtid vid fronten. Finland drogs in sakta men säkert in i de tyska planerna de förhandlingarna som inleddes den 1.a maj. Men i dessa beslut som fattades, hölls flera statsråd utan vetskap om dessa förhandlingar. De finska ståndpunkterna var återigen att Finland inte skulle starta ett anfallskrig, men i händelsen av en sovjetisk aggression skulle hoppas på tyskt hjälp. Men man får klart för sig att man inofficiellt lovade att ta de åtgärder som krigsoperationen krävde. Den första partiella mobiliseringen utfärdades den 9.e juni och gällde den bataljonen som skulle ställas till den tyska krigsmaktens förfogande vid Petsamo samt det nordfinska luftvärnsförbandet med 30 000 man. Samma dag informerades regeringen om det kommande konflikten mellan Tyskland och Sovjetunionen som kunde utvecklas till krig innan midsommar. Den 14.e juni godkändes formellt de överenskommelserna med Tyskland av president Ryti och utrikesutskottet och nästa dag mobiliserades den 3.e armékåren som underställdes under tyskt befäl. Den 17.e gav Mannerheim order om allmän mobilisering av hela fältarmén, eftersom tyskarna hade bestämt sig för datumet för anfallet österut, som skulle bli den 22.a juni klockan 03.00. Regeringen godkände Mannerheims förslag om evakuering av hela befolkningen på 45 000 personer ut med östgränsen. Engelsmännen i Petsamo hade upphört med trafiken i protest som varning till Finland för att gå i krig på Tysklands sida. Den 21.a juni fick generalstaben ett kort telegram som löd Barbarossa Dortmund som bekräftade om det kommande anfallet skulle påbörjas nästa dag. Sedan det tyska angreppet inletts längs hela östfronten lästes Hitlers radiotal där han sade: "....Tillsammans med sina finska kamrater står segrarna från Narvik vid norra Ishavet. Tyska divisioner under ledning av Norges erövrare och finska rihetshjältar under sin marskalks ledning skyddar Finlands område....". Mannerheim blev förgrymmad över formuleringen, president Ryti reagerade snabbt och gav utrikesministern Witting uppdrag att utfärda en kommuniké som skulle understryka den finska neutraliteten, och att Finland ville upprätthålla sina förbindelser med Sovjetunionen, men man skulle försvara sig vid ett eventuell angrepp. Detta kommuniké orsakade att den tyska överkommandot i norra Finland blev överraskade och detta orsakade en del komplikationer vid de inledande operationerna. I Berlin orsakade den förvirring och Tyskland ställde nervöst förfrågningar men läget hann aldrig utvecklas till en kris. I Moskva kallades Finlands sändebud till Kreml där han krävdes på besked om Finland hade avsikt att hålla sig neutralt. Den engelska utrikesministern Eden förklarade i London att England betraktade Finland neutralt och att inget hade inträffat i relationerna mellan Helsingfors och Moskva.