Ännu vid början av 30-talet utgjordes den finska arméns utrustning och vapen av stora delar rester från inbördeskriget. All modern utrustning som pansarvapen och luftvärn saknades helt. Mobiliseringsorganisationen var ytterst bristfällig, några mobiliseringsförråd fanns knappast. Arméns svaghet berodde på de olika regeringarnas och riksdagens ointresse, som också saknade både erfarenhet och tradition av utrikespolitik. De första ansträngningarna på börjades våren 1931, då president Svinhufvud kom till makten. Han ansåg som en av hans främsta uppgifter var att förstärka försvaret, snabbt bad han general Mannerheim bli i händelse av krig bli landets överbefälhavare. Det gamla försvarsrådet ombildades till att bli rent militärt. Riksdagen hade 1930 beslutat sig en ambitiös uppbyggnad av armén, flottan och flygvapnet, som på grund av det bistra ekonomiska klimatet minskade man på ambitionen. När krigsmolnen alltmer började hopa sig under 30-talets andra hälft ökades anslagen från 16% av statsbudgeten 1936 till 23% 1938 och hela 30% 1939. Den finska flottans stolthet var pansarskeppen "Ilmarinen" och "Väinämöinen" här i bild. Vid genomgång av försvarsläget 1938 till regeringen rapporterade försvarsrådet att försvaret var "totalt" stridsoduglig". Detta alltså ett år innan krigsbrottet och Mannerheim hotade att avgå. Under sommaren 1939 gjordes kraftansträngningar att befästa Karelska näset som kallades Mannerheimlinjen i samband med detta grävde man även stridsvagnshinder i området. I augusti 1939 företogs en större fältmanöver som gav många lärdomar, moralen hos trupperna var hög, utbildningen av dessa tillfredsställande men avsaknaden av modern material var obarmhärtig. Med avsaknad av pansarvärn och pansarvagnar, samt med starkt föråldrad artilleri. Flygvapnet bestod av en brokig samling av flygplan var av de flesta redan föråldrade typer. Från mitten av 30-talet inköptes en del jaktplan från England, Holland , Frankrike och Italien, men flera av anskaffningarna visade sig snart var bristfälliga bland annat låg prestanda. Från England inköptes 41 tvåmotoriga flygplan av typ Blenheim och från Holland inköptes 2 spaningsplan. Flottan bestod av 2 kraftigt bestyckade pansarskepp sjösatta 1930 respektive 1931, 4 före detta tyska kanonbåtar från det första världskriget, 6 mindre minfartyg, 29 minsvepare av olika storlek och härkomst och 5 ubåtar, 9 motortorpedbåtar. Utöver dess fanns det även fartyg från det halvcivila sjöbevakningen som bestod av diverse patrullbåtar, presidentjakten Aura som i krig kunde tjänstgöra som eskortfartyg och landets samtliga isbrytare. Juho-Kusti Paasikivi kallades i all hast från Stockholm till Helsingfors för att leda den finska delegationen med Sovjetunionen om "konkreta politiska frågor". Paasikivi ansågs som en van förhandlare med den sovjetiska ledningen, efter ha varit med i fredsförhandlingarna i Dovrat 1920. de övriga var överste Paasonen och legationsrådet Nykopp, som båda kunde ryska och verkat i den finska legationen i Moskva. Medan regeringen diskuterade om direktiven, uppsöktes utrikesministern av den sovjetiske Helsingfossändebuden Derevjanski, som meddelade Moskvas upprörelse över dröjsmålet med det finska svaret till inbjudan, och jämförde detta med baltstaternas direkta svar. Kontentan av de direktiv som Paasikivi fick av regeringen var att "avvärja alla sovjetiska krav som inriktade sig landets statliga eller territoriella integritet, eller som kunde äventyra landets neutralitetspolitik". den enda yttersta eftergiften var att diskutera öarna Seitskär, Lovö och Tyterskär som låg i finska viken. Delegationen fick även muntliga direktiv att se till att under inga förhållanden låta förhandlingarna bryta samman. Innan förhandlingarna inleddes fick Finland politiskt stöd från USA och de nordiska länderna, som höjde förhandlarnas optimism. Samma dag som de kom till Moskva undertecknades avtalet mellan Moskva och Litauen, följande dag mottogs delegationen av Stalin och Molotov. Dessa erbjöd en biståndspakt som avvisades, där efter en lokal sådan som skulle innehålla delar av Åland och några öar i Finska viken, samt uthyrning av Hangöhalvön i 30 år, som avvisades. Därefter en gränsjustering vid Petsamo, man ville ha tillbaka den finska delen av Fiskarhalvön i utbyte mot Repola i Östkarelen. Förhandlingarna bröts på Paasikivis begäran eftersom han ville kontakta regeringen i Helsingfors. Där det gjordes ett nytt förslag som när förhandlingarna kom åter igång den 14:e oktober som avslogs av Stalin, Därefter presenterade Stalin en ny gränsdragning i Karelen, samt på nytt tog upp frågan om biståndspakten och uthyrning av Hangö, som avvisades av Paasikivi som på nytt påpekade om de finska neutraliteten. Under tiden hade Finland mobiliserat och påbörjat evakuering av befolkningen i de största städerna. Förhandlingarna avbröts ännu en gång och de finska delegaterna återvände till Helsingfors för att sammanträda med det ny tillsatta krigskabinettet som bestod av statsministern, utrikesministern, finansministern, försvarsministern samt militära sakkunniga Mannerheim, med generallöjtnant Österman och generalstabschefen Oesch, även med detta sammanträde var Moskvasändebudet Yrjö-Koskinen. I sammanträdet konstaterades att man kunde möjligen godta gränsjusteringen i Karelen, samt att man skulle kunna erbjuda Jusarö istället för Hangö. Frågan om Petsamoområdets Fiskarhalvön ansågs som en "andra rangens fråga". Samtidigt togs upp sonderingar med Sverige om militärhjälp som avslogs av Sverige i de nordiska statsöverhuvudernas möte i Stockholm. Förhandlingsdelegationen utökades med finansminister Tanner, som hade tidigare förhandlat i olika frågor i Moskva. I krigskabinettet hade det blivit delade meningar om Jusarö och efter att utrikesministern hade hotat med avgå, så beslutade man att inte erbjuda ön. Stalin var inte nöjd med det finska motförslaget och krävde att Hangö skulle uthyras till Sovjetunionen. Förhandlingarna bröt samman, men ett nytt försök gjordes på kvällen där Sovjetunionen prutade på sina anspråk på gränsjusteringarna i Karelen. Men efter två timmar senare bröt förhandlingarna åter samman. Paasikivi rapporterade till regeringen i Helsingfors, och fick svaret "regeringen godkänner fullständigt er inställning". Under tiden hade riksdagens majoritet, presidenten och stora delar av den allmänna opinionen förhoppningar att landet skulle klara sig med freden i behåll. Vilket gjorde att Mannerheim varnade för krigsrisken. Redan Samma kväll avlossades skotten i Mainila, vem eller vilka som avlossade dessa är ännu oklart. Som svar för dessa skott fick Finland mottaga en diplomatisk not, samt att Sovjetunionen inte var längre bunden av nonaggretionspakten, Finland erbjöd sig att undersöka händelsen, var på Sovjetunionen bröt de diplomatiska förbindelserna med Finland. Samtidigt med dessa händelser utropades en ny kommunistisk finsk regering i Terijoki av Otto-Ville Kuusinen, som skyndsamt gick med i biståndspakt med Sovjetunionen som snabbt där efter erkände Terijoki regeringen som Finlands legitima regering. Uppkomsten av Kuusinen regering skapade förvirring både i Finland och i omvärlden, eftersom landet hade plötsligt 2 regeringar, Sovjetunionen sade sig i fortsättningen endast ha kontakt med Terijoki-regeringen. Torsdag den 30:e november, utan föregående krigsförklaring, anföll sovjetarmen i alla huvudriktningar på Karelska näset. I Helsingfors var man ännu ovetande av händelse när utan förvarning det började regna bomber över stadens centrum och stadens omgivningar. Trots noggranna direktiv till civilbefolkning utbröt en allmän förvirring, folk trodde fortfarande att det inte var krig. Bland annat satt regeringen samlad in en sammanträde när bomberna började krevera, förvånade tittade de på varandra men mest på försvarsministern som konstaterade att det var nog bäst att söka skydd i en närliggande park. Nu utbröt ett 105 dagars försvarskrig som kallas som Vinterkriget. Trots att Moskva betraktade det hela som ett lokalt fälttåg kunde Leningrads militärdistrikt kasta in 20 divisioner med 17 000 man i varje mot Finlands 12 divisioner med cirka 15 000 man i varje. Därtill hade Sovjetunionen en förkrossande övervikt när det gällde artilleri, flyg- och pansarförband. Under första krigets första dag flygbombades 21 städer med varierade framgång. I Helsingfors var alla utfartsvägar packade med folk som med sina tillhörigheter nedpackade i kärror och barnvagnar sökte sig bort, och riksdagen sökte sig till Kalajoki i Österbotten där de stannade så länge som kriget varade. Kriget orsakade en regeringskris då socialdemokraterna sprängde regeringen, man hade tappat förtroendet för utrikesministern Erkko. Ny regeringschef blev Risto Ryti, som var då riksbankschef bland de nya ministrarna var Paasikivi som blev minister utan portfölj, alltså som inte ansvarade någon departement. Då man befarade för en invasion av Åland, togs en ny kontakt med den svenska regeringen om en gemensam bemanning av området. Sveriges nej kom redan den 2:a december, som tolkades som att Finland inte kunde räkna med svensk hjälp, något som togs emot med en stor bestörtning och bitterhet hos allmänheten. Men Sverige bidrog med omfattande militärhjälp, allt från vapen till kläder, 1000-tals svenska frivilliga kom till Finlands försvar som frivilliga, insamlingar sattes igång av Finlands kommittéer, man tog emot barn som evakuerades till Sverige, Arbetarrörelsen samlade ihop tåglaster med frivillig arbetskraft för att fylla de luckor i arbetskraft som uppstod av mobiliseringen. USA var den enda stormakten som reagerade på Sovjetiska angreppet, och erbjöd sig att medla. Men erbjudandet förkastades av Moskva. I samma veva kom Moskva med nästa utspel då man offentliggjorde Terijokiregeringen, "Finlands demokratiska Folkregering", som med "mäktig hänförelse" hälsade den tappra oövervinneliga Röda Armén. Terijokiregeringen blev aldrig godkänt av det ännu aktiva NF, där Argentina föreslog om uteslutning av Sovjetunionen som med en liten marginal bifölls och där vann Finland en liten politisk seger. Detta var den sista stora fråga som togs upp av NF innan det Nationella Förbundet tynade bort i världskrigets rök och damm. Mannerheim utsågs som överbefälhavare 30.e november, och satte upp sitt högkvarter i S:t Michels. General Österman förfogade Karelska näset med 6 divisioner. Den 70 km långa fronten från Finska viken till Vuoksen av 2.a armébrigadens 4 divisioner, den 3.e armékåren försvarade näsets östra del, en sträcka av 56 km. Mot dessa satte den röda armén in 7 divisioner och 6 pansarbrigader i allt 140 000 man och runt 1000 pansarvagnar, ojämnt läge för Finland som hade hunnit slutföra sin uppmarsch. Avsaknaden av pansarvärn gjorde att man uppfann enkla vapen mot pansarvagnar som buntladdningar som bestod av minor som kastades mot pansarvagnar, ännu enklare var men effektiva var spritflaskor som fylldes med en blandning av kaliumklorat, stenkolstjära och tollen. Dessa fick snabbt i soldatshumorn namnet molotovcocktails, användandet av dessa primitiva vapen stort personligt mod. Två Blenheim bombplan görs klart till ett nytt uppdrag i det bittra kylan. Längst upp i Petsamo hade en finsk bataljon stoppat en rysk division vid Höyhenjärvi och på Salla avsnittet vann Finland en viktig seger och drev tillbaka fienden. På kustsektorn var trycket från röda armén tidvis hård. Svåraste var det vid Kollaa, där 4 bataljoner hade till uppgift att stå emot 2 ryska divisioner, men den stora snömängden försvårades den tunga ryska truppernas rörelsemöjligheter. På Karelska näset hade den finska militär ledningen länge väntat på generalangrepp mot Viborgska porten. Redan under striderna vid Taipale pågick hade man genom spaning konstaterat massiva ryska truppkoncentrationer i området. Tidigt på morgonen den 17 december kom anfallet. Efter en grundlig artilleribeskjutning anföll det första anfallsvågen. under dagen hade man lyckats med inbrytning av de finska linjerna, men slogs tillbaka under kvällen. Anfallet upprepades nästa dag med huvudmålet Summa by som var en strategiskt viktig stödjepunkt längs landsvägen mot Viborg. Anfallet slogs tillbaka av finskt artilleri. Nästa natt besköts de försvararna med artillerield hela natten och nytt anfall sattes in, denna gång med förnyad kraft och förstärkta med nya förband. Fronten hade breddats österut och med 6 divisioner med understöd av flyg- och pansarbrigader trängde de ryska divisionerna in i Viborgska porten. Men ryssarna anföll som de tidigare hade gjort vid Taipale med massiva formationer som blev lätta byten för de försvarens kulspruteeld. Men finnarna hade för få vapen mot pansarvagnar som i grupper om 20-25 framgångsrikt gjorde räder bakom de finska ställningarna. Stridsvagnshindrerna visade sig vara ineffektiva som forcerades tämligen enkelt eller hade beskjutits sönder av artilleri. Ett 50 tal stridsvagnar bröt genom vid Summa by där många av dessa slogs ut av molotovcocktails. Ännu ett anfall följde följande dag som också slogs tillbaka. Där efter övergick man att föra ett ställningskrig. Under tiden hade finska städerna och industriområdena utsatts med flygbombningar. De knappa och långsamma jaktplan hade svårt att angripa de snabbare ryska bombplanen och på grund av knappheten av luftvärnspjäser sattes in pansarskeppen till Åbos luftförsvars förfogande. De ryska jöstridskrafter hade beskjutit finska kustförsvarsbatterier vid Hangö och i den Karelska kusten. I anfallet vid Hangö kom de 3 ryska krigsfartygen allt för nära och hamnade under täckande eld från batterierna, där en jagare träffades svårt och fick hastigt retirera. Jagaren siktades sjunkande av en tyskt handelsfartyg. Det andra anfallet skedde mot Björkö och var av större omfattning som pågick flera dagar. Ryssarna satte in bland annat in slagskepp och bombade fullständigt ut hela ön utan att träffa kanonerna, som senare sattes in i försvaret av Karelska näsets vid slutoffensiven. Det finska flottans enda förlust under vinterkriget var att presidentjakten Aura torpederades vid eskort tjänst av en ubåt. Det svåra isläget under kriget minskade effektivt alla operationer av båda ländernas flottenheternas möjligheter att operera med annat än eskorttjänst och mineringar. Av den finska handelsflottan sänktes 4 fartyg. Det totala antalet av handelsfartyg som sänktes under vinterkriget förutom de finska, var 2 svenska, 2 tyska och ett estniskt fartyg. De tyska fartygen sänktes av sovjetiska ubåtar, som orsakade irritation hos de tyska ledningen. Samtidigt sonderade den Finland i olika delar av världen om militärhjälp eller vapeninköp. England och Frankrike visade sig var villiga att skicka in trupper men den enda vägen att få in trupperna var via Norge och Sverige, som nekade ge tillstånd till transitering. Från England och Frankrike lyckades man köpa in en hel del vapen, bland annat några jaktplan. Sverige bistod med den största delen av vapen som inköptes under kriget. Det fascistiska Italien till skillnad till av sin vapenbroder Tyskland, var villiga till att leverera vapen men det största delen av dessa vapen kom aldrig längre än till den tyska gränsen. Ryska stridvagnar som fallit för offer för finska förband. Tyskland hade ju en pakt med Sovjetunionen som de följde till punkt och pricka. Många av de nya flygplan som levererades förlorades redan vid leveransflygningarna då de sattes i händerna på oerfarna piloter. Det norra Finland försvarades av de svenska frivilliga som också försågs av det svenska flygvapnet ett flygförband som bemannades av frivilliga piloter och luftvärnen i Helsingfors bemannades också av svenska frivilliga. I USA var det förbjudet enligt lag att amerikanska medborgare skulle tjänstgöra i en annan lands försvarsmakt, men detta trotsades av många finskättade amerikaner. USA gav också stora krediter till Finland till att köpa in humanitära material och en del vapen. Men amerikanarna hade som villkor att leveranserna skulle gå med fartyg under finskt flagg. På grund av det tillfälliga svagheten hos den Röda armén som orsakades av fruktlösa anfall, satte Finland en motoffensiv de 23 december mellan Muolaanjärvi och Kuolemanjärvi. I början gick allt som planerats men när de mötte starkt motstånd med bland annat grupperingar av pansarvagnar,. Granatkastarförbanden hade fått felaktig ammunition och signalmalörer orsakade att pansargrupperingarna inte besköts av artilleriet, och detta avsaknad av artillerunderstöd gjorde att finnarna tvingades retirera, Detta resultatlösa anfall kostade finnarna 1300 stupade och befälhavaren i operationen, generallöjtnant Österman tog det hela mycket hårt och begärde avsked. Detta plötsliga men tämligen misslyckade anfallet gjorde att Röda armén blev konfunderade och att de avstod från anfall. Finnarna lyckades att ringa in 2 infanteridivisioner och en 1 pansarbrigad vid det hårt ansatta frontavsnittet vid Kollaa. Men ryssarna gav hårt motstånd och efter häftiga strider ringades in ryssarna in i flera mindre grupper. Striderna pågick ända ut till slutet av februari som finnarna vann. 4 300 ryssar stupade, där av 2 generaler. Där tog finnarna sin största krigsbyte, 128 pansarvagnar, 91 kanoner, 120 lastbilar och stora mängder av vapen och annan materiel. Ett liknande slag pågick norrut vid Kuhmo, men de allt mer knappa finska förbanden kunde inte slå ut ryssarna som inringade höll ut ända till krigsslutet. Ryska stridvagnar som fallit för offer för finska förband. Ledningen för Röda armén insåg att det var högtid att ändra taktik och ytterligare skola trupperna, även militärledningen byttes ut. Det stora generalangreppet fick man på grund av kyla flytta fram från januari till februari. Samtidigt började de första fredsträvanden att ta form mellan länderna. Det hela började med att den finska författarinnan Hella Wuolijoki träffade i Stockholm med den finska regeringens goda minne sin gamla bekant, Sovjetunionens sändebud i Stockholm fru Alexandra Kollontay den 10 januari, Kollontay tog kontakt med Moskva som skickade in 2 Finlandskännare där den ene var Jartsov. Den 25.e januari erbjöd den svenska utrikesministern Günther sig villig att medla och 4 dagar senare meddelade Molotov sig villig att förhandla med den finska regeringen. Därmed var Terijoki regeringen passé. Detta kovändning förklaras med att de västallierade var beredda på att sätta in trupper på den finska sidan. Men det överoptimistiska finska regeringen gjord misstaget att svara den 2. februari i alltför återhållsam ton. Optimismen grundade sig på det rätt hoppfulla läget vid fronten. Sovjets svar kom med ett stort offensiv. Artilleriets beskjutning överträffade allt tidigare insatser, även 500 flygplan deltog i bombningarna av de finska ställningarna. Vid middagstid sattes infanteriförbanden med starkt pansarförband in men anfallet slogs tillbaka under natten. Anfallets huvudmål var även denna gång Summa by. Trots en eldorkan så kunde finnarna hålla stånd. Några dagar senare satte Röda armén in ett massivt anfall på alla fronter i Karelen, som kompletterades med operationer vid flyglarna. Inbrytningen resulterade i en inbrytning vid Lähde, något som kom att avgöra kriget. Denna inbrytning som var en kilometer bred öppnade vägen mot de svaga finska stödförbanden. Den 13.e februari sattes ytterligare divisioner in med 50 pansarvagnar, som trängde in i det strategiskt viktiga Lähde vägskäl, och kunde man bredda inbrytningen. Samtidigt som de finska reserverna var praktiskt taget uttömda. 2 dagar senare kom det nästa inbrytningen vid Kämärä vägskäl och de finska försvararna tvingades att retirera till mellanlinjen längs Samola - Sommee - Kämärä - Vuoksen. Samtidigt började man koncentrera sig försvaret av Viborg. Kustflygelns återtåg skyddades av kustartilleriets batterier vid Björkö, som när de hade skjutit slut på ammunitionen förstördes anläggningen och artilleristerna tog en 40 kilometer lång marsch längs isen förbi de ryska ställningarna i skydd av en kraftig snöyra. Hella Wuolenjoki. Finland råkade i ett svårt diplomatisk dilemma, den 28.e februari beslöt regeringen definitivt inleda fredsförhandlingar på Sovjetunionens villkor. Samtidigt som de allierade var villiga att sätta in 50 000 - 60 000 man och 100 engelska bombplan in i striderna. De allierade var med detta främst intresserade av att skära av malmtransporter på Östersjön till Tyskland och öppna ett nytt front mot tyskarna, men man ställde villkoret att Finland inte skulle förhandla med Moskva. Den 27 februari sattes de nu färdigutbildade svenska förbanden in i Sallaområdet. Utbildningen av trupperna hade genomförts i Kemi och Torneå. Ansvaret för de nordfinska förbanden underställdes under de svenska förbanden. Samtidigt strömmade frivilliga in till avdelningen "SISU" som även kallades för främlingslegionen på grund av manskapet bestod av 26 olika nationaliteter, som aldrig hann sättas in i striderna. Det fredsfördrag som mottogs i Helsingfors mottogs med bestörtning. dessa var i princip de samma som Moskva hade krävt innan kriget men med tillägg. som utökade territoriella krav i Östkarelen där befolkningen skulle utrymmas, de östra delarna av kommunerna Kuusamo och Salla, samt den finska delen av Fiskarhalvön vid Ishavet. Moskva meddelade att det fanns inga prutförmåner och om förhandlingarna skulle dra ut på tiden så skulle man istället skärpa kraven. Och Finland skulle bygga upp ett ny järnväg från Kemijärvi till de nya ryska gränsen. Finland övervägde man att på nytt anhålla om det utlovade militärhjälpen från väst. Men detta avstod man ifrån på grund av det snabbt förvärrade läget vid fronten, som förvärrades allt mer timme efter timme. Den 10.e mars telegraferade den finska delegationen från Moskva (som bestod av statsministern Ryti, minister Paasikivi, generalen Walldén och riksdagsmannen Voionmaa), att villkoren måste godkännas i oförändrad form och fullmakter om att skriva under dessa. Regeringen godtog detta följande morgon, eftersom man hade gjort en sista sondering om transitering som svenskarna återigen avslogs, godkännandet meddelades till delegationen som presenterades i preciserad form den 12.e och undertecknades följande natt. Statsminister Cajander meddelade om freden på följande sätt på bioduken. "Det krig i vilket Finland har varit invecklat under tre och en halvmånad, är nu slut. Trots att vi voro villiga till territoriella avträdelser tvingades kriget på oss. En ojämn kamp för vilket vi voro oförberedda. Vår armé har på ett lysande sätt fullföljt sin uppgift, den civila befolkningen har med beundransvärt mod motstått terror av dagliga luftbombardemang. Vi har vädjat om hjälp, våra grannar de skandinaviska staterna har icke ansett sig vara i stånd att hjälpa i för oss genom trupper. De allierade efter en stunds tvekan i början har förklarat sig villiga att sända detta land en fullt utrustad krigsstyrka. Men på vilket sätt skulle dessa förstärkningarna nå oss.Den enda möjliga passagen löpte genom Norge och Sverige, men tillåtelse att använda denna väg vägrades strängt. Vägen för hjälpen var spärrad.. Den fred vi undertecknade var oväntad hård men vi ansåg det bättre än fortsätta ett hopplöst krig. Alltjämt eniga förlitade oss på den allsmäktiga och på oss själva skola vi leva vidare för att bygg upp en ny framtid."