Det moderna 1920-talet

1920-talet kom att bli ett decennium som kom att tillskrivas för en nationell läkning, där det tudelade landet skulle enas. Och under den här tiden kom att i sin helhet bli en tid av stark och dynamisk utveckling. Samtidigt blev det en tid då litteraturen, film och musik bli ett medel för att visa de orättvisor och motsättningar som 1880-talets normer hade blivit. Biografer växte upp och i Hollywoodproduktioner kunde man söka sig bort från det gråa och trista vardagen som verkstadsgolvet kunde erbjuda. Samtidigt var 1920-talet en brytpunkt mellan det gamla och moderna. Det moderna stadslivet innebar en förändrad livsrytm, där populärnöjen och konsumtionen ökade men allt det förde med sig ökad en psykisk irritation. Med film och musik kom världen bli allt mindre och ökade längtan för det som fanns långt bort.

Freden i Tarto slog fast gränserna mellan Finland och Sovjetunionen 1929. Finland fick förutom sina gamla områden även Petsamo ute i i Ishavet, trots detta kom kontakterna med öst vara svåra under hela 1920-talet. För att minska trycket från öst, sökte Finland försvarsallians och samarbete med de baltiska länderna och Polen fram till 1935. 1918 - 1922 pågick det stridigheter i Finlands närområden med finska intressen, Ingermanland och den ryska delen av Karelen stred för ökat självstyre eller självständighet. Från Finland deltog runt 9 000 frivilliga påeldade av Karelska Folkföreningen, Ingermanska Föreningen och Den Akademiska Stamföreningen och en del deltog i så kallade expeditioner i dessa områden, inte dock officiellt men med regeringens goda minne. Under 1920-talet ville ålänningarna ansluta sig till Sverige vilket kylde ner relationerna mellan Finland och Sverige, den tvisten löstes av Nationernas Förbund och förblev finskt, dock med självstyre och Åland skulle bli ett demilitariserat område.

Tankarna kring en Stor-Finland

Tankarna kring en Stor-Finland växte fram under början av 1900-talet och var mest utbredd kring de första åren efter självständigheten och den kom att dö ut efter slutet av fortsättningskriget 1944. Tanken var främst att ansluta de finsktalande områdena i grannländerna till Finland, främst det ryska Karelen och Ingermanland men även på sikt också områdena i Nordnorge och de finskspråkiga delarna i norra Sverige, samt delar av Estland. De mera extrema drömmarna utsträckte sig ända ut till Uralbergen. Men det som ansågs vara möjligt var att kunna flytta gränsen till floden Onega och ut till Vita Havet. Iden om gränsen mellan tre näs var inte nytt. Den härstammade från tiden under svenskt styre där man ansåg att de hade varit lättare försvara landområden som angränsade till vatten. Därmed fick man mindre landområden för att försvaras. De tre näsen var näset mellan Vita Havet och Onega, mellan Onega och Ladoga samt den mellan Ladoga och Finska Viken.

Under 1800-talet var tanken av en Stor-Finland närmast obefintlig och först 1837 botanisten J. E. A. Wirzen kom fram till att den naturliga finska växtligheten sträckte sig fram till Vita Havet, Onega och Svir och geologen Wilhelm Ramsay som hade undersökt berggrunden kom ungefär till samma resultat. Under samma tid utvecklades den finsk-urgiska studierna och framförhöll de besläktade språken och folk som ansågs vara besläktade med finnar. Man ansåg att de politiska gränserna var bland annat av etniska skäl dragna fel.

Under 1860-talet hade många finskspråkiga flyttat till Nordnorge som kallades för kvener. De bosatte sig oftast i egna samhällen och i Norge växte fram en rädsla om den finska faran och man började förnorska kvenerna. I Finland var den Karelska Föreningen och Finskhetsförbundet (Suomalaisuus Liitto) aktiva med kontakterna med kvenerna fram till 1934. Men man engagerade sig i deras frågor och förhållanden även senare. I Sverige, främst i Västerbotten började man försvenska den finskspråkgiga befolkningen för att förhindra kontakterna med Finland och att den finska nationalismen skulle få fotfäste i Sverige. Man gjorde här på ungefär på samma sätt som i Norge, genom att öka undervisningen i skolorna på det inhemska språket och sudda ut det finskspråkigas etniska identitet och kultur. I samband med förhandlingarna med Sverige om Ålands framtid framkom krav att byta ut det mot Västerbotten och man gick så på långt att de finska statsmakterna tillsatte en delegation med uppgift att bevaka finskheten i Västerbotten.

De finsktalande områden i Sovjet

Man försökte med hjälp av så kallade stamkrig bilda ett gemensam finsk stat där alla områden med finsktalig majoritet skulle ingå. Kommunerna Repola och Porajärvi kom att hamna utanför den finska gränsen anslöt sig till Finland med hårda krav från Rådsryssland men de kom att återgå till Sovjet efter fredsförhandligarna i Tarto 1920. I fredsfördraget ville Finland säkerställa Östkarelens egen autonomi och förvaltning. Nationernas Förbund löste frågan genom att ge Östkarelen ett eget autonomisk självstyre samtidigt som de löste Ålandsfrågan till Finlands förmån. Många av de rödgardistiska ledarna från den finska inbördeskriget kom att få en ledande ställning i Östkarelen och där bildades Karelens Arbetarnas Kommun med Edvard Gylling som ordförande. Den finska eliten säkerställde sin position genom bildandet av Karelens Autonomiska Rådsrebulik 1923. Som svar påminde Finland Sovjetledningen om de avtal som gjordes om Karelen, detta orsakade en folklig resning som misslyckades och många dem som deltog i den flydde över till Finland.

Förutom de som flydde från Finland efter inbördeskriget, flyttade det även ingermanlänningar och även hemvändande från USA till Karelen. Även de hemvändande anammade tankarna kring om de finska stamfolken. Fortfarande 1926 talade över 96 % av den karelska befolkningen karelska. Karelskan saknade litteratur och man ansåg att det var svårt att sammanställa språket som ett officiellt språk på grund av de olikheterna som fanns i de olika målen. Därför fastlogs att det officiella språket vid sidan av ryskan skulle vara finskan. Befolkningens syn på finskan varierade för vissa av karelerna hade svårt att förstå den officiella finskan och områden kring Aunus skapade det även motstånd, medan i Vita Karelen mottogs det mer positivt. Motståndet mot språket slogs ner som antisovjetisk demonstration.

Vid Stalins utrensningar 1937 anklagades Sovjet-Karelens ledning för troskijborgelig nationalism genom att man förbjöd karelskan och genom att finskan som officiellspråk skulle man ha orienterat sig mot det borgerliga Finland. Ledningen kom att bestå tills 1937 tills de likviderades under Stalins utrensningar. Då förbjöds finskan och karelskan och ryskan förblev nu det enda officiella språket. Förryskningen skulle också göra det enklare att administrera området.

Under vinterkriget 1939 grundade Sovjet den Karelsk-finska Rådsrepubliken med en regering ledd av O.W. Kuusinen med säte i Terijoki, där den ockuperade Finland tillsammans med Östkarelen skulle ingå. Då den tilltänkta ockuperingen av Finland misslyckades, annekterades de landområden man fick i Moskva freden 1940 in i den ryska Karelen.

Idéerna om Stor-Finland var som störst under 1910-talet och började avta på 1920-talet. Freden efter Fortsättningskriget kom att släcka drömmarna om Stor-Finland för militärt och realistiskt var detta inte längre möjligt. Sovjetunionen hade besegrat i kriget och satte hårda fredsvillkor där landet förlorade områden. Samtidigt med kriget föll de nationalsocialistiska och de fascistiska ideologierna samman och var inte lägre rumsrena och de föreningar som stödde tankarna om Stor-Finland avvecklades efter kriget. Möjligen påverkade det också att Öst-kareler under den finska ockupationen inte alltid inte unisont stödde tanken om ett Stor-Finland och de uppfattade den finska armén som en ockupationsmakt. De hade hellre velat ha istället materiellt och moraliskt stöd som under ”stamkrigen”.

Partierna och parlamentarism

Lantdagsvalen skedde under 1922, 1924, 1927 och 1929. De största partierna var Socialdemokraterna, bondeförbundet och Samlingspartierna. Det fjärde största partiet 1922 var den socialistiska Finska Arbetarpartiet vars ledarskap fängslades den 3 augusti samma år som ledde till bildandet av den förbjudna SKP (Det Finska kommunistpartiet). De ledande där förenade sig i 1924 års val att bilda den Socialistiska arbetar och småbrukarnas valorganisation som fick fortsätta sin aktivitet till 1930. Det parlamentaristiska livet bjöd på politiska motsättningar vilket berodde på ovana med de spelreglerna inom den demokratiska parlamentarismen vilket förutsatte kompromisser. Under slutet av 1920-talet växte Bondeförbundet i popularitet på det konservativa Samlingspartiets bekostnad, men regeringarna var ostabila och under 1920 var det 13 olika regeringar men man lyckades med en del reformer;

1918: Lagen om frihet för landets torpare vilket ledde att över 100 000 småbruk bildades under 1920-talet.
1920: Lagen om efternamn
1921: Reformen om allmän undervisningsplikt
1922: Allmän värnplikt, Lex Kallio, Fattigvårdlagen, Lagen om utomäktenskapliga barn.
1923: Lagen om religionsfrihet
1929: Ny äktenskapslag

Torparlagen från 1918. Då antalet av torpare ökade markant från slutat av 1800-talet och under början av 1900-talet, samt det ökade skogsbruket gjorde att man behövde reglera torparnas situation. Deras rättigheter och skyldigheter skedde oftast genom muntliga avtal och detta gällde även dagsverket som kunde vara orimliga för torparna. Det var inte ovanligt att de fick bistå med mer arbeten för deras arrenderare än vad som man hade överenskommet. Dessutom vid tvister, hade torparna ingen uppsägningstid från sina bosättningar och det var hårt tryck på deras gårdar. Vilket gjorde att torparna var i närmast rättlösa i samhället.

Under 1910-talet hade man beredda ett lagförslag som ökade torparnas rättigheter i samhället. Främst skulle de nu få möjligheter att förvärva den egendomen de bodde i. Men händelserna runt 1918 satte ett tillfälligt stopp på detta. Den röda regeringen hade lagfastad deras rättigheter men krigslutet gjorde att den inte sattes i kraft. Istället det Nyfinska partiet tillsammans med den Svenska Folkpartiet utarbetade ett lagförslag som stöttes av bondeförbundet 1916 medan Socialdemokraterna hade sin version i deras ”Vi Kräver” programmet. Till slut Svinhufvud senat med majoriteten i lantdagen lagstadgade deras förslag som gick ut på att torparna skulle göras självständiga. Som resultat av kriget sattes de rödgardister och de som hade dömts i fängelse för 10 år eller mer i undantag, de skulle inte få en möjlighet att förvärva sina gårdar. Lagen kom att gälla inte bara torpare, utan statare, backstugusittare och även så kallade lantbonden som hyrde hela gårdar istället som torparna som fick hyra delar av en gård medan backstugusittare i sin del hyrde endast bostaden och livnärde sig genom dagsverken. Torparna svåra situation var en av anledningarna för den väpnade konflikten 1918. Torparlagen kom att gälla från och med 1 maj 1919. Totalt med hjälp av lagen kom 46 645 torpare, men även 45 580 backstugusittare med hjälp av lagen lösa in sina landstycken och öka antalet av småbrukare istället
Lex Kallio, var det lagen som avskaffade torparna i Finland och de fick en möjlighet att lösa in mark och bli ekonomiskt oberoende. Även de som inte var torpare fick också möjlighet att lösa in mark för jordbruk. Eftersom statens mark ofta var otillgängligt och inte brukbar tvingades man att lösa in jordbruksmark. Detta gjorde att motsättningarna mellan mitten partierna och det konservativa Samlingsregeringen skärptes men lagen drevs genom med hjälp av Socialdemokraterna. Vem som helst vuxen, som hade medborgerligt förtroende, ostraffad samt ekonomiskt oberoende som inte tidigare varit jordägare eller förvaltat jordegendom skulle åläggas inom 3 år bygga en bostad på egendomen. Vidare skulle vederbörande ha erfarenhet och tillräckligt med redskap för att sköta en gård. Gårdarna var maximalt 20 hektar åkrar samt 20 hektar skog och de fick inte lösas in från gårdar som var mindre än 200 hektar. Inlösen av mark skedde sällan, oftast kunde man köpa in jordbruksmark eller ropa in det på auktioner. Lagen var i bruk till och med 1938 då den ersattes av en ny lag om bosättning.
Lagen om efternamn. Ännu i början av 1900-talet var det ännu personer i Finland som saknade ett efternamn. I lagen skulle alla finländare som saknade efternamn ta sig ett sådant, ifall man inte av någon anledning skaffa sig sådant, skulle staten ge dessa efternamn som var det namnet som den personen var känd som i samhället. 1929 till kom även ett lag där vid äktenskap skulle kvinnan ta mannens efternamn eller ha ett kombinerat namn med sitt och mannens efternamn. Under 1920-talet kom alltmer kvinnor in i förvärvsarbete, vilket gjorde att kvinnorna i samhället kom att bli allt mera självständiga och behövde inte gå i äktenskap. Men i praktiken mest på grund av tradition kom deras situation begränsas och för att råda bot på detta antogs ett nytt äktenskapslag 1929. I en undersökning 1934 framkom att 43 % av de kvinnorna som förvärvsarbetade hade varit i avlönat arbete, utom kortare pauser vid barnafödande under hela sin tid som gifta.
Lagen om religionsfrihet. Från och med 1922 tilläts de troende som inte trodde på kristendom att verka inom landet, samtidigt tilläts att folk kunde stå utanför trossamfunden.
Värnpliktslagen: 1922 fick Finland ett nytt värnpliktslag som kom att ersätta den från 1878 och kom att vara ikraft till 1950-talet.

Tekniska framsteg.

1922 fanns det 1754 bilar i Finland och deras registrering blev nu obligatorisk och samtidigt kom de första maskindrivna i bruk även om många av dem ännu var häst eller traktordrivna. Dessa kom att förbättra underhållet på vägarna under vintrarna och hålla trafiken igång året runt. På järnvägarna var det en gyllene tid för ångloken som först på 1950-talet började ersättas av diesellok, de första eltågen kom i trafik först i slutet av 1960-talet.

Radion kom igång i storskala under 1920-talet, 1926 Den Finska Riksradion (AB YLE OY) kom i gång med sina radiosändningar. Två år efter byggdes det en 150 meter hög radiomast i Lahtis som kom att se till att hela södra Finland kunde nå sändningarna och radioförsäljningen ökade. Telefonförbindelserna utomlands förbättrades genom att man en telefonkabel genom havet till Sverige och vid slutet av 1920-talet fanns det runt ett hundratusen tals telefonabonnenter i landet.

Under 1920 byggde industrin ut elkraftsverken i de större älvarna i södra Finland. Man börja förse även hemmen med el som försörjdes med ett statligt elbolag i samband med när det stora elkraftsverket i Imatra togs i bruk.

Finnair

1924 bildades Aero OY som kom att bli Finnair. Deras första kommersiella flygning skedde med ett Junkers F13 plan från Helsingfors till Tallin. Under de första åren använde man vattenponton plan som på vintrarna utrustades med skidor. De första avgångarna skedde från Skatudden i Helsingfors. Under 1920-talet i samarbete med den Svenska ABA kunde man erbjuda flygförbindelser till Stockholm. Från och med 1936 kunde man erbjuda turer från de nya landplacerade flygfälten i Malmen (Helsingfors) och från Åbo som var de första flygfält för civilt bruk i landet. Vid den tidpunkten köpte man in två de Haviland Rapid Dragon plan som man använde i de första inrikesturerna mellan Helsingfors och Viborg samt mellan Helsingfors och Tammerfors. Senare förlängdes Viborgsturen till Imatra (1938) medan den norrgående till Tammerfors vidare mot Vasa (1938), Uleåborg (1939) och Petsamo (1940).

Under 1930-talet köpte man in tre större Junkers Ju-52 plan som en del för flygningar till Berlin. Ett av planen sköts ner av två ryska bombplan under freden mellan vinterkriget och fortsättningskriget över Östersjön den 14 juni 1940. Under samma tid köpte man också in två stycken Douglas DC2 plan.

Under krigen togs de flesta planen över av försvaret och flygbolaget fick flytta sina utlandsflygningar som i första hand var diplomatflygningar från Vasa via Sundsvall och vidare mot andra destinationer. Efter kriget köpte Aero OY en del flygplan av typen Douglas C47 (DC3) som hade blivit överskott i USA som sattes i trafik till Stockholm och Köpenhamn. Dessa kom att ersättas av modernare Convair 340 och 440 Metropolitan plan. Efter kriget övertog staten majoritetsägandet i bolaget som den fortfarande har med drygt 55 % av aktierna. 1953 tog man för att marknadsföra företaget namnet Finnair som senare blev företagets namn.

I början av 1960-talet kom de första jetplanen i form av Super Caravelle-plan och några år senare kom de första DC8 planen som sattes i trafik över Atlanten. Idag är Finnair. Den ursprungliga jetflottan har ersatts med nyare plan och idag har Finair en flygflotta som består av ett 70 tal plan och är numera Europas femte största flygbolag. 2001 återanvände man sitt ursprungliga namn Aero när man bildade ett Estniskt dotterbolag med sätet i Tallin. Finnair har sitt huvudsäte i Helsingfors-Vanda flygplats som ersatte den gamla flygplatsen i Malmen som bas 1952.

Befolkning & utveckling

Under 1920-talet ökade befolkningen från 3.1 miljoner till 3.4 miljoner personer. Urbaniseringen och bättre levnadsvillkor drog ner på nativiteten i landet och de allt bättre läkemedlen och bättre och närande livsmedel minskade på dödligheten. Detta medförde att befolkningspyramiden ändrades till mer kubformat utseende för det föddes mindre barn medan de vuxna levde allt längre. Flyttlassen till USA minskade under början av 1920-talet när USA satte in restriktioner under 1924- 1929 flyttade det 28 000 personer medan under 1920-1930 talet återvände mellan 5 000 – 12 000 personer från USA. Till Australien och Nya Zeeland flyttade 1000 och lika många flyttade till Sverige.

I Finland försökte man under 1920-talet utveckla näringslivet genom att bland annat genom att skicka ner till Berlin representanter för den finska livsmedelindustrin, samt att förstärka den finska identiteten och inom den finska kulturen. Den finska bruttonationalprodukten ökade stadigt och en del folk fick pengar över till nöjen. Samtidigt som levnadsstandarden jämnade ut bland befolkningen något. Bland annat så såldes det för första gången över en miljon LP-skivor 1929, en siffra som inte överträffades förrän på 1960-talet.

Vid mitten av decenniet, övergick utrikeshandeln till överskott av export och var nu i samma nivå som i 1913. Det som exporterades bestod huvudsakligen av trävaror som under 1924 -1926 var hela 85 % av exporten, den näststörsta produktgruppen var livsmedel som var 12 % samt metallindustriprodukter som upptog 1 %. De största handelpartners var Storbritannien och Tyskland medan den stora handeln med Ryssland rasade till nästan obefintligt.

Förbudslagen

I Finland var förbudslagen om alkohol i bruk mellan 1919 till och med till 1932. Under 1922 skärptes lagen och fick då namnet förbudslagen. Lagen hade sitt starkaste stöd bland befolkningen under 1910-talt men började dala under hela 1920-talet. Lagen innebar även vissa problem i handeln, eftersom det försvårade handeln med de vinproducerande länderna som Frankrike och Spanien. Lagen hade sina anhängare som motståndare men i allmänhet ansågs de nödvändiga för att förhindra oordning, lagbrott och till samhälleligt förfall. Lagbrotten var många, under slutet av 1920-talet dömdes mellan 20 000 – 30 000 personer för brott mot förbudslagen. Under 1922 beslagtogs 153 000 liter sprit, 1927 630 000 liter och 1930 hela 1 052 000 liter sprit. Myndigheterna uppskattade att man beslagtog runt 10 -20 % procent av alkoholen i omlopp. Statens sprithandel sålde sprit till apoteken som såldes vidare mot recept. Hembränningen hade dock betydlig mindre andel i handeln jämfört med smuggelspriten och apoteksspriten.

Kulturlivet under 1920-talet

I form och i arkitektur började jugend övergå till modernismen och i den nordiska byggnadskonsten dominerade 1920-talets klassicism. Ett par utmärkande exempel på detta är det finska riksdagshuset vars bygge påbörjades 1926 och en av den kända finska arkitekten Alvar Aaltos storverk, Sanatoriet i Pemar som byggdes mellan 1928 – 1933. I målar konsten blev dadaismen det nya, även om det surrealistiska, expressionistiska, kubiska o neoklassiska stilarna blev vanliga på utställningarna. I den finska konstvärlden blev Septem-gruppen och Marras-gruppen (November-gruppen), de som påverkade mest inom bildkonsten.

Det unga nationen beställde mycket verk av skulpturer som minnesstenar och hjältebyst till det unga republiken. Dessa beställda verk såg till att Väinö Aalto skapade skulpturen av löparlegenden Paavo Nurmi blev färdigställd 1925, även den beställd av den finska staten. När landet blev självständigt sköljde en våg av nationalism som även påverkade litteraturen. Detta visade sig även i litteraturen där man studerade folklore. Detta blev ett vapen för att skapa sin egen identitet och med Kalevala fick man ett vapen mot förryskningen och även mot försvenskningen. Mycket av litteraturen handlade om inbördeskriget, den svenskspråkiga modernismen och framförallt av den så kallade Tulenkantajat gruppen (Fackelbärarna) som moderniserade litteraturen genom att bryta traditionen genom att skriva romaner från mera urbant civiliserade miljöer istället det lantliga som hade varit vanligt, det mera lantliga.

Inom musiken kom det nya främst via Paris, men även jazzen gjorde intåg i landet vilket utvecklades till dragspelsjazzen i Finland, där det blandades med de mellan europeiska schlagers och den inhemska spelmansmusiken. Det som blev ledande inom denna musikstil var den populära orkestern Dallapé. Kända finska operor från den här tiden var Pohjalaiset av Leevi Madetoja från 1922 och Juha av Aarre Merikanto. Av de klassiska styckena kan nämnas att Sean Sibelius färdigställde Tapiola 1926.

Biograffilmen gjorde sitt intåg på allvar och fortfarande vara alla filmer fram till 1929 stumfilmer. Som i majoriteten av Europa dominerades utbudet av produktioner från USA men av de andra filmproducerande länderna var utbudet från Tyskland stort. I Finland producerades i genomsnitt fyra långfilmer om året. Biografernas popularitet gjorde att antalet av biografer ökade till 239 1928 och de sträckte sig från Helsingfors i söder till Kemijärvi i norr. Man använde filmkonsten även till utrikesministeriet visade specialproducerad film som hette Finlandia där man visade den finska naturen, näringen och kulturen utomlands. Inom sporten skördade Finland framgångar. Framför allt kan nämnas att 1920-talet var Paavo Nurmis stora tid, då han med 3 guld och lika många silver i OS i Antwerpen 1920 och i med OS i Paris blev en av de största genom tiderna, där knep han ytterligare 5 guld. 4 år senare i Amsterdam vann han guld i 10 000 meter. I Paris med Nurmisframgångar kom Finland på en femte plats i medaljligan. Strax innan OS i Los Angeles förklarades Nurmi som professionell efter lobbning av den svenska ledamoten i IOK, Sigfrid Edström, detta i Finland ansågs bygga på avundsjuka. Detta resulterade sig att Finland ställde in sin medverkan i landskap i friidrott som hade blivit en tradition sedan 1925 och som fortfarande pågår. I början skedde dessa landskamper vartannat år och i början var det endast män som deltog. Den första av dessa vanns av Finland medan de två följande av Sverige. Det var andra framstående idrottsmän som vann guld i OS.

I Antwerpen OS vann Hannes Kolehmainen guld i maraton och löparna Ville Ritola och Heikki Liimatainen vann framgångar. Ritola vann 4 guld i OS i Paris och 1 guld och ett silver i Amsterdam. Liimatainen vann 1 guld och 1 brons i Antwerpen och 1 guld i Paris. Under 1920-talet var Finland mer framgångsrik i sommar OS än i vinter OS, sett trots att Clas Thunberg tillsammans med norrmannen Ivar Ballangrund dominerade helt skridskosporten.

Idrotten blev delad i två organisationer sedan 1919 när den Finska Arbetarnas Idrottsförbund bildades vid sidan av Finlands Gymnastik och Idrottsförbundet. Då en del av idrottarna löpte över från vänstern från arbetarnas förbund till högern inom gymnastik och idrottsförbundet orsakade en hel del diskussioner under 1920 och 1930-talets sporttidningar.

Det finska försvaret

Inom försvaret, förvaltning och service sektorn byggdes ut i snabb takt idet unga nationen och Från 1920 till 1940 utökades antalet ämbetsmän trefaldigt. Inom försvaret blev det en maktkamp inom armén där de yngre jägarbefälen ville att de högre av de så kallade ryssofficierarna skulle ersättas. Deras önskan var att utveckla trupperna och även misstro över de befäl som tjänst gjort inom tsararmén. Det hela kom till sin spets när jägarna hotade att säga upp sig och det resulterade i att flera officerare fick säga upp sig, även genrealstabens chef och arméchefen. Först när man började med de egna officierarutbildningarna kunde man överbrygga motsättningarna. De första reservofficierarna började utbildas 1920 i kadettskolans gamla lokaler. Inom flygvapnet bildades nya förband under 1920-talet och den första flygbasen placerades ut i Utti och hela perioden kännetecknades av stark utbyggnadsfas. Utti nära Kouvola i sydöstra Finland blev det huvudsakliga basen för finska flygvapnet fram början av andra världskriget.

I början bestod den finska flotta av de fartyg som ryssarna lämnade kvar vid revolutionen. De flesta bestod av redan då föråldrad material, en del fick skrotas tämligen omgående och torpedbåtarna fick lämnas över vid freden i Tarto. Av Tyskland fick flottan en välbehövlig förstärkning i form av två ryska utsjöminsvepare som byggdes om till kanonbåtar. Dessa två Uusimaa och Hämenmaa skrotades först i början av 1950 talet och kom att bilda stommen i den finska flottan fram till de två pansarskeppen Väinämöinen och Ilmarinen färdigställdes under 1930-talet. 1929 tillkom den första finskbyggda krigsfartyget i tjänst, ubåten Vehteinen.