Inbördeskriget

Mot en väpnad konflikt

Under november 1917 skedde det som socialdemokraterna hade fruktat under våren, att flera av arbetargarderna blev allt mera radikala. Det började utrycka sig i politiskt våld och likt händelserna 1905 ville man slita sig loss från partiets kontroll. På så sätt kom partiet motvilligt medverka till en ny beväpnad maktfaktor i landet. Strejken, med dess politiska terror och bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland blev ett uppvaknande för de konservativa som såg deras maktställning hotad. Det resulterade i en vilja i att söka efter ökat stöd i Tyskland och att man ställde sig bakom de radikala aktivisterna. Under december försökte socialdemokraterna få kontroll över arbetarkårerna men redan under januari slet sig de starkaste kårerna loss sig från partiet, som i Helsingfors, Kotka och i Åbo vilket resulterade i en inre maktkamp i partiet som resulterade i vinst för den radikala minoriteten i partiet och början till inbördeskriget. Det var många av dem som var mera moderata stödde på majoritetens linje i partiet som höjde på sina ögonbryn, men det som avgjorde var de ledamöterna i partistyrelsen som tidigare hade balanserat mellan de båda alternativen, nu hade deras pendel slagit över till den andra sidan. Några av de moderata ville omorganisera partiet som hade lett till en delning av partiet där man skulle då bli av med dem som var radikala men den ökade makt som de radikala hade fått så vann deras idéer inget gehör.

Samtidigt på den andra sidan började skyddskåren omorganisera sig till en armé, där makten försköts till från de moderata till aktivisterna och de som stödde en väpnad lösning av konflikten. Det som fördröjde konflikten var att de båda grupperna hade ännu ont om vapen, annars hade det ha varit en väpnad konflikt redan under mars 1917. Under januari 1918 händelserna eskalerade snabbt till fullt krig efter de väpnade grupperna snabbt förberedde sig inför den kommande konflikten. Den nybildade armén kallade Carl Gustav Mannerheim till sin överbefälhavare och han tillsattes den 25 januari 1918. detta motsattes av rödgardisterna som hade beväpnat sig med leveranser som utlovats av Lenin dagarna efter Mannerheims tillsättning. Stridigheterna börjades i Viborg och i olika platser i Karelen redan den 16 januari av båda parterna. Som svar för bildandet av armén, ombildades arbetarnas ordningskårer och rödgardister till Finlands Röda Gard och de mobiliserade sina trupper från och med den 27 januari klockan 23.00. Samtidigt i södra Österbotten avväpnade det vita gardet efter Mannerheims order trupperna i de ryska kompanierna.

Striderna börjar När kriget egentligen började råder det delade meningar för stridligheterna hade pågått sedan tidigt i januari men enligt de röda så började stridligheterna kl 23.00 den 27 januari och enligt de vita, klockan 03.00 den 28 januari. Orsakerna till de skiftande tidsangivelserna kan skyllas på att ledningen för de båda trupperna hade inte situationen i kontroll. De inledande striderna handlade om vem skulle ha kontroll över det strategiskt viktiga Viborg och hålla transportvägarna öppna för vapenleveranser. I Viborg började stridigheterna den 17 januari då de röda intog de vitas vapenförråd och striderna där tog tre dagar, samtidigt blev en vapenleverans på väg till St. Mickels för de röda kapad av de vita. Från den Karelska landsbygden beordrades en stryka av 600 från skyddskåren för att försvara järnvägsstationen i Viborg men de fick dra sig tillbaka och strida mot de röda i en by söder om Viborg som hette Kämärä där de stoppade flera tåg som levererade vapen från St Petersburg men kunde inte inta dess vapenlaster och tågen kunde till slut fortsätta till Viborg.

I Helsingfors tändes en röd lykta i tornet på kvällen av den 26 januari för att signalera början av revolutionen. Rödgardisterna to kontroll av staden två dagar senare. Sex av ministrarna i senaten lyckades fly till Vasa där de installerade sig och därmed blev Vasa blev därmed de vitas huvudstad under inbördeskriget. Svinhufvud skulle flygas till Vasa men när flygplanet inte kunde startas fördes han med isbrytaren Tarmo till Tallin och via Tyskland och Sverige kunde han ta sig till norra Finland. Några av senatens medlemmar som Kyösti Kallio och K. J. Ståhlberg valde att gå under jorden tills tyskarna anlände till Helsingfors. De röda bildade en ny regering som kallades för Finlands folkkommissariat den 28 januari som deklarerade att revolutionen hade startat under parollen ”Finska arbetare, medborgare!”.

Mycket av striderna pågick längs järnvägslinjerna på grund av järnvägarna hade blivit viktiga leder för snabba trupptransporter och man försökte hålla sina ställningar kring viktiga järnvägspunkter. Därför var det inte konstigt med truppkoncentrationer i orter som Tammerfors, Haapamäki, Kouvola och Viborg. I början av kriget gick frontlinjen från Björneborg i väst via Jyväskylä och i en vid båge ner till mellersta delen av det Karelska Näset. Men på båda sidor fanns det fickor där motståndarna hade kontroll av orterna. I det vita området kontrollerade de röda bland annat Torneå och Uleåborg, medan i det rödas område bland annat Borgåtrakten och Nystad.

Sammanlagt hade de båda parterna runt 50 000 – 90 000 soldater som deltog i striderna. Rödgardisterna bestod helt av frivilliga medan de vita bestod dels av frivilliga men majoriteten bestod av värnpliktiga, då lagen om allmän värnplikt trädde ikraft den 18 februari. Men runt 11 000 – 15 000 stred frivilligt på de vitas sida. Orsakerna för att ansluta frivilligt i kriget på båda sidor var av ekonomiskt art, som få livsmedel och lön. Dessutom spelade deras politiska åskådning stor roll men också grupptryck. Bland de röda fanns det förband kring orter med textilindustrier som hade kvinnliga soldater och på båda sidor förekom även barnsoldater, även flickor bland rödgardisterna som deltog i striderna. De flesta som stred för rödgardisterna var främst arbetskraft från tätorternas industrier och de lågavlönade i landsbygden.

Trots framgångarna i början av kriget blev det uppenbart att det var stora brister i rödgardisternas organisation. Befäl röstades fram och kvaliteten hos dem var slumpmässig, man hade problem med disciplinen och även soldatmässighet var bristfälligt. Man hade svårt att genomföra operationer där det var vanligt med anfall som avstannade och att man inte kunde försvara sina positioner. Med förluster kunde många truppenheter lämna fronten och åka hem utan att stridsledningen kunde hindra detta. De som var mest villiga för strid kom från städerna medan de från landsbygden hade en bättre fältmässig utrustning. Bristen av lämpliga befäl gjorde att rödgardisterna startade en befälsskola i en skola i Helsingfors men skolan kom inte hinna med att få fram några färdigutbildade befäl innan kriget var över. Men de kom med erfarenhet och tid ge hårt motstånd, speciellt de hårda striderna i Hauho och Syrjänta där de slogs bland annat mot tyska trupper i den 27 – 29 april. Då gällde striderna säkerställ flykten av deras egna civila och då hade seger inget mera praktiskt resultat för kriget.

De vita började med att avväpna de ryska garnisoner som höll till södra Österbotten. Det hela gick stort lätt och lugnt till. De flesta av de ryska befälen stödde de vita i kriget och trots uppmaningarna från det nya rådsryska regeringen så deltog de ryska befälen ibland i tätt samarbete med de vita skyddskårerna. Bottenhavets sjöbefäl, Nikolai Podgurski till och med hjälpte till vid avrustningen av de ryska trupperna. De ryska trupperna lovades fri lejd av Mannerheim till gränsen via Sortavalta eller Rovanniemi där de vid gränsen skulle få sina vapen men innan skulle de uppsamlas i fångläger där de förblev eftersom man inte kunde ordna deras förflyttning till gränsen och deras vapen togs till de vitas eget bruk. I Seinäjoki fick de ryska soldaterna stanna kvar i sina logement samtidigt som Mannerheim försåg befälen lön, tak över huvudet och de fick vistas fritt i Vasa. Men de vitas syn på de ryska soldaterna ändrades radikalt till negativt när de i Tyskland tränade jägarförbanden landsteg i Vasa. Samtidigt när de vita förbanden avväpnades stred de vita mot andra ryska förband under början av kriget.

Under krigets andra fas från den 15 mars övergick initiativ över till de vita som de behöll till krigsslutet. Deras framgång kan spåras till det mera professionella sättet att leda en armé, deras befäl hade ju tidigare varit befäl i den kejserliga armén, en del utländska frivilliga och de 1 500 i Tyskland utbildade jägarna. Detta framgick i det vitas betydligt bättre taktiska och strategiska planeringar och hur man verkställde operationerna. Tragiskt nog att de i Tyskland utbildade männen som skulle vara med att befria Finland från Ryssland sattes i strider mot sina landsmän. Men som hos de röda led deras trupper av dålig utbildning och det fanns trupper som återvände hem istället för att strida med förbanden. Man använde propaganda för att få med småbrukarna ställa upp i kriget mot de ”rödryssar”, och det hade varit osäkert ifall dessa fattiga småbrukare var intresserade att strida mot dem de kanske sympatiserade med.

Av de som kallade till värnplikten var det 30 000 som inte dök upp, antagligen var dessa sympatisörer med arbetarrörelsen. Detta gjorde att man hade filtrerat bort element som inte var motiverade för strid. Samtidigt använde man religion som argument för att locka in män att ansluta sig för de vita, dessutom så använde man uttrycket frihetskriget under slutskedet av kriget.

Avgörandet

Det vitas största triumf var slaget om kontrollen av Tammerfors som pågick mellan 16 mars till och med 6 april 1918. Striden resulterade i att de vita tog kontroll över den största industriorten i landet. Striderna började i nordost om staden och snart spred sig striderna till det norra och nordvästra delarna. Från och med den 24 – 26 mars var staden omringad av de vita trupperna. Striderna i Tammerfors blev de häftigaste striden i hela kriget och det största slaget i hela Nordens historia, där deltog omkring 16 000 vita och staden försvarades av cirka 14 000 röda. De röda trupperna visade nu en bättre defensiv och vilja än tidigare och de vita satte in sina bästa och slagkraftigaste trupper, bland annat jägarförband. Trots det led de vita en hel del svåra förluster där en del av deras förband led av 50 % förluster. Det avgörande slaget mot staden centrala delar började med kanoneld den 3 april där de flesta av civila offer skördades. De civila hade under striderna sökt skydd i stadens stenbyggda kyrkor men de skoningslösa striderna gick från hus till hus, kvarter till kvarter och antalet civila offer blev 71. Några av stadsdelarna jämnades i marken av de häftiga striderna. Av de vita stupade runt 700 man, de rödas förluster blev mellan 1 100- 1 500 man där bland en av deras stora ledare, Hugo Salmela och 11 000 -12 000 män fängslades.

Efter att Tammerfors intogs började rödgardisterna dra sig tillbaka från västra Finland medan de vita satte in sina större operationer i trakterna kring Viborg som intogs den 29 april. De vita trupperna bestod av 18 500 man var av dem 50 dog i striderna medan 7 000 man ur det röda gardet försvarade staden och av dem mellan 500 till 800 av dem dog och 12 000 – 15 000 man tillfångatogs. Krigsbytet blev betydande, 300 kanoner, 200 kulsprutor, och över 400 lass med livsmedel.

Den 3 april landsteg en tysk division av 10 000 man i Hangö, samtidigt från Tallinn förflyttades 3 000 tyska soldater till trakterna runt Helsingfors som intogs 12 – 13 april Vidare intogs Hyvinge den 21 april och Tavastehus den 26 april och när man intog Lahtis den 19 april och skar av kontakten mellan de rödas västsida från östra. De tyska trupperna kom att orsaka ytterligare förluster för rödgardister men också för att förkorta kriget. Men samtidigt fördes Finland in i den tyska intressesfären.

De krigströtta ryska trupperna led av kollapsen av den ryska krigsmaskinen kom att ha en begränsad betydelse under kriget. Under Tsartiden hade den ryska närvaron varit påtaglig med 100 000 man, men på grund av förflyttningar, saknad av disciplinär och rymningar hade truppen krympt ner till maximalt 80 000 man. Efter freden i Brest mellan Tyskland och Ryssland krympte den ner till 30 000 man. I mars hade dessa 1917 hade de flesta dessa förflyttats ut ur Finland. Under kriget var det mellan 7 000 – 10 000 man i Finland en del av dem var fortfarande stationerade i landet och en del blev utstationerade från St. Petersburg. De flesta av dem kunde man inte förmå att gå ut och strida och det var bara mellan 1 000 – 4 000 ryssar som deltog i mindre grupper om 100 man i striderna. Sammanarbetet mellan de finska rödgardisterna och de ryska befälen gick inte smärtfritt på grund av språkproblem och misstro, vilket var en av anledningarna varför anfallet i början av kriget kom av sig när de vitas förmåga var som sämst. Men de ryska trupper som var aktiva var främst vid gränstrakterna i Karelen för att skydda St. Petersburg.

Sverige deltog inte officiellt i kriget men de 84 frivilliga befäl blev en betydande förstärkning till krigsstaben för de vita. Dessutom deltog ett frivilligkompani som bestod av 250-500 man som kallades för den Svenska Brigaden under ledning av kapten Hjalmar Frisell. Men under kriget passade Sverige på att försöka då utrikepolitiska fördelar när det gällde Åland genom att landsätta flott- och soldatenheter i Åland. Dessa drogs dock snabbt tillbaka när en större tysk flottenhet som bland annat bestod av slagskepp anlände den 5 mars.

De framgångar som de finsk-tyska trupperna hade gjorde att Finlands folkkommissariat, dvs. den röda regeringen flyttades till Viborg och med få undantag vidare till S:t Petersburg, vilket ledde till en stark förbittring hos de stridande rödgardisterna. Runt den 1 och 2 maj kapitulerade de mot St. Petersburg flyende trupperna kring Lahtis och de sista motståndsfickorna kring Kymmendal gav upp den 5 maj. De sista striderna var mellan de vita och de ryska trupperna vid befästningarna vid Ino nära Terijoki innan de drog sig tillbaka över gränsen, där de vita trupperna övertog de förstörda anläggningarna den 15 maj. Något fredsfördrag eller officiell kapitulation har aldrig blivit påskriven. I det tyskkontrollerade Helsingfors, trotsade Mannerheim den tyska krigsledningen genom att genomföra ett segerparad i Helsingfors.

Terror.

Under kriget begicks på båda hållen terror mot civilbefolkningen och för de soldater som hade blivit tillfånga tagen. De röda kom att mörda kring 1400 – 1650 personer inom de områden de kontrollerade i, av rena avrättningar dödades under januari och februari runt 700 personer och i mars avtog de till 200 personer. Men när kriget vände och det började bli klart att de röda skulle förlora kriget avrättades under april och maj omkring 700 personer. Det politiska våldet grundade sig i att avlägsna motståndarsidans ledande personer men även personliga aggressioner spelade in. De flesta hade varit aktiva medlemmar i skyddskåren, bönder, politiker, poliser, lärare, företagsledare och ägare samt högre tjänstemän. Anmärkningsvärt var att bland de som blev avrättade fanns runt 90 rödgardister och moderata socialdemokrater. Bland de avrättade fanns ett tiotal präster och orsaken torde ha varit att prästerskapet på landsbygden presenterade det traditionella ordningen och makten. De flesta som avrättade blev avrättade i speciella ”Terrorcentraler” kring Kouvola och i Toijala, där 300 – 350 människor fick sätta livet till men det skedde rena blodbad även i andra håll.

Det var inte bara de röda som orsakade terror i sina områden. De vita satte igång systematiskt avlägsna ledare för rödgardister och de som hade deltagit i den röda terrorn eller i krigshandlingar. Det som i sammanhangen råkade värst ut var de tillfångatagna ryska soldaterna som ofta mötte sitt öde ute på en skogsdunge eller på väg till ett uppsamlingsläger. I den vita terrorn uppgick avrättningar upp till betydligt större siffror än antalet som arkebuserades av de röda och det är också osäkert hur många av de röda dödades i strider eller sköts till döds efter de tillfångatogs. Men det uppskattas att över 20 000 personer antingen arkebuserades eller dog i de läger som de samlades i där förhållandena var omänskliga. Under början av kriget i februari, mördades omkring 850 personer i mars 500 och i april 1 800 personer och maj runt 4 600 personer och efter striderna hade upphört i juni 300 personer. Man drog sig inte ens att mörda folk i sjukhus, i var att 13 rödgardister sköts när de vårdades i till döds i en sjukstuga i Harmoinen och senare sköt de vita ihjäl nästan alla rödgardister samt sjukvårdare som vårdades i Röda Korsets sjukläger i samma by.

I Varkaus avrättades 80-90 misstänkta rödgardister i et blodbad i februari 1917 och där avrättades fram till mars samma år ytterligare runt ett 60 tal personer. I västra Finland räckte det tillhörlighet i facket eller att som idrottare representera arbetarnas idrottsförening som skäl för att bli skjutna. Det fanns tillbud där med präster var med och tillät kyrkor som lokaler för arkebuseringar. Trupper som ledde under Hans Kalm i Lahtis mördade 150- 200 kvinnor som hade varit rödgardister i allt sköts det runt 300 – 600 kvinnor under kriget av de vita, där man även sköt ihjäl kvinnor med tvivelaktigt rykten. Höjdpunkten av den vita terrorn var i slutet av april och i början i maj då det arkebuserades runt 200 personer om dagen och man uppskattar att man under dessa veckor sköts ihjäl uppemot 3 000 personer. Den yngsta fallna soldaten var en 8 årig rödgardist och konflikten blev det dödligaste katastroferna vid sidan av svälten 1690 och 1860-talet och det andra världskrigets händelser.

Krigets verkningar

Även om kriget avslutades den 16 maj 1918 så kom efterverkningar påverka det finska samhället långt efter kriget. Landet var delat politiskt och led ekonomiskt av kriget. Samtidigt de makthavande var delade i två läger, de som förespråkade monarki och begränsade demokratiska rättigheter och de som ville ha en republik med utbredd demokrati och samhällsreformer. De konservativa på ytterkanten hade varit mot demokratisering medan de mera moderata konservativa hade stött parlamentarismen i början men händelserna 1917 -1918 hade vänt dem mot det. I det dödläget som kriget hade resulterat i att de konservativa och de icke-socialisterna hade stödde det starka tyska närvaron i Finland.

När lantdagen öppnade igen efter kriget, var det många tomma platser i den. Många av de socialdemokrater som riksdagsmän satt i läger eller hade dödats i eller efter konflikten. Som tillfällig regent tillsattes P. E. Svinhufvud och som statsmister tillsattes J.K. Paasikivi som ledde en borgerlig senat. Landets ekonomi var kört till botten man hade brist på råvaror, arbetskraft och både export och import var i rekordlåga siffror. Dessutom var handelsavtalet med Tyskland ofördelaktigt när den begränsade ökandet av exporten. Ekonomiskt kom man ikapp till samma nivå som innan kriget först i mitten av 1920-talet. De reala inkomsterna påverkade olika på olika delar av samhällsskiftet, förlorarna var löntagarna inom industrin och tjänstemännen medan som de som vann var de som producerade livsmedel.

Kriget slog sönder hela den finska arbetarrörelsen, även om det fanns en öppen splittring mellan de moderatare socialdemokraterna som ville påverka utvecklingen med de moderata icke-socialister och de som ville ha en mera radikal utveckling av samhället som samarbetade med de ryska bolsjevikerna. Samtidigt politiskt blev kontakterna med Tyskland allt starkare. Den 7 mars skrev två senatorer under ett fördrag med Tyskland utan att det behandlades i lantdagen. Detta gällde fredsfördrag, handels och sjöfartsavtal men en hemlig not om försvaret som begränsade den finska självständigheten. Utöver det Tyskland föreslog en försvarspakt med Finland. Tvisterna om närmandet med Tyskland gjorde att Mannerheim avgick som högsta befäl för de finska trupperna. Under den här tiden bytte man ut den finska flaggan som bestod av det finska riksvapnet i röd botten för man ansåg att den anspelade för mycket om socialism. Istället så valde man det nuvarande blåvita flaggan. Med monarkivänliga senaten som styrde landet blev Finland pressad av Tyskland att tillsätta en tysk prins med namnet Friedrich Karl av Hessen som kung av Finland under regentnamnet Väinö I. men tillsättandet av kungen försenades genom tvister av innehållet i självständighetsförklaringen. Monarkisterna hänvisade till den grundlagen som daterade sig från Gustavianska tiden 1772 och att man skulle tolka självständighetsförklaringens förordnande om republik som en princip medan de som förespråkade för republik att man inte skulle från innehållet självständighetsförklaringen.

Finland hade under sommaren 1918 blivit nära nog en tysk koloni och ett militärt tyskt brohuvud under det pågående världskriget. Detta hade förstås orsakats av omständigheterna av stormaktskriget mellan Tyskland och Ryssland där de båda i slutet av kriget hade försvagats. Finland hade haft tur i att bli självständig under samma tidpunkt som Tyskland och det nya Rådsryssland, men grunden av självständigheten var starkt rotad i den finska befolkningen och det var mycket beroende av detta som Finland förblev självständig. Men de klyftorna som skapades med kriget gjorde landet lamslaget och det under den tiden försämrades relationerna mellan Tyskland och Ryssland till den graden att ett nytt krig mellan länderna bröt ut. Finlands existens och framtid kom inte att bestämmas av det finska folket eller de styrande utan av fredsfördraget mellan de stridande i det första världskriget.

Det första världskriget kom att förändra statskicken i många länder, innan kriget var monarkerna nästan enväldshärskare men under kriget förändrades deras situation. I Tyskland revolterade folket mot kejsaren vilket gjorde att den tyska statsmakten kollapsade och Kejsaren tvingades att avgå och kriget tog slut den 11 mars 1918. De tyska trupperna tvingades lämna Finland direkt efter och den tilltänkta kungen tvingades att avstå från den finska tronen den 20 december. Först då kom den finska självständigheten äntligen till kraft.

Inbördeskriget hade utgjort en djup spricka hos vänstern men landet skulle få en nu sprickbildning, denna gång mellan de icke-socialister som ville ha monarki och mellan dem som förespråkade en republik. Den tyska förlusten och sammanbrottet i världskriget krossade de finska drömmarna om monarki och med hjälp av stöd från omvärlden blev Finlands statskick en republik med vid lagstadgat folkrätt. Den 6 och 7 maj 1919 erkände USA och Storbritannien Finland självständigt, när den tyska influensen i landet var över. Förhållanden mellan Finland och Rådsryssland befästes i ett av tal i Tarto den 14 oktober 192o. Som en symbol av den finska parlamentaristiska linje, den 25 juli 1919 valdes K. J. Ståhlberg till landets första president. Ståhlberg blev vald med stöd från bondeförbundet och den 3 mars gjorde socialdemokratern återtåg till lantdagen, ledda av den moderata Väinö Tanner. Till sist även de moderata konservativa började stöda den nya konstitutionen med folkrätt.

De förlorades öden

Vid krigslutet fanns det 80 000 rödgardister tillfångatagna och när det vita terrorn hade passerat sin höjdpunkt växte fram frågan om hur man skulle lösa det stora antalet fångar. Ett tusental befriades direkt eller efter förhör, men även av dem kom flertalet att avrättas. Ett 10 000 tal av rödgardister flydde med sina familjer till Rådsryssland där de kom att ha en osäker framtid. Efter tvister mellan den vita armen och regeringen kom man fram till att alla fångarnas sak skulle behandlas enskilt och framför allt skulle de vara häktade fram till domslutet. Detta med tillsammans med den svåra livsmedelsbristen kom att leda till hög dödlighet bland de tillfångatagna. Även om man fick ta nästan hela domarkåren i anspråk kom processerna bli långsamma och svåra, dessa kom försenas i deras arbete genom att domstolarna kom i funktion först efter den 18 juni. Vid det här laget hade situationen i fånglägren blivit katastrofal. Dessutom hade ledarna för det röda gardet flytt till St. Petersburg och lämnat sina anhängare helt till sina öden.

Lantdagen antog ett lag om statsförbrytelser den 29 maj 1918 men man fick ge sig för den vita militärmaktens så kallade ståndrätter som sammanträdde bakom lyckta dörrar med hemliga vittnen och ingen kunde veta vem som dömde vem till döden och varför. Efter påtryckningar från västmakterna förbättrades förhållandena i lägren men de blev ändå en svart episod i Finlands historia. Allt som allt kostade kriget det finska folket 35 000 döda, var av dem 21 000 tillfångatagna arbetarbrigadister avrättades eller dog av svält och sjukdomar efter krigsslutet. Statistiken visar att de kvinnliga fångna arbetarbrigadisterna som var särskilt hatade av den vita sidan dog i ännu högre grad än de manliga. Men efter striderna avrättades eller dödades av epidemier och i svällt mer än människor än under kriget.

De största lägren fanns i Sveaborg med ca 13 000 fångar, Tavastehus med 11 000 fångar, Lahtis med 10 900 fångar Viborg med över 10 000 fångar och Ekenäs med 8700 fångar. Under maj 1917 dog uppemot 700 fångar i lägren, i juni ökade summan till 2 900 och under juli från 4 800 - 5 250 personer. Därefter började det sjunka till runt 1000 personer i september. Det sjunkande antalet av avrättade kan bero på att regeringen vaknade till eller väcktes till och domstolarna kom igång med att sköta dessa ärenden och de ”ofarliga” fångarna kunde friges villkorligt. Under sommaren 1918 avled dessutom mellan 11 000 -13 500 personer av svält och epidemier, av dem var nästan hälften, 5 000 i åldern 15 till 24 år. Den största dödligheten bland lägren var i Ekenäs där var tredje fånge avled, i Tavastehus och i Villmanstrand var dödligheten runt 20 % medan i övrigt låg den siffran mellan 5 – 15 %. Av epidemier var det främst den spanska sjukan, koppor feber och i tarmsjukdomar som skördade offer men även många upp till 700 personer dog av för snabbt återgå till de matvanor de hade innan.

De särskilda domstolarna som behandlade ärenden om brott mot staten dömde i allt runt 70 000 finländare och de flesta dömdes för medhjälp till statsbedrägeri. 555 personer dömdes till döden men ändan 113 domar kom att verkställas, cirka 60 000 personer dömdes till fängelse eller förlorade tidsbestämt sina medborgerliga rättigheter, var av 10 200 benådades den 30 oktober 1918. En del av de fängslades ansågs av domstolen som oskyldiga och släpptes. De flesta av lagbrotten ansågs som måttliga och de flesta ändrades till en villkorlig dom för cirka 40 000 personer. I slutet av 1918 var ännu 6 100 av rödgardister fängslade och 40 000 fick åter sina medborgerliga rättigheter och 1921 var 100 personer fängslade. År 1927 gav den socialdemokratiska regeringen med Väinö Tanner som regeringschef amnesti för de då återstående 50 fångar. Kriget kom att splittra landet i två läger och orsakade förbittring, hat och hämndlystnad I historiebeskrivningen kom de besegrandes historiebeskrivning länge som officiell medan de förlorades kom i skymundan ännu långt inne på 1960-talet. Det är först vid senare år som forskning har kunnat egentligen visa vad som hade skett.

Självständigheten, inbördeskriget och utgången av det första världskriget kom att leda fram till en situation där det finska parlamentet med partierna från höger till vänster kom att kontroll av landet genom en folklig kompromiss. De moderata krafterna inom borgerskap och bland socialisterna tog sig an för landets framtid och skapande en inre balans för att påskynda de samhälleliga sår som inbördeskriget hade skapat. Mellan 1919 – 1991 kom den finska demokratin och självständigheten stå emot tryck från yttersta högern och den yttersta vänstern, de tre krig Finland var involverad i under det andra världskriget, samt det tryck som Sovjetunionen (Rådsryssland) hade under det kalla kriget till Sovjetunionen löstes upp.