Självständigheten

Den 6 december 1917

Vägen till självständigheten hade varit lång, och sedan slutet av 1880-talet vuxit ut till en närmast en religion för finländarna. Det späddes på ytterligare av den förryskningen som var under 1899 – 1917 och många ansåg att om man inte skulle få sinsjälvständighet, så skulle man försöka få sin storfurstendom annekterat till antingen Tyskland eller Sverige. Tankarna om självständighet växte fram under den utvecklingen man hade i de olika näringarna i Finland inte bara inom industri och transport men även inom lantmannanäringar.

Oktoberrevolutionen var en milstolpe för Finlands väg mot självständigheten. Frågan som början var en av socialisternas hjärtfrågor gled över till de konservativa som ville därigenom slippa inblandning av bolsjevikerna och kontrollera den socialistiska minoriteten i lantdagen. Därför den 15 november utlyste den finska lantdagen som innehavare av den yttersta makten i Finland och tillsatte en ny senat som leddes av P. E. Svinhufvud den 27 samma månad som lämnade ett förslag om Finlands självständighet den 4 december. Lantdagen tog upp ärendet och röstade för den. Vänstern röstade mot menande att deras lagförslag från juli skulle accepteras som självständighetsförklaring. Men tillslut insåg de båda grupperingarna att man inte skulle kunna nå självständighet utan stöd från den andra. Självständighetsförklaringen från 6 december var ännu oklar eftersom man saknade erkännanden från de andra nationerna. Samtidigt insåg man att det viktigaste nu var hur den Rådsrepubliken Ryssland skulle ställa sig i frågan. De andra ländernas erkännande skulle komma om den nya ryska regeringen skulle ge Finland sin oberoende. Socialdemokraterna bad den 9 december Lenin om att godkänna den finska självständigheten, även om de hade föredragit sin egen självständigförklaring visste de att den stora majoriteten av deras anhängare var fennomaner, som var för ett finskt oberoende. Samtidigt efter förlusten i nyvalet var man rädd för att tappa ytterligare av sitt stöd hos väljarkåren om man skulle ha ställt sig utanför. I det kaotiska läget i Ryssland efter revolutionen var det politiska läget ännu oklart men det är troligt att Lenin hade tillmötesgått den finska senaten även utan det stöd som senaten hade fått av socialdemokraterna. Som sista gest, skadade Lenin och Svinhufvud i hand den 31 december 1917. Finland var inte bara en suverän stad, men hade erkänts som sådan av Ryssland.

Det ryska dokumentet som förkunnade det finska utträdet ur Ryssland i översatt form;
”Som svar för till den finska regeringens framställan, att Finland ska erkännas som en oberoende stat, Folkkommisariets råd, i enlighet med principerna med folkens självbestämmelserätt att föreslå till den Verkställande centralkommitté följande, a) att den finska republikens statliga självständigheten ska erkännas. b) att en särskild kommitté från båda parterna skall tillsättas för att förebereda de åtgärder som Finlands separation ut ur Ryssland kan orsaka.”

Underskrifter:
Ordförande
VI. Uljanov (Lenin)

Samt folkkommsionärer:
L Troski
G Petrovski
I. Stalin
I Steinberg
V. Karelin
Schlichter

Innan inbördeskriget flammade upp hade följande länder erkänt Finland; Rådsryssland, Tyskland, Österrike-Ungern, Frankrike, Sverige, Danmark, Norge, Schweiz, och grekland. Storbritannien och USA valde att avvakta, dels för att följ de kontakter som Finland hade med Tyskland och de undersökte möjligheterna om man kunde störta bolsjevikerna från makten och hur man skulle man förmå Ryssland starta upp en ny front mot Tyskland. Bolsjevikerna var måna av att få fram en vapenvila i och fred just med Tyskland. De började förhandla den 1 december, stridigheterna avslutades den 6 december och vapenvilan skrevs under den 15 december.

Ordningmakten

Avsaknaden av ordningsmakt gjorde sig påmind efter att de kejserliga polis- och sandarmstyrkorna upplöstes under februarirevolutionen. Först löste man detta med att införa obeväpnade skyddsgarder. Samtidigt bildades det också bland arbetarna ordningsmanskap som skulle organiseras som till skyddskårer. I början användes dessa parallellt lokalt för att hålla i den allmänna ordningen i samhällen i södra Finland, men redan under strejkerna under våren 1917 och under de oroligheterna senare under året kom de att kom att de att bli något av fronttrupper för deras ideologier. Avsaknad av försvars- och ordningsmakt bidrog starkt för de händelser som kom att skaka Finland under 1918, detta tillsamman av att samhällen rasade sammans gjorde att inbördeskriget blev oundvikligt. När Svinhufvuds senat försökte skapa ordning i landet var detta redan försent. Då hade landet redan fått två organiserade kårer, som motsatte varandra. När den ena utsågs som landets armé, utbröt ett inbördeskrig.

Under sommaren 1917 bildades bland de aktiva konservativa och borgerliga skyddskårer på olika platser i landet. Under den tidigare hösten samma år fanns det redan mellan 250 – 300 kårer på olika platser i landet. Orsakerna för bildandet var dels behålla den allmänna ordningen men också bitterheten efter införandet av livsmedelslagen, detta främst i Österbotten, samt aktivism. I sydvästra Finland var orsakerna främst de ökade motsättningarna mellan jordägare och deras arbetare och i Karelen främst bildades dessa av aktivister med mål att skilja Finland från Ryssland. Deras medlemmar ökade till 20 000 man och redan i januari hade dessa ökat till 40 000 man och antalet kårer var nu uppe i 400. Samtidigt förbättrades deras beväpning sakta under hösten 1917 från Tyskland men även från vapenhandlare i Pedrograd och Viborg. Under generalstrejken i november började samlas för ett gemensamt mål, att få ut de ryska trupperna ur landet, hålla rödgardisterna i schack, försvara och att föra fram deras egna intressen.

Det socialdemokratiska partiets ställning för bildandet av arbetarnas ordningskårer var återhållsam eller rent negativt. De hade i färskt minne hur under 1905 års revolution rödgardisterna hade slitigt sig loss från partiets kontroll. Det negativa framgick hur de ställde sig i mötet den 12 maj 1917 i Helsingfors, där gamla rödgardister blåste nya röda garder till liv bland annat i Tammerfors. Utvecklingen av dessa skedde inte bara ensidigt men parallellt med ordningskårer men i början var deras utveckling svagt men efter valförlusten ändrade sig socialdemokraterna sin hållning till en positiv hållning. Dessutom informationen om att bolsjevikerna planerade för en statskupp i Finland stärkte rödgardisternas ställning inom arbetarrörelsen. Den finska LO.n och socialdemokraterna officiellt uppmanade bildanden av Arbetarnas Ordningskårer i oktober 1917, dessa hade i flera platser redan organiserats som i Helsingfors redan under sommaren, men efter generalstrejken i ökade antalet av dessa grupper lavinartat. Man ville knuta in de organiserade och aktiva personerna i inom landsorganisationen. Dessa kårer hade som uppgift att hålla ordning men också slå vakt om deras politiska intressen. Efter strejken hade dessa ökat till 30 kårer med 35 000 man som fick vapen främst från Ryssland.