Finland blir självständigt

Händelserna innan november 1917

I och med att den provisoriska regeringen tog över makten efter Tsaren fick den finska regeringen den makt som den skulle få 1906, det vill säga den makt som regeringen hade innan Nikolai Bobrikov kom till makten. Efter 1916 års allmänna val som blev en valseger för socialdemokraterna tillsattes Oskari Tokoi som ledare för senaten, som fick 6 socialistiska och sex icke-socialistiska ledamöter. Senaten satte som sin uppgift att främst utöka demokratins utbredning och slopa den ryska provisoriska regeringens vetorätt när det gäller de finska angelägenheter. Vidare ville man göra reformer inom kommundemokratin, förhållandena inom arbetsplatser som socialförsäkringar och arbetstider. Vidare ville man behålla och utöka skolplikten och religionsfriheten. De konservativa som gammel- och nyfinnarna och de övriga icke-socialistiska partierna var nöjda med den provisoriska regeringens borgerliga hållning och att det närmast diktatoriska enväldet som kejsaren hade haft och förryskningen nu var över. Man skulle nu få möjligheter att utveckla företagsamheten och även landbruket. Men även den socialistiska arbetarklassen kände medvind, där bland annat strejkförbud, censuren i pressen och i yttrandefrihet avskaffades. Arbetarklassen kände att den kunde bli den maktfaktorn som de gjorde i andel av befolkningen.

Även om den demokratiska medvinden var stark 1917, så var de ställningen som det gamla ståndsamhället ännu djupt inrotat, även om dess makt var i avtagande. Den nya politiska nyordningen var ännu sökande och dess väg var kantad av hårda diskussioner och strider. De icke-socialisterna började oroa sig för den snabba utvecklingen, samtidigt som arbetarrörelsen tyckte att utvecklingen skedde långsamt. Där ville man inte genomlida ett nytt liknande bakslag som man fick genomlida mellan 1908 – 1916 under den ”kejserliga bakslaget”. Man hade lärt sig av 1905 års storstrejk att en revolution kunde vara en väg för en snabbare samhällelig utveckling. Samtidigt som den makten som de konservativa och de borgerliga hade haft i och med ståndriksdagen kom till ända med 1917 års revolution och då hotades även deras makt över ekonomin.

Det Första Världskriget hade get de finska företagen en ekonomisk boom, som stärkte märkbart både arbetsgivarnas och arbetarnas ekonomi men händelserna 1917 raserade det hela. Resultaten från Februarirevolutionen i Finland var massarbetslöshet och en ökad inflation. Arbetarkraftens försämrade ekonomi och det dåliga utbudet av livsmedel spädde på antalet strejker och andra orligheter.

Under dessa förutsättningar kunde man tro att Tokois senat hade en stark ställning och stöd från olika håll men resultatet var motsatt och det blev en svag regering. Orsaken var att varken de socialdemokraterna och de icke-socialisterna inte satte sig i regeringsuppgifterna på allvar. De olika blockens ledamöter ägnade sig mer att förskansa sina egna framtida politiska ställning och åt maktkrig mellan de båda blocken. Socialisterna kunde inte skörda av deras efterlängtade ställning i makten trots majoriteten i lantdagen medan de borgerliga siktade sig för att överta majoriteten i senaten och i lantdagen och behålla sin makt över ekonomin.

Tokois regering och den efterträdande regeringen med Svinhufvuds ledning led av samma svaga förmåga till politiskt ledning vilket gjorde att statsmakten försvagades under åren 1917 - 1918. Den tidigare makten som tsaren åtnjöt delades mellan den ryska provisoriska regeringen, dels till den finska senaten, lantdagen och även till arbetar och soldatråden, de organiserade strejkerna, massmöten ute på gatorna men också hos aktiva arbetsgivare.

Den kortlivade Tokoiska senaten hade fyra olika problem;

De olika organiserade strejkerna under våren 1917.
Den alltmer akuta livsmedelsbristen
Finlands ställning i det sönderfallande Ryssland
Den sönderfallande ordningsmakten i landet.

Senaten klarade sig med nöd och näppe genom inom industrin och jordbruken strejkerna under april – maj 1917. Arbetarrörelsens huvudkrav var 8 timmars arbetsdag samt lönekompensation mot inflationen. Strejkerna löstes av förhandlingar mellan parterna och ofta till löntagarnas förmån. Resultatet av konflikten stärkte löntagarorganisationernas självförtroende samtidigt som resultatet blev en bitter verklighet för arbetsgivarna med försämrad ekonomi och de oroligheter som följde med strejkerna, dessutom hade de strejkande hade sökt stöd bland ryska soldater. Den omvälvning som februarirevolutionen förde med sig gjorde att arbetarnas tryck ökade och att arbetsgivarna organiserade sig. I slutet av 1916 hade den finska arbetsgivarföreningen 40 000 medlemmar medan i slutet av 1917 hade det ökat till 160 000 medlemmar. Samma omstrukturerades arbetsgivarförening till en central arbetsgivarförening för både industrin och jordbruket.

Livsmedelsbristen bestod främst av brist av vete och den galopperande inflationen gjorde att det blev svårt för de lågavlönade av arbetarna. Bristen av bröd kunde avhjälpas av andra produkter och av ransonering. Men matköerna blev allt vanligare och trots ransonering var det ont om livsmedel. Men någon utbredd hunger hade man inte 1917 men det svåra läget skulle drastiskt förvärras under 1918 krig och av den ryska veteproduktionen och exporten sjönk drastiskt.

I tokiska senaten föddes två linjer för att lösa innehavande av den högsta statsmakten i landet. Den ungfinska senatorn Antti Tulenheimo ledde en arbetsgrupp där bland annat K.J. Ståhlberg ingick, lämnade fram en proportion där makten i Finland skulle föras över till senaten. Den ryska statsmakten skulle endast behålla makten över försvars och utrikespolitiken samt öppnandet och upplösandet av lantdagen. Proposition godtogs av riksdagen där de socialisterna var för förslaget och de fick stöd av bondeförbundet och av de nationalistiska konservativa ledamöterna medan de övriga konservativa var tvärtemot och några av deras ledamöter lämnade in sitt avskedsbrev till lantdagen i protest.

Det legitima grunden för det unga lagen försvann i och med det bolsjevikstödda soldaternas och arbetarnas misslyckade statskupp i mitten av juli 1917. Då den Kerenskij ledda regeringen avslog det finska lagen om centrera makten till senaten och förstärkte den ryska närvaron i Finland med ökat antal av trupper och stängde lantdagen den 31 augusti i stället skulle man ha nyval under oktober samma år. Finland hade fått en nyställning i det ryska riket som leverantör av livsmedel och försvarspolitiska orsaker som en förpost för försvaret av Petrograd. Den Tokoiska senaten fick lida av dessa motgångar, i protest avgick socialisterna och dessutom socialdemokraterna gjorde ett dåligt val i nyvalet under den kommande hösten, de fick lämna ifrån sig den makten de vann åt sig under våren samma år och finna sig i att vara i opposition. I och med att arbetarrörelsen förlorade den politiska makten så skärpte man sin ton och övertygelsen att de vardagsproblem de hade med till exempel råda bot på livsmedelsbristen tynade bort. Även rollen för arbetsrörelsen förändrades, tidigare hade de kämpat för att uppnå sina rättigheter, nu fick de istället stå vakt för de rättigheter och överenskommelser man hade uppnått.

Den politiska pendeln svängde snabbt från vänster till höger och det nya senaten sökte ökad samarbete med den ryska regeringen. Kontroverserna kring makten och dess lagfästning ledde till ett politiskt vakuum som fortsatte fram till november 1917. Landet kunde inte regeras effektivt på grund av den upplösta lantdagen som inte kunde lagställa förslagen. Som symptom av det svåra läget en strejkvakt sköts till döds i Ypäjä av en polis under oroligheter och den dödskjutningen blev den första i den konflikt som skulle bli ett blodigt inbördeskrig under 1918.

November 1917.

Bolsjevikerna lyckades ta över makten Ryssland efter en statskupp den 7 november 1917 och avsatte den av Kerenskij ledda provisoriska regeringen. Samtidigt hade man i Finland börjat återta kontrollen av statsapparaten och sin politiska kontroll av landet men samtidigt hade splittringen av landet delat landet i två läger. Inom socialdemokraterna funderade man på hur man skulle kunna återta statsmakten igen medan de konservativa försvarade sin position hårt, något som den ryska revolutionen hotade. Den nya lantdagen med icke socialistisk majoritet öppnades den 1 november och den 5 november förklarade lantdagen, följaktligen sig vara ”innehavare av den högsta statsmakten” i Finland, och stödde sig på Finlands konstitution. Det socialistiska blocket stod nu vid ett vägskäl, antingen skulle man försöka sig på att få förändringar i landet på parlamentariskt väg eller via en revolution. De lämnade in ett program som kom att heta ”Vi Kräver” där de krävde om nya reformer, att man skulle avveckla skyddskårerna samt att man skulle anta deras version av lagen om ”innehavandet av den högsta statsmakten” i landet och slutligen skulle resultatet från nyvalet ogiltigförklaras. Programmet avslogs av den borgerliga majoriteten och den borgerliga majoriteten bestämde sig för att inte ens att debattera förslaget.

Bolsjevikerna pressade de finska socialisterna för att starta sin revolution, de gick så långt att ifall det finska socialdemokratiska partiet inte ville starta en så skull de göra det. Fram till november hade de finska bolsjevikledarna Jukka Rahja, Eino Rahja och Adolf Taimi vuxit till betydande maktfaktorer hos skyddsgardisterna. För bolsjevikerna, som för den provisoriska regeringen var Finland en viktig del av Ryssland. Dels hade landet blivit en bas för Lenin under kuppförsöket i juli och dels som en buffertzon mot Tyskland. Socialdemokraterna satte sin hopp för ett manifest för självständigheten den 10 november men befarade att det kaotiska läget i Ryssland gjorde att det kunde ta tid innan det skulle kunna behandlas.

De finska motsträviga revolutionärerna löd inte de ryska bolsjevikernas uppmaningar utan balanserade mellan olika alternativ. Under hösten 1917 då när Lenin höll undan i Helsingfors hade han visat sina framtida planer så socialdemokraterna fick vetskap över dem innan själva revolutionen men man hade inte kommit överens om gemensamma auktioner dessutom den socialdemokratiska ledningen och ledamöterna i lantdagen valde en mera moderat väg. De som stödde revolutionen var de finska löntagarorganisationerna och inom skyddskåren. Trots allt stöd var bolsjevikernas ställning ännu då oklar eftersom deras ställning i Petrograd var ännu oklar.

Den 9 november grundades Arbetarnas Revolutionära Centralråd av de olika arbetarorganisationerna i Helsingfors bestående främst av socialdemokrater, det första finska landsorganisationen (SAJ) och skyddskåren. Som första uppgift tillsammans med SAJ utlyste man en generalstrejk från och med den 14 november och från och med 2 dagar senare var 85 000 arbetare i strejk och hade kontroll av några samhällen i södra Finlands centrala delar . De moderata av socialisterna försökte sätta tryck via de parlamentaristiska kanaler medan de mera radikala siktade på en statskupp. I och med den lyckade utfallet av generalstrejken så ökade kraven på statskupp bland de strejkande och den klockan 5 på morgonen den 16 november röstade det revolutionära centralrådet om att starta revolution i Finland. Med rösterna 14 för och 11 emot så var man klar för att starta revolutionen men man blev tvungna att skjuta på den på grund av att flera av ledarna, kommissarierna vägrade att medverka i den. Man gjorde en ny omröstning men då blev resultatet ett annat med en rösts övervikt för att inte starta revolution, så bestämde man istället att avblåsa strejken midnatt till den 20 november.

Generalstrejken kom att bli en betydande brytningspunkt och de händelser som utvecklades i november 1917 och de beslut man gjorde visade en tydlig spricka inom arbetarrörelsen. Den moderata majoriteten ville arbeta fram till förändringar via parlamentarismen medan en minoritet vill nå sina mål via en revolution. De moderata med stöd av några borgerliga fick genom lagen om 8 timmars arbetsdag och kommunallagar som visserligen hade förberetts redan i juli. Men de flesta av de strejkande ansåg att dessa reformer skedde som resultat av generalstrejken.

För Lenin och för de ryska bolsjevikerna blev det avstannade revolutionen en besvikelse, Lenin hade tappat sin tro på det socialdemokratiska partiets vilja och förmåga att genomföra en maktövertagande i linje med den som Lenin hade utfört i Ryssland. Den sprickan mellan den finska socialdemokratin och den ryska bolsjevismen. Efter sin besvikelse så sökte Lenin stöd hos dem som var i yttersta vänstern och de finska bolsjevikerna som fanns i Viborg. Generalstrejken blossade upp motsättningarna mellan socialister och ickesocialister in i en väg mot en väpnad konflikt. I oroligheterna under strejken omkom 16 icke-socialister i sammandrabbningar med de strejkande men samtidigt omkom 14 personer som ingick i skyddskåren och 4 medlemmar i de strejkandes ordningskår.