Många nya stater i Europa stod under 1920-talets Europa inför uppgiften att bygga upp sin politiska infrastruktur och ordna sina relationer med omvärlden under en osäker tid. Det externa utrikespolitiska säkerhetssystem som Nationernas Förbund utgjorde kunde inte framstå som tillräckligt trovärdigt. Efter det första världskriget hade endast ett tiotal länder anslutit sig. Rådsryssland (Sovjetunionen) och Tyskland fick på grund av oklara gränsdragningar stå utanför, USA ansåg NF vara en mer eller mindre en europeisk angelägenhet och drog sig ut. 1919 hade en rad av kommunistiska partier i Östeuropa samlat ihop till en liknande organisation, där man utfärdade en inbjudan till 40-tal kommunist- och socialistpartier att bilda en revolutionär international. Redan i mars samma år samlades ett 30-tal delegater världen över i Moskva, för att bilda den 3:e Internationalen. Revolutioner, revolter och uppror följde snart i flera länder. Dessa händelser samt NF:s svaghet ledde snabbt att till att de flesta länder sökte sig till olika politiska och försvarspakter, något som också försvårade tillvaron för småstaternas existens och framtid.

1918 Hade Mannerheim i Paris och London träffat olika medlemmar i regeringar och diplomater, som resulterade i att 14 nya länder hade erkänt Finlands självständighet, däribland de nordiska länderna, Tyskland, Rådsryssland och Frankrike. Därefter påbörjades överläggningar mellan Finland och Rådsryssland om gränsdragningar. På försommaren 1920 börjades även förhandlingar i Systerbäck i Karelen. Fredsförhandlingarna, som blev långdragna och resultatlösa. Finland hade efter utfästelse tidigare av den ryska tsaren fått ett landområde från den finska gränsen till Ishavet vid Petsamo men gränsen vid Karelen var ännu oklar. Dessa förhandlingar försvårades dels av att ryska trupper var fortfarande stationerade i Finland och av att olika finska nationalistiska militärstyrkor av frivilliga med hjälp av den finska regeringens stöd gjorde korstågs operationer i det ryska Karelen. Dessa förhandlingarna underlättades inte av den finska statsministern J. H. Vennolas ovilja till fredsförhandlingarna. Samtidigt hade Moskva liknande förhandlingar med Polen som man också hade oklarheter var mellan länderna gränsen skulle dras. Efter det ryska sammanbrottet ville den nya regeringen i Moskva inte hamna i nytt krig vare sig med Finland eller Polen. Därför var man mån om att sluta fred med Finland, för att koncentrera sig med större kraft med förhandlingarna med Polen. Den 12.e juni 1920 samlades den finska och ryska delegationerna i Dorpat i Estland. De finska önskemålen var följande:

  1. Finland skulle få Petsamo mot en industriområde på den finska Karelen.

  2. I Östkarelen skulle nationaltillhörigheten avgöras genom folkomröstning.

  3. Avtal om statsegendom och statsskulder.



Detta var Rådsryssland emot, Petsamo skulle bli finskt om man överlämnade Repola och Porajärvi. på frågan om folk omröstning blev det blankt nej. Dessutom hade de krav på att finska viken skulle neutraliseras. Under dessa förhandlingarna förstärkte bolsjevikerna sin makt i Moskva, och sätta in större kraft i sina önskemål. Finland tvingades därmed ge upp Repola och Porajärvi, folkomröstningen i Östkarelen skulle kunna utföras om Finland avstod Petsamo. För att kunna behålla det viktig ishavshamnen i Petsamo, gav Finland upp kravet om folkomröstningen. Den 14:e oktober slöts freden, I Finland mottogs detta med blandade känslor. I borgerligt håll rådde det oenighet om röstningen i rikdagen, det yttersta högern talade om svek, och detta var nu tillfälligt tagit död om "Storfinland" som de nationalisterna hade länge drömt om.

Tros fredsfördraget gick en frikår av nationalister in i det ryska Karelen ända ut till Aunus 1921-1922. som resulterade i uppror i de övriga delar av de ryska Karelen. När de till sist slogs tillbaka av ryska förband fick den finska frikåren en följe av 10 000:tals flyktingar från området, vars vidare situation och öden orsakade att det yttersta högern började åter drömma om ett stort och mäktigt "Storfinland." I de officiella relationerna länderna mellan förblev Östkarelenfrågan en konfliktämne Ryssland hade gett Finland vissa garantier om Östkarelen skulle få en nationell självbestämmanderätt. när dessa överträddes eller ansågs överträdda, drog Finland flera gånger detta upp i NF, och försökte få NF medla mellan Finland och Rådsryssland. Men detta förgäves, då i Moskva ansåg man detta som en intern rysk angelägenhet. Karelen blev en börda i relationerna mellan länderna. 1922 på ryskt iniativ i nleddes en nedrustningskonferens med de nya västliga gränsländerna. Samtidigt med Finland, hade även Polen gränsförhadlingar med Rådryssland. Som resultat av förhandlingarna förbättrades relationerna mellan Finland och Rådsryssland förbättrades. 1923 förekom en gränsintermezzo som avvecklades av Finland till Rådrysslands belåtenhet. Islossning i relationerna länderna mellan hade börjat även om handelsutbytet var lägre än ryssarna önskade. Samtidigt började Finland att sträva efter en allt närmare relationer med grannländerna i väst. Vilket kulminerades av president Relanders besök hos Gustav V i Stockholm., och den svenske konungens svarsbesök i Helsingfors sommaren 1925. Därefter skedde liknande besök i Norge och Danmark. Samtidigt som detta hände kom en våg av antikommunism och ryssfientlighet i landet, med den ultrahögra Lapporörelsen som med gränskränkningar och "skjutsningar" (man kidnappade vänsterfolk eller någon annan man inte gillade och körde dessa till den ryska gränsen.) I Moskva avvaktade man situationen eftersom i Tyskland hade nazisterna tagit makten. Sovjetunionen hade befunnit sig i ett inbördeskrig, med interventioner från väst, och hade nu börjat tvångsförflyttningar av befolkningen som med införandet av kollektivismen i bl.a. jordbruket. Tvångsförflyttningen av befolkningen i Ingermansland spädde på de antiryska stämningar i Finland som med hjälp av Lapporörelsen och andra nya nationalistiska organisationer utlöste demonstrationer. Regeringen lämnade not till Sovjetregeringen, eftersom man ansåg detta stred mot fredsfördraget och detta försämrade åter relationerna.

Under tiden hade i Europa startad en militär upprustning. Polen hade allierat sig med Frankrike samtidigt som de sökte nya kontakter med Baltstaterna och Finland för att nå en ickeangreppspakt med Sovjetunionen. Finland hade fått en ny president P. E. Svinhufvud och en ny regering som avvaktande följde det polska initiativet som kom att med tiden rinna ut i sanden. Där efter inleddes liknande förhandlingar mellan Finland och Sovjet, som effektivt tog död om alliansen med Polen. Icke-angreppspakten undertecknades 21.e januari 1932, som togs emot välvilja hos den sovjetiska ledningen och som senare förlängdes att gälla t.o.m. 1944. 1932 tog Hitler makten i Tyskland som ökade kapprustningen i Europa. Nu fanns det behov till av nya gränsdragningar i Västeuropa. Där Tysklands nya gränser i väst slogs fast, något som tidigare hade försvårat Tysklands inträde in i NF. Tyskland och Sovjetunionen inträdde i NF 1934. 1932 tillträdde regeringen Kivimäki som blev dåtida finländska mått långlivat, när den avgick 1936, så förordade den förbättrade relationer med Sovjetunionen. 1936 års ovissa presidentval föranledde president Svinhufvud att förberedda det första statsbesöket i Moskva. När Finlands anseende förbättrades i Moskva förbättrades så sjönk det i Berlin.

I mars 1938 marscherade tyska trupper in i Österrike, vilket orsakade att sovjetledningen började se efter landets säkerhet, även runt Östersjön. Man oroade sig för innehållet i Hitlers bok "Mein Kampf" där utrycktes ett behov att utvidga Tyskland. Den 14:e uppsöktes utrikesministern av den andre legationssekreterare Boris Jartsev, som för sovjetledningens räkning sonderade om övertagande av öar i Finska viken för att förbättra skyddet av Leningrad. Resonemanget gick ut på följande:

  1. Att angrepp måste stoppas innan de når sovjetisk territorium, i detta fall på finskt område.
  2. Att Finland är inte i stånd - förmodligen inte redo att motstå ett tyskt angrepp.


Samtidigt utryckte man sin oro för Lapporörelsen och dess efterföljare IKL. Sovjet var villig att bistå med hjälp mot en eventuell tysk landstigning. Hur detta skulle ske till blev huvudtemat i de efterföljande förhandlingar. Dessa pågick från den "österrikiska anslutningen" till och med Münchenkrisen mars 1939. Samtidigt pågick förhandlingar med Sverige om befästning några av öar i Åland. Detta väckte starka protester av det åländska befolkningen och därför genomfördes planerna aldrig. det ovannämnda långa förhandlingarna mellan Finland och Sovjet resulterade i ytterligare försämrade relationer och ett färdigt nedskriven handelsavtal i Moskva skrinlades.

På eftertryckningar från Tyskland avgick den i Tysklands tycke allt för västvänlige finska utrikesministern Holsi som efter att vid en diplomatmiddag kallat Hitler en skabbig hund. Han ersattes av den mera tyskvänlige Eljas Erkko. I Sovjet ökade irritationen över de segdragna förhandlingar och huvudförhandlaren Jartsov byttes ut och ersattes utrikeshandelsministern Mikojan. Mikojan, som vid slutet av de allt kärvare förhandlingarna hotade med invasion av både Finland och de baltiska staterna. Under förhandlingarna försämrades läget i Europa ytterligare av den tyska inmarschen in i Tjeckoslovakien, som betraktades som en direkt hot mot Sovjetunionen. Man hade i Moskva tydligen läst Hitlers bok.........

Sovjetunionen förhandlade sig Dagö, Ösel och Baltischport av Estland och skärpte sina krav mot Finland. Men Finland ansåg sig inte avstå från dessa med hänvisning av till neutraliteten, som man hastigt man hade blivit att anhängare av, och sin suveränitet, något som opponerades av landets överbefälhavare Mannerheim, som ansåg att dessa öar var mer strategiskt viktigare för Sovjetunionen än de var för Finland. han fick ingen gensvar hos politikerna eftersom det ansågs som en politisk självmord att ge eftergifter med den ryska ledningen.

I våren 1939 rullade händelserna snabbt. Krigsrisken ökade alltmer varje dag. I april sade Tyskland upp nonaggressionsavtalet med Polen, och krävde landområden i västpolen, där det fanns tyskspråkig befolkning, flottavtalet med England sades upp, som istället förstärkte den så kallade axelpakten Rom-Berlin. Tyskland erbjöd de nordiska länderna en non-aggressionsavtal som skrevs på av danskarna, medan Sverige och Norge meddelade om neutralitet, medan den finska regeringen för att förbättra sina relationerna med öst, meddelade att man ansåg avtalet som onödigt. Därmed försämrades relationerna med Tyskland ytterligare. Den 20:e maj inledde den sovjetiske utrikesministern Molotov förhandlingar med Tyskland. I början handlade dessa om en förbättrade handel med det nazistiska Tyskland som resulterade sig i förbättrade relationer och att de ideologiska motsättningar planades ut.

Den 19:e augusti kom Molotov med förslag till Tyskland, som Hitler glädetjutande godkände direkt. Avtalet skrevs under i Moskva av Ribbentrop och Molotov. Därmed var Polens och de baltiska staternas öde beseglad.

Tyskland angrep Polen den 1:a september vars försvar knäcktes på två veckor England och Frankrike förklarade krig mot Tyskland 2 dagar senare. En polsk ubåt som nödsakats söka nödhamn i Estland orsakade en kraftig sovjetisk protest som skickade ut krigsfartyg till området. Det estniska regeringen åkte till Moskva för "politiska konsultationer", där de möttes av krav att överlåta sina flottbaser, flygfält och armébaser till Sovjetunionen. den 18:e och 19:e oktober marscherade röda armen in i Estland utan att möta motstånd. där efter var det Lettlands och Litauens tur, båda med nära nog liknande sätt. Händelserna följdes med spänning och fruktan i Finland där man väntade på deras tur om förhandlingar. I Finland ökades beredskapen och i augusti hade man haft en militärmanöver i det Karelska näset. där man under sommaren hade med hjälp av stort antal frivilliga byggt försvarsanläggningar. Med brådska började man också köpa in diverse militär material. Den 5:e oktober, samma dag som Lettland föll, kallades den finska utrikesministern till Moskva för att "förhandla om konkreta politiska frågor".