Från slutet av 1907 till sommaren 1908 ägde en betydelse full politisk process fram. Genom som en motvikt mot socialisterna samlades de övriga partierna till en borgerlig block som i praktiken kom att stödja sig på den ryska regeringen. På sommaren 1907 hade senatorn L. Gripenberg begärde avsked på grund av Kejsaren hade återkallat Senatens beslut om en språkreglering vid järnvägen och posten. Han ansåg att Nikolai II hade förlorat sitt förtroende för honom, innan hans avgång hade socialisten Kari tvingats lämna sin plats i Senaten efter anmaning av sitt parti. Hos de "konstitunella" hade tankarna växt fram för att stärka sina band med det Gammalfinska Partiet och erbjuda dem de 2 lediga platserna i Senaten. Men partierna kunde inte komma överens med sina meningsskiljaktigheterna och Leo Mechelin själv tog över kommunikationsministeriet. I november 1907 avgick senatorn K. J. Ståhlberg efter att Lantdagen hade förkastat ett lagförslag från Senaten, misstroendet som kom, var det första som Lantdagen riktade mot Senaten. Ståhlbergs avsked föranleddes av förbudslagen, där de flesta partierna hade i valkampanjen berört rusdrycksfrågan i det optimistiska och även utopistiska anda som hade växt fram i samband med den allmänna rösträtten, som fördömde alkoholen som en symbol för det gamla samhället. Senaten kunde inte gå med på spritförbudet av 2 skäl: Det Ryska imperiet hade ingått i ett handelsavtal med Spanien som hade förhandlats av Leo Mechelin själv och att Kejsaren skulle aldrig godkänna förbudslagen. Man saknade insikter om i de flerfaldiga följdfrågor som angränsade till alkoholförbudet! och delvis också att lagarna syftade mot missbruk. Men förbudslagen skulle röstas igenom i Lantdagen, trots att Ståhlberg hade hotat med avgång. För dagen till ära för omröstningen samlades Lantdagens ledamöter i frack och röstade genom lagförslaget och senare på kvällen några av ledamöterna firade rundligig med de drycker de nyss hade förbjudit. Strax innan omröstningen hade den första finska biograffilmen premiär och filmen hette Lönnbrännarna..... När Lantdagen samlades åter Februari 1908, hade Stolypins politik skärpts och den 3.e samlades Duman som valts med en ny och förändrad valprocedur som blev avsevärt mer högerinriktad. Det förändrade politiska läget tvingade generalguvernören Gerhard begära avsked och han ersattes av en ny militär, kavalleristristgeneralen W. Boeckman som hade varit Bobrikovs medhjälpare och F. A. Sleyn utnämndes till generalguvernörens adjoint. Lantdagen ville göra en interpellation men de största partierna, Socialdemokraterna och de "Konstitunella" kunde inte enas om motståndet som resulterade i att deras motsättningar fördjupades ytterligare men ett närmande av de borgerliga partierna kunde märkas under sommaren. Men läget förändrades om en tillfälligt när universitets professor i ryska språket och litteraturen Josef Jamelanovitj Mandelstam skrev en frän artikel riktad mot Uusi Suometar och dess undfallenhetspolitik. De gammalfinska studenterna demonstrerade förhindra Mandelstam från sin fortsatta verksamhet vid universitet. Besviken över reaktionen skrev Mandelstam en bok på ryska kallad "mytens makt i vår tid". den "Mandestamska affären" var en bidragande orsakerna att det Gammalfinska partiet lät en socialistisk interpellation vinna med rösterna 71 - 47 genom att lägga ned sina röster. Orsaken för misstroendet var att Socialdemokraterna ansåg att den Mechelinska Senaten hade förtryckt proletariatet, fängslat och landsförvisat ryska oppositionella och visat sig inkapabel till att värja Finland för de ryska anfall mot landets inre självständighet och folkets frihet. Ordvalet var riktad mot egna anhängare för att visa att man på detta sätt motverka mot det stigande missnöje som anhängarna hade börjat få mot det nya parlamentarismen och det allmänna rösträtten. Efter detta missnöjesvotum anhöll Mechelin om avsked i äkta parlamentaristisk anda, men som inte godtogs av Kejsaren. Senaten var ju trots förnyelsen inom det Lantdagen och den allmänna rösträtten bara en kejserlig rådgivande konselj. Det enda som Kejsaren beviljade var avsked till Mechelin och 4 av senatorerna. samtidigt stadsfästet genom en kejserlig förordning lagen om bagerianställdas arbetstider. Den ryska regeringen hade ingenting emot sociala framsteg i Finland, så länge man inte revolterade. Till Senatens nye ledare valdes nu Hjelt, som "regerade" fram till sommaren 1909, de gammalfinska senatorerna satt kvar till efter valet på hösten. Under åren 1907 - 1909 kom den ryska Finlandspolitiken präglas helt av kampen mot de revolutionära och att förhindra att Finland blev ett fotfäste för revolutionära krafter. Samtidigt förstärktes det militära försvaret av S:t Petersburg mot en eventuellt anfall från Sverige och Tyskland. Det finska och aktiva motståndet från 1899 - 1905 hade varit en förebild i vissa hänseenden för de ryska revolutionära partier och fraktioner, under den perioden som i den Sovjetiska historieböcker kallades för den "den tredje revolutionära perioden". (Det första var 1820-talet. det andra var 1860-talet) Under 1860-talet var det Polen som hade varit "farosotet" för det mäktiga ryska imperiet och då hade Ryssland valt att svara slå ner upproret med våld. Nu hade Finland vuxit fram till den oroligaste delen i det Kejserliga Ryssland där varje fråga och krav som ställdes av de revolutionära ansåg regeringen som något farligt. Det finska samröret med ryska revolutionärer, anarkister och även med liberaler som hade förekommit 1905 – 1906 begränsades alltmer till socialister och samröret med dessa avtog allt mer. Den finska Socialdemokratin hämtade idéer allt mer från Tyskland och Österrike. På samma sätt som de finska officerarna i den ryska armén hade höjt Finlands anseende hos de styrande, skapade de revolutionära en motsvarande misstro. Till misstron bidrog även de oppositionella ryssar som vistades permanent eller temporärt i Finland. De revolutionära och socialistiska rörelser växte fram och var i frammarsch, vilket tvingade de europeiska makthavare till en reaktion. Deras reaktion resulterade i att regeringsmakten kom att byggas på nationellt patriotiska strömningar och förstärkning av försvarsmakten. Även den katolska världen genom påven Pius X som 1910 avkrävde prästerskapet ed mot modernismen. Den gamla feodala systemet som hade varat i hundratals år gav nu vika till ett kapitalistisk samhälle där penningmakten gällde, vilket kritiserades av den politiska vänstern som påpekade och krävde sociala reformer kopplat med bildnings- och nykterhetsideal, som en alternativ motpol till borgerskapets överkonsumtion. i den ekonomiska utvecklingen orienterade sig Finland allt mer mot Tyskland. I det kulturella betonades den finskspråkiga kulturens betydelse och uppnådde kring 1910 en rang som ett fullvärdigt kulturspråk, då den första finskspråkiga encyklopedin "Tietosanakirja" utkom. Även förstärktes finskans ställning när översättningar av världslitteraturen började publiceras och flera framstående diktare fick sina genombrott som Eino Leino, Otto Manninen och V. A. Koskenniemi. som visade att finskan kunde kombineras med de alla europeiska versmåtten. I socialt sätt var samhället var bilden mera splittrad, trots det allmänna välståndet ökade kvarstod det mycket elände hos de fattiga, vilket gav ytterligare näring hos de olika agitatorerna. Den nya Lantdagen 1908 gjorde ett uttalande om förhållandet mellan Ryssland och Finland, samt godkände nya lagar som nya lagar som gällde kommunerna som Senaten ansåg som alltför radikala och därför förde Senaten ärendet inte vidare för ytterligare behandling. I februari 1909 demonstrerade Lantdagen mot Senaten och Kejsaren genom återsätta lantdagens talman Svinhufvud som talman efter att generalguvernören hade framfört Kejsarens önskemål om inte talmannen inte kunde framföra den sedvanliga hälsningen till Monarken, skulle åtminstone låta bli kritisera denne. Svinhufvud trotsade detta på nytt och gav uttryck för sitt missnöje, vilket resulterade i att Kejsaren upplöste Lantdagen, som sammankallades åter till sommaren 1909. Lantdagen voterade på nytt om förbudslagen. När Lantdagen i november månad vägrade bevilja ge Ryssland ersättning för finnarnas uteblivna värnpliktstjänst upplöstes Lantdagen på nytt. År 1910 kunde den nyvalda Lantdagen sitta från mars till maj, då Svinhufvud på nytt kritiserade Kejsarens åtgärder. Från och med 1911 uteblev demonstrationerna från Lantdagen och kunde därmed arbeta normal, även om då och då skickades adresser till Kejsaren med anhållan om införandet av "de lagliga förhållandena". Senaten hade efter Mechelins avgång ombildats till en stor borgerlig koalition och i september 1909, för beredde man sig för den nya 3 års perioden 1909 - 1912. Den Gammalfinska partiets senator O. Wuorenheimo fick sondera möjligheterna till att bilda en ny regering. Kejsaren var ännu beredd på att utnämna en ny Senat som enbart bestod av finnar, men Wuorenheimo var den sista som skulle erbjudas uppgiften. Kommerserådet G. Björkenheim kallade samman ett antal representanter för handeln och industrin. Alla parter var överens med att motståndspolitiken måste fortsätta och avrådde Wuorenheimo att inte ta emot uppgiften, om han inte fick garantier för att den ryska regering en var beredd att ändra sin politik Någon enighet mellan de borgerliga partierna kunde inte uppnås så att partierna gemensamt skulle axla regeringsansvaret i Senaten. Den Gammalfinska partiet avstod från sina platser i Senaten, Gammalfinnarna ansåg att samarbete med den ryska regeringen var ett bättre alternativ än motstånd. Långbänken resulterade i att Kejsaren utnämnde en november 1909 en ren tjänstemannasenat som bestod av ryska höga militärer utan någon som helst anknytning till finska Senaten eller till den politiska etablesemanget. Till regeringschef utnämndes General WL. Markoff som visserligen var född i Fredrikshamn i Finland, men saknade alla nödvändiga släktband med Finland. Dessutom saknade han skol-, universitet- och politiska relationer i Finland. De övriga medlemmarna var visserligen finskfödda, men saknade band till den finska politiska eliten, men som sina meriter hade de utmärkt i deras tjänstgöring i den ryska försvarsmakten. Finland kom att inneha en tjänstemanna senat som även kallades för Amiralsenaten som snabbt förryskades på samma sätt som statssekretariatet under von Phlewes tid. Men på samma sätt åtog sig medlemmarna till sin uppgift att försvara sitt revir som von Phlewe mot ryska myndigheter och i hög grad till de borgerliga partiernas belåtenhet. De borgerliga partierna kunde därmed verka i Lantdagen i vetskap av att politiska och radikala sociala reformer inte få stöd i Senaten. Skärpningen i det politiska förhållandet mellan Finland och Ryssland kom med en viktig socialreform, Agrarfrågan. Frågan hade sedan 1880-talet varit aktuell och som Kejsaren hade personligen intresserat sig för av humanitära skäl. I de Baltiska provinserna hade den ryska regeringen verkat för att förbättra böndernas ställning mot den tyska godsägarklassen som hade försökt hålla i sina privilegier. I Finland hade det Gammalfinska Partiet utarbetat en radikalt program som de "Konstitunella" motsatte. Efter en lång tids kompromissande lämnade Lantdagen in ett lagförslag som Kejsaren vägrade att godkänna, inte för dess innehåll utan av konstitunella skäl men gav samtidigt en förordning med samma innehåll där han framställde sin omsorg för de fattigaste delen av den finska befolkningen. De finska politiska eliten uppfattade detta som kejserlig fjäsk för sina finska undersåtar. Men den kunde om man ville tolkas som en kejserlig motåtgärd mot de finska statorganerna som försökte binda honom vid annat än agrarfrågan. Förordningen lagfäste att torparnas kontrakt skulle gälla i minst i 50 år, om inte torparen själv önskade i minst 25 år. Dessa kontrakt skulle obligatoriskt vara skriftliga och godkännas av särskilda jordlegonämnder. Legorätten gick i arv till syskonen och kunde avyttras med jordägarens och jordlegonämndens tillstånd mot vederlag. En stor politisk tvistefråga var om de gällande kontraktrerna skulle upptas i lagen. Det Svenska Folkpartiet och en del av det Gammalfinska partiet hotade att rösta emot förslaget om man i lagen infogade retroaktiva klausuler medan Socialdemokraterna skulle rösta emot om man inte införde de gällande kontrakten. Tvisten resulterade i att de gällande kontrakten förlängdes till att gälla genom en kejserlig förordning till och med 1916. Debatten om torparfrågan fortsatte 1913 och 1914 när jordägarna hotade att säga upp flertalet av de 62 000 gällande torparkontrakterna. Som svar kom en ny kejserlig förordning där det förklarades att på grund av Kejsarens omsorg för det fattigaste delen av den finska landsbygdsbefolkningen förbjöds tillsvidare vräkningar av backstugusittare och torpare. Kejsaren och Rysslands avsikt med att stödja den jordbrukande delen av befolkningen var av humanitära och även av politiska skäl. Det humanitära var att hjälpa de fattiga jordlösa och det politiska skälet var att med hjälp av dessa åtgärder stävja de revolutionära åsikterna få slå rot på landsbygden. Om inte Lantdagen och Senaten inte gjorde något konstruktivt, så skulle det ske med andra maktmedel. dvs. genom Kejserliga förordningar.