Som tidigare nämnts blev torparnas situation i landet en brännande fråga i det första parlamentarismiska valet i Finland, som den Socialdemokratiska paritet drog mycket nytta av. Den Gammalfinska partiet vände sig främst mot bonde- och medelklassen. Men de var tvungna att solidarisera sig med de konstitunella för att försvara lagarnas efterlevnad, även om de hade svårigheter med att försvara de svenskspråkiga godsherrarnas intressen. Men allmänt om valkampanjen var att demonstrationer ersattes av valarbete och krav på lagförändringar. Resultatet innebar en storförändring av den politiska kartan i landet. Av lantdagens 200 platser fick Socialdemokraterna 80 platser och blev det största partiet, men utan en egen majoritet. Det regerande Ungfinska partiet decimerades till endast 25 mandat, bara en enda mandat mer en det Svenska Folkpartiet. De i sin tur blev tillsammans med ungfinnarna mindre än det Gammalfinska Partiet som fick 59 mandat. Agrarförbundet fick 10 mandat och det Kristliga Arbetarpartiet fick 2. Resultatet gav alltså de borgerliga en övervikt i Lantdagen. Trots att den nya Lantdagen skilde sig från den gamla, var kontinuiteten mellan den gamla och den nya lantdagen påtaglig. Där den viktigaste kontinuiteten bestod i att en betydande del av de gamla parlamentets ledande personer åter invaldes i den nya, från hela politiska skalan från höger till vänster. Speciellt var professor som tidigare respekterat prästerskapet under den lugna och relativt framgångsrika perioden, som lyckades med att kanalisera folkets politiska intresse och folkets intresse för deltagande i politiken. Som en institution och de ofta återkommande valen bidrog till att befästa Finland som en politisk nation, både mot Ryssland och mot utlandet. En av Lantdagens och Senatens viktigaste fråga var att förnya den från 1772 och 1789 års regeringsformer att slutgiltigt avgöra det konstitunella tvisten mellan Finland och Ryssland. Under den period av den reformvilja som rådde under den liberala Wittes regering var det nu möjligt att åstadkomma en ny grundlag, som skulle fastställa den finska doktrinen. Men som tidigare nämnts, avsattes Wittes regering och ersattes av en ny konservativ regering och därefter fanns det inte längre utrymme till att införa den nya grundlagen. Men i andra frågor i nära anknytning till grundlagarna lyckades man genomföra genomgripande reformer som till exempel en förstärkning och modernisering av universitet, institutionen för som hade skapat och utvecklat den finska nationella egenskapen, genom utbildning av administratörer och juridiska ämbetsmän och genomdrivandet av de kulturella särdragen inom litteraturen, det musikaliska, det historiska och humanistiska identitet. Moderniseringen skedde genom en stor omorganisation. Där först stod den juridiska fakulteten och den fysikmatematiska fakulteten och där efter det historisk-filosofiska och den agri-kultur-forstvetenskapliga sektionen upphöjdes till en egen fakultets sektion. Nu uppstod även 2 handelsskolor, 1 för vardera språken och den polytekniska institutionen upphöjdes till att vara en teknisk högskola. En känslig fråga som Senaten skulle lösa var att återanställa personalen vid ämbetsverk som tidigare avskedats under Bobrikovs tid. Detta gällde de ämbetsmän som hade vägrat lyda de "olagliga "lagarna som fastställts utan Lantdagens samtycke. Frågan löstes av en ny lag, där man enligt lagen skulle återanställa de gamla ämbetsmännen och avskeda de nya som satt i deras ämbeten eller tjänster. Lagen och dess förfaringssätt upprörde "gammalfinnarna" eftersom man på nytt avskedade folk av politiska skäl och ansåg att avskedanden var lika lite laggrundade som de tidigare avskedanden under Bobrikovs tid. Parlamentarismen gjorde också en mindre omvälvning av intresset av studieval hos de unga. Tidigare hade de ryska militärhögskolorna och de administrativa högre utbildningarna lockat. Nu ökade intresset för vetenskap och uppgifter inom industrin och den blomstrande utrikeshandeln. För Ryssland var den socialdemokratiska valsegern inget oroväckande, även om Kejsaren hade inte mycket övers för deras ideologi eller partiprogram. De styrande i S:t Petersburg ansåg dem inte vara revolutionära eller anarkister som socialisterna i Ryssland. Mycket tack vare skolväsendet i Finland ansågs arbetarklassen som bildad och att socialdemokraterna var mera av karaktär av vara nationaldemokrater som ville utveckla samhället med fredliga medel. Men Aktivisterna genom sin separastisk-revolutionära åskådning vara en fara. De kallades av ryssarna som "Schwedomaner" som aktivt motarbetade mot rikets samhällsintressen. Och genom söka stöd från utlandet, framför allt från Sverige, något som fruktades av Ryssland. Man ansåg Sverige vara en språngbräda för en annan främmande makt, främst Tyskland. Sverige hade ju varit under kriget mot Japan varit en skådeplats för kontakterna mellan Aktivisterna och Japan. Vapenkapplöpningen mellan Ryssland och Tyskland ökade allt mer i omfattning och pågick framtill det 1. Världskrigets uppbrott. I det svenskspråkiga borgerskapet, dels genom det Svenska folkpartiets intressen som låg nära industrialismen och var oroade av socialismens framfart och genom agitation i deras tidning "fyren" som blev en viktig opinionsledare bland de svenskspråkiga, omvandlades motståndet mot "Fennomanin" till ett hat och rädsla mot det finska folket stora massor, som kom till uttryck i att framhäva "det svenska rasets och kynnets" i rena rasistiska jämförelser. De svenska bilade och besuttna klassen förvandlades 1900 - 1917 från statsbärande skikt till en ekonomisk överklass.