"Den Blodiga Söndagen I S:t Petersburg." Soldaterna ger eld mot folkmassan. en samtida politisk målning. Generalguvernören Bobrikovs tid, hade inte påverkat inte konkret det stora majoritets vardag på något märkbart sätt. Det enda undantaget var värnpliktsuppbåden. Däremot hade samhällets överskick råkat in i en politisk turbulens, som aktiverade de gamla motsättningarna. Men allmänheten kom i rörelse med en stor bärkraft 1905 och det hela började i S:t Petersburg. där prästen Gabon hade lett en demonstration, som spårade ut i blodsutgjutelse. Folkmassan hade i monarkistisk anda vända sig till Kejsaren, men möttes av militären vi deras väg till Vinterpalatsen, och demonstranternas sinnestämning övergick till förbittring och militären tvingades att öppna eld mot folkmassan. Händelsen kom att kallas för den blodiga söndagen i S:t Petersburg, och kom för alltid ändra läget för Kejsaren Nikolai II. Händelsen i S:t Petersburg följdes av demonstrationer på många håll i Ryssland och även i Finland den 24.e januari 1905. Demonstrationerna var ett resultat av den allt snabbare nyhets- och opinionsbildning och en allmän vilja att deltaga i det nya samhällsläget som stod i dörren. I Helsingfors samlades en brokig folkskara, främst från arbetarklassen men även gav sin ilska gå över diverse krogar i staden, som uppfattades symbol för överklassens överflöd, och skapade förbittring hos arbetarklassen som uppfattade krogarna som ett uttryck för de stora för de stora samhälls- och ekonomiska motsättningar mellan de styrande klasserna och den stora majoriteten av befolkningen som stod utanför det rådande politiska systemet. I Uleåborg tvingades ordningsmakten sätta in militär för att skingra folkmassorna. Följande dag var det nya oroligheter i Helsingfors, som efter provokation från polisen övergick till skottlossning som ökade på det politiska nervositeten. Aktivisterna uppmuntrade till rena terrordåd och politiska mord. I början av februari föll produkatorn Eliel Soisalo-Soininen offer för ett politiskt mord i sitt hem. Attentatsmannen lossade 7 skott mot sitt offer och hamnade i skottväxling med offrets 17-åriga son och en polisman. Eldstriden resulterade i att sonen och attentatsmannen Lennart Hohenthal sårades, men kunde efter sjukhusvistelse rymma från häktet där han väntade på sin dom.. I mars försökte man i Viborg mörda guvernören Mjasedov, på sommaren riktades ett attentat mot generalguvernörsadjointen Deutrich som misslyckades och i Viborg sköts gendarmöverstelöjtnant en Kramarenkov. I juli demonstrerade man mot guvernören Savander och i september försökte en terrorist mörda guvernören i Tavatehus. Dessutom utfördes skadegörelse som riktades mot polisstationer. Samtidigt kännetecknades våren och sommaren 1905 av massiva demonstrationer för allmän rösträtt. Den första demonstationen som ägde rum den 19.e februari och uppslöt 9000 personer, men nu var demonstranterna mera organiserade, Man höll tal och ställde krav, efter flera mindre men återkommande demonstrationer arrangerades ett massmöte i augusti månad. Där samlades arbetare från flera städer i en organiserad form för rösträtt och en obegränsad självstyre för det finska folket. Samhället var nu på väg mot anarkistiskt tillstånd, till vilket bidrog att polisens anseende hade sjunkit eller försvunnit helt. Polisen hade ju under Bobrikovs tid förstärkts med ryska gendarmer men även av diverse lycksökare och andra personer utan förtroende. Något som ökade på utvecklingen var att de ultrakonstitunella grupperingar som var högerradikala hade hånat hela stats- och ordningsmakten genom en kampanj. Militärens roll hade vid oroligheten ifrågasatts och sjunkit efter den "blodiga söndagen i S:t Petersburg". Polisen kunde inte upprätthålla ordningen och därför kommenderades militär för bevaka större demonstrationer. Faran för en liknande händelseförlopp som i S:t Petersburg var överhängande. Den aktivistiska verksamheten och propagandan hade skapat en atmosfär av agitation och hätskhet, som eldades upp av ett för finska förhållanden okänt och lömskt och ineffektivt polissystem. Nu övertogs agitationen över av arbetarklassen och där utbredde sig tankarna om en internationell social revolution med även inslag av anarkistiska strömningar. Konni Zilliacus bok " Den Revolutionära Ryssland" utkom 1904 även på finska, vilket medverkade till en allt mer positivare syn på revolutionärer och under hösten bildades revolutionära grupper i alla industriorter i Finland. Under våren demonstrerade de revolutionära i massiva massdemonstrationer tillsammans med aktivisterna, men detta var bara en förspel till storstrejken. Upptakten till denna skedde i Moskva där studenter och arbetare demonstrerade och höll sammankomster, som följdes av en allmän strejk och övergick till en blodigt tumult mellan studenter och polis och kosacker. Statsmakterna tvingades till att tillsätta en medlare i ett försök till att återfå lugnet. Till medlare utsågs fursten och professuren S. N. Trubetskoj, som ansågs som frisinnad och valet av medlare välkomnades av studenterna. Men fursten avled plötsligt, och detta retade åter upp studenterna och nya oroligheter bröt ut. Finlands studentkår valde ut en tremanna delegation till begravningen som ett demonstration, något som var tidigare förärad till begravningar av medlemmar av den kejserliga familjen eller universiteskansler. Men på grund av tidsbrist kunde inte på grund av tidsbrist genomföra företaget. Genast efter begravningen gick de järnvägsanställda ut i strejk, som från och med den 20.e oktober övergick till en politisk strejk och 2 dagar senare förklarades strejken som en allrysk angelägenhet. Den 25.e krävde järnvägstjänstemännen tryck- och mötesfrihet samt en sammankallande av en konstitunell nationalförsamling, vald genom en allmän och lika rösträtt. men de styrande var rädda för att de rika skulle kunna köpa sig röster från de fattiga, och avslog begäran. Strejken fortsatte och spred sig till att gälla hela riket och alla sektorer av samhället. I S:t Petersburg samlades 27 000 personer i en massiv demonstration och krävde revolution. Den 27.e oktober var över en miljon personer i strejk och detta var det största strejken någonsin. Men i strejkens spår följde anarkin med anlagda bränder och förstörelse. Den 30.e oktober publicerades oktobermanifestet som tillkännagav planerna för en ny grundlag, en folkvald parlament "Duman". medborgerliga lagfästa rättigheter och bildandet av konstitunell ansvarig ministär, med greve Witte som konseljpresident. Inom några dagar avskedades ett stort antal gamla ministrar och ersattes av nya. Dessa åtgärder uppnådde ändå inte lugn och ordning, utan det revolutionära tillståndet fortsatte. På sina håll var det ett rent inbördeskrig där högerkrafter slogs mot de revolutionära, dessa strider fortsatte under hela 1906. Striderna blev allt brutalare inte mellan de stridande grupperna, man förföljde även minoriteter så som judarna. och under dessa strider försökte Witte regera landet i liberal anda. Revolutionen innebar slutet för Nikolai II.s envälde och från och med nu fick den konstitunella Duman och regeringen väsentligt utökad makt.