Den 7.e februari bröts de diplomatiska förbindelserna mellan Ryssland och Japan. 2 dagar senare utförde Japan ett nattligt anfall mot Port Arthur och ett krig utbröt mellan länderna som kom att påverka den finska framtiden. Kriget kom för Finland och dess befolkning som en fullständig överraskning. Även anande man att den förkrossande överlägsenhet som Ryssland hade mot Japan, skulle det militära överlägsenheten utjämnas av att Ryssland hade svårigheter med att förflytta trupper och förnödenheter till krigsskådeplatsen och att föra krig långt borta från den europeiska delen av landet, där den största delen av försvarsmakten var förlagd. Stora grupper av inom Finland hoppades att Japan skulle vinna kriget och att Finland skulle få möjligheter att på verka sin situationen i det för det ryska imperiet. Konni Zilliacus som vistades i Stockholm, planerade för en sammanföring av missnöjda gruppering av ryssar och de olika minoritetsfolkslag som fanns i Ryssland, för att störta Tsarväldet. Där varje seger som någon grupp vann, skulle det vara en seger för även hos de andra grupperna. Dessutom tog han kontakt med Japans ambassad i Ryssland som på grund av kriget flyttats till Stockholm. Där framlade han sin plan som gick ut på att de polska soldaterna som ingick i den ryska armén skulle få en chans att desertera och via Japans försorg erbjudas fristad i USA. Den Japanska militärattachén Akashi kontaktade sin regering i Tokyo, Zilliacus och Akashi träffade ledare för de olika polska motståndsgrupper i Krakow. I mötet uttryckte sin tacksamhet för den japanska behandlingen av de polska krigsfångar. Polackerna vidarebefordrade en anmaning till de polska trupperna vid fronten att inte strida, utan ge sig utan strid till japanerna. När de japanska trupperna i öst rykte fram till floden Jalu. där utbröt ett stort slag och ett Polsk regemente gjorde myteri och gav sig till japanerna utan strid. Men den ryska militärledningen fick vetskap om planerna och flyttade bort de polska trupperna från fronten, därefter var det bara några "överlöpare" som deserterade. Men kriget gick dåligt för Ryssland, från det ena förnedrande förlusten till den andra och det största förnedringen kom i slutskedet av kriget när den östersjöflottan. Rysslands stolthet den delvis föråldrade förintades helt efter en lång seglats förintades helt. Efter slaget tvingades Kejsaren inleda fredsförhandlingar med Japan med USA som fredsförmedlare. Som 3 månader senare resulterade i fredsfördraget i Portsmouth den 5.e september 1905. Kriget orsakade att de finska aktivisterna övergick till terrorism, framför allt politiska mord. Det mest kända av aktivisterna blev Eugen Schauman. Schauman som till karaktären ansågs som en särling som drevs till sitt terrordåd av personliga och politiska orsaker. De personliga sammanhängde med hans obesvarade kärlek och en misslyckad frieri, politiskt kom Schauman bli ett med den svarta boken, som namngav personer som ansågs fientliga mot den finska samhället genom att verka mot det "konstitunella" Finland, som trots allt i det relativt lugna Finland inte fått några återverkningar. Eugen Schauman skjuter Bobrikov, en samtida teckning. Bobrikov hade till sin vana närvara vid senatens sammanträden varje torsdag. Schauman hade gjort sitt första mord försök på Bobrikov torsdagen den 9.e juni, men var tvungen att avbryta den på grund av vid det tillfället hade polisen posterat ut vakter vid Senaten. Vilket gjorde att Schauman tvingades till att avbryta och göra ett nytt försök nästa torsdag den 16.e juni. Generalguvernören skulle närvara vid sammanträdet innan hans semester. Schauman. som hade förberett sig väl i månader för dådet, han hade blivit en god skytt och förstört "farliga dokument" som fotografier på sina bekanta. Han ansåg att denna torsdag skulle vara den sista tillfället för att kunna genomföra sitt attentat. Schauman väntade på Bobrikov på Senatens översta våning och när generalguvernören gick uppför trapporna, begav sig Schauman sig ner. De möttes vid det mellersta våningen och Schauman lossade 3 skott mot Bobrikov. Den första skottet träffade en metallknapp och studsade bort, Den andra träffade i en medalj och ricocherade mot hans hals, den tredje träffade vid midjan. Sedan sköt sig Schauman. sig vid hjärtat och avled omedelbart. Bobrikov fortsatte som ingenting hade hänt till sammanträdet där han blodig segnade ned. Läkare tillkallades som konstaterade att en snabb operation var det enda som kunde rädda generalguvernörens liv. Han transporterades i ilfart till den kirurgiska sjukhuset men läkarna kunde inte stoppa blodsförlusten. Följande natt halades flaggan ned på halvstång vid generalguvernörens residens. Finlands generalguvernör Nikolai Ivanovitsh Bobrikov var död. Så illustrerades mordet på Bobrikov av tidningen "Hvar 8.e dag". Eugen Schaumans kropp hade lämnats till undersökning och i en av fickorna fann man ett brev till Tsaren. Vid en husundersökning fann man den andra delen av brevet. Där förklarade han motivet till hans dåd, han trodde att Kejsaren hade inget vetskap om förhållandena i Finland och han som kejsarens undersåte hade ansett sig tvingad att utföra dådet. Schauman hade handlat ensamt, men hade ändå nära kontakter med en krets som hade planerat att mörda Bobrikov, och senare kom att mörda landets produkator. Det var fråga om aktivism i stället för legalism och passivt motstånd. Strax efter mordet fängslades professorerna T. H. Holmén och R. A. Wrede och kuratorn vid det nyländska avdelningen dr E. Estlander som landsförvisades. Wrede till Rewal, som flyttade därifrån till Tyskland de andra till Novgorod. Några veckor senare föll ministerstarssekreteraren von Phlewe offer för ett attentat i S:t Petersburg. Gärningsmannen Sazonov hörde till det ryska socialrevolutionära partiet. Sazonov representerade en annan social utgångspunkt än Schauman, eftersom Sazonovs kretsar ville avskaffa monarkin medan Schauman ansåg utföra sitt dåd för att stärka monarkins anseende i Finland. Schauman begravdes i Malmens kyrkogård, senare flyttades hans kvarlevor den 10.e maj 1906 som en politisk manifestation till Borgå. På hans grav restes 1908 ett stort grav monument efter en insamling hos landets studenter. Mordet på Bobrikov väckte en stort uppståndelse i Ryssland, och tvärt emot de finska lagarna tillsattes en rysk kommission för att klarlägga omständigheterna kring mordet. Orsaken var att man var rädda för att bakom Schauman var en revolutionär grupp, något som underblåstes av spekulationer i den ryska pressen. I Finland offentliggjordes mordet av Nylands guvernör generalmajoren Kaigorodov i en kortfattat offentlig kommuniké. De oppositionella vädrade morgonluft, eftersom mordet gav en signal till S:t Petersburg att tillsätta en mer en gärna mera liberal generalguvernör. Platsen för attentatet mot von Phlewe strax efter mordet. I Ryssland började man med sökandet av en ersättare som skulle var av hög aktad socialbakgrund. Man uppfattade motsättningarna mellan Bobrikov och den finska politiska etablissemangen berodde till en stor del berodde på dennes saknad av härkomst från adlig börd och ansåg honom som en uppkomling. Den 30.e juni tillsattes generallöjtnant Ivan Obolenski till befattningen som Finlands nya generalguvernör. Den nye generalguvernören saknade kännedom och erfarenheter om Finland. Han var högadlig, ättad till fursten Rurik. Innan utnämningen hade han tjänstgjort som guvernör i Harkov, där hade han med hårdhet slagit ner uppror. I Finland var han helt okänd, några ryska tjänstemän beskrev honom som en hårdför man, som inte var känd för att spara på sina kosacker eller maskingevär. Men i Finland var han inte alls sådan, han visade sig vara nyfiken för det nya landet han representerade och började med en lång rundtur av hela Finland och önskade höra träffa folket, och höra folkets talan. Men de olika delegationernas tal blev starkt censurerade när de presenterades för honom och han hade fått en närmast omöjlig uppgift som försvårades ytterligare av regeringen i S:t Petersburg var oklara över hans uppgift och hur man skulle gå vidare efter Bobrikov. De var även upptagna med de olika upproren som blossade upp i olika delar av det Ryska Imperiet och läget blev inte bättre av det förlorade kriget mot Japan. Obolenski uppfattades som obeslutsam och en känslomänniska och hans skiftande ställningstaganden kom aldrig att väcka de olika i de olika gruppera tillräcklig respekt eller tilltro av gruppringarna växte upp i samhället. Den 26.e augusti delgavs kallelse till samling av lantdagen den 6.e december. Nu ansågs läget i Finland normaliserats nog för att man skulle kunna hålla lantdagen samlad. För Senaten var detta en nödvändighet, för det hade gått sedan sist när ständerna hade varit samlade. Detta var även en önskan från den Gammalfinska Partiet som stod nära Senaten. I inom den passiva motståndet oroade man sig för att ständerna skulle stå emot trycket från Ryssland. Senaten ansågs allt mer som en marionett till S:t Petersburg. De politiska partierna som stödde den passiva motståndslinjen, den Ungfinska och det Svenska Partiet ingick in i en samverkan och bedrev en intensivt valarbete. De fåtaliga aktivisterna ansåg att lantdagen inte skulle kunna göra något för Finland. Under hösten kulminerade valkampanjen medan partierna hade svårigheter att nå ut till sina väljare, hindrade av censur och mötesförbud. De "Konstituella" ansåg att man skulle välja in så många som möjligt av "motståndsmän" för att man skulle på nytt avskaffa förtrycket, ingen kompromiss skulle godas. För den Gammalfinska Partiet ansåg det viktigt att man skulle återställa och grundställa de konstitunella läget som rådde innan oroligheterna och att detta skulle ske i enlighet med grundlagarna. därför motsatte de inte mot februari manifestet. Vidare ansåg de att storfursten hade rätt i grundlagen kunna göra lagändringar, men ansåg det önskvärt att landet genom Senaten och Lantdagen skulle kontrollera över landets myndigheter, som hade överförts till det riksryska, t ex tullverket, postverket och användandet av guldrubeln som betalningsmedel i Finland. I värnpliktsfrågan ansåg de att de finska inryckta skulle tjänstgöra i särskilda finska förband, och inte spridas i de ryska förbanden. Till sist avskaffandet av de diktatoriska undantagslagarna i landet och begränsa eller anpassa de ryska sandarmernas verksamhet i Finland När Lantdagen öppnades sökte de oppositionella (de konstitunella) kontakt med Det Gammalfinska Partiet, men utan framgång. och möjligheterna för samarbete försämrades ytterligare när de oppositionella krävde reformer som utökad rösträtt och även sociala reformer, men med tiden kom de båda grupperingar allt närmare varandra, mycket vare att de Gammalfinska Partiet mer än tidigare vidhöll de konstitunella aspekterna och de oppositionella anlade en mera försonlig linje, som stöttes inte av alla framför allt av de revolutionära och av "Stockholmsfinnarna". Orsaken till närmandet var att samarbetet mellan de ryska liberalerna inte hade lett mot en önskad riktning. De ryska liberalerna hade gett det finska lantdagen möjligheter till att tilldelas platser i den framtida ryska parlamentet "duman" och så sett skulle frågorna om Finland lösas på ett tillfredsställande sätt för alla parter. De ryska revolutionära ställde en annorlunda krav, där endast ett aktivt deltagande i regerings fientlig aktivitet tillsammans med de revolutionära skulle fördelar utvecklas. Den revolutionära verksamheten hade tilltagit 1903, för att kulminera 1904 och 1905, då den ryska revolutionära verksamheten spred sig även till Finland och utmynnade i den ryska militärens uppror i Sveaborg 1906. Av stort allmän intresse var att regeringen hade vid lantdagens öppnande lämnat in 2 propositioner om förändringar i lantdagsförordningen. I dessa föreslogs att rösträtten skulle utvidgas till de "ofrälsta" stånden, något som bordlades av lantdagen. Vilket föranledde socialisterna som hade sedan 1903 tagit avstånd från de gällande rösträttslagarna i landet, intensifierade sin kampanj om en allmänna rösträtt för alla både män och kvinnor, genom organisera omfattande demonstrationer. Högern det vill säg de svensksinnade konstitunella avsåg att lantdagen 1904 - 1905 borde avhålla sig från framför allt lagstiftningsarbete tills läget i landet lugnat ner sig. Men det var uppenbart att folket hade ändrat sin uppfattning efter 1899. Främst bildandet av ett arbetarparti, det Socialdemokratiska Partiet och det omvälvande allmänpolitiska läget från och med 1905 tvingade Kejsaren och Lantdagen till en relativ försonlighet, vilket underlättades av den nye generalguvernörens person och temperament. En annan utrikeshändelse som kom att förändra det politiska läget i Finland var Norges fredliga frigörelse från Sverige. Norrmännen avsatte Oscar II, och bekräftade genom en folkomröstning sitt utträde ur den svensk-norska unionen. Situationen mellan länderna var mycket spänd, tills Sverige i september gick med på att erkänna Norges suveränitet och sitt eget psykologiska nederlag. Att Ryssland förlorade kriget mot Japan, Sverige förlorade Norge och att Kejsaren kom att tvingas retirera i grundandet av den ryska parlamentet "Duman" kom att utvisa att Finland var på väg mot stora förändringar, som i kombination med det ostabila politiska läget och läget i samhället kom att ge de politiska strömningar mer spelutrymme.