Den gammal finska partiets "undfallenhetliga" linje mot Ryssland vann ändock gehör, och när de hade ett sammanträde den 5.e och 6.e december 1903 framlade Yrjö-Koskinen en motion där han uttryckte sina farhågor om tillståndet i landet och om dess framtid. Dessutom berörde han den finska försvarets styrka, som senaten hade beskurit ned till 280 man som man förr eller senare skulle man tvingas avse medel för en ansenlig utökning av denna styrka. Yrjö-Koskinen här vid sina sista framträdande innan sin bortgång framlade behovet att landet skulle bilda nya förband och att folket ansåg att finska förband var av stor vikt för landet. Sammanträdet framlade sin kommuniké i enlighet enligt ovan att försvarsmakten skulle utökas med nya förband som bemannades av ett manskap som var födda i landet och var finska medborgare. De ryska officerarna som skulle tjänstgöra inom de finska förbanden skulle behärska finska och till slut skulle man uppmuntra unga finska män söka officersutbildning i Ryssland, för att efter utbildning tjänst göra i de nya finska förbanden. Bobrikov och von Phlewe ansåg att med denna utlåtande från Gammalfinska partiet, Finland därmed var nöjda med värnpliktslagen och att motståndet bestod av den svenskspråkiga överklassen, som enligt dess var oroliga över sin ställning i samhället och presenterade en framställning till Kejsaren som byggde på dessa synpunkter. Visserligen stöddes motståndet av de svenskspråkiga, men även hos de finskspråkiga växte fram en ökande motstånd och flera av de finskspråkiga grupperingar samarbetade med de svenskspråkiga. Bland allmänheten i landet var det få som var anhängare av Rysslands Finlandspolitik och i de politiska grupperingarna från höger till vänster, önskades en återgång till ett politisk läge som rådde under den konstitunella tiden. Det som försvagade opinionen var oenigheten av inrikespolitiken. Där det stora flertalet av befolkningen saknade möjlighet att delta i eller påverka politiken tack vare att saknade rösträtt. Kraven på sociala reformer framför allt från arbetarrörelsen motsattes av olika grupperingar inom de styrande ständerna. Hur som helst uppfattades den Gammelfinska Partiets linje år 1903, som ännu ett led i partiets undfallenhet mot Ryssland och att ordningen skulle återställas när de 4 ständerna skulle åter samlas, samtidigt som man oroliga för hur lantdagen skulle stå emot det trycket. Den 15.e mars 1904 samlades oppositionella i Finland tillsammans med de landsförvisade i Boden. Ursprungligen hade man tänkt hålla mötet i Stockholm men rädslan av att den ryska underrättelsetjänsten var dem på spåret efter dem nödsakades man flytta hela konferensen till Boden. Av de landsförvisades deltog Mauno Rosendal Jonas Castrén, Eric von Troll V. M. von Bron och L Gripenberg, Konni Zilliacus som engagerat sig djupast i motståndet fick överraskande ingen inbjudan, från Finland kom det 16 man främst från Österbotten och Savolax, Bland andra kom Kyösti Kallio från Nivala, från arbetarrörelsen kom Yrjö Mäkelin från Tammerfors. Medan konferensen pågick, utbröt kriget mellan Ryssland och Japan, och kriget gav ett nytt läge för motståndet. I Ryssland fanns det stora grupper av befolkningen som var kritiska mot det rådande sociala och det politiska systemet. De ansåg vidare att Kejsarens enväldehärskande ställning skulle snart gå mot sitt slut, De ryska motståndsgrupperna hade gjort utfästelser om Finland skulle delta i kampen mot Kejsarens centrala ställning skulle då återvinna sin parlamentarismiska ställning, värnpliktslagen togs även upp och man poängterade nödvändigheten av att nu vid sambandet med krigsutbrottet att så många av som möjligt av de inkallade inte infann sig i mönstringarna. Även om konferensen i Boden inte gav mycket i det reella motståndet, så var det startskottet för diverse motståndsmöten i olika håll i Finland. Den 5. e juni samlades alla till appellen som P. E. Svinhufvud, Konni Zilliacus och dr. Holmén hade sammanställt, "Ner med Phlewe, Bobrikov och den krypande Senaten, Leve Friheten". Inkallelserna till värnpliktsuppbådet 1903 gav en nedlåtande resultat för de styrande, endast 22% av de inkallade infann sig till mönstringarna. När motståndet aktiverades var det missnöje hos de yngre delegaterna som inte var nöjda med det passiva motståndet som majoriteten av de äldre hade beslutat sig för i "lantdagen i Stockholm" hade beslutat sig för. Och missnöjet hos de yngre, ledde till att flera motstånds celler bildades, främst hos studenterna som började panera olika slag av attentat både mot ryssar och finnar som tjänstgjorde inom polisen eller var motståndare för den finska självbestämmelserätten.