När lantdagen 1899 hade lämnat in sina svar till den nådiga framställningen om värnpliktslagen, krävde samtliga ständerna ett utlåtande av senaten, som ställde sig bakom ständerna. I utlåtandet åberopade. man den gällande värnpliktslagen från 1878, som genomförts i enlighet med de gällande grundlagarna. Kejsaren tog ingen notis av riksdagens eller senatens anmärkningar, utan tillsatte en ny blandkommitté som bestod av medlemmar från olika riksryska utskott och 2 finska senatorer. Händelsen utmynnade i oroligheter och i Österbotten samlades 91 780 namnunderskrifter till en ny adress som en delegation av 30 personer förde till Helsingfors. Adressen var tänkt att överlämnas till senatens ekonomi avdelningens vice talman, senator Constantin Linder som avstod med en hänvisning att skulle enligt bestämmelserna tvingas överlämna adressen till generalguvernören som skulle uppfatta adressen som en fientlig handling och varsko S:t Petersburg. Därför bestämdes att delegationen presentera adressen till landets samtliga senatorer, där flertalet förklarade att de inte kunde vägra publiceringen av Kejsarens manifest och endast 2 av senatorerna gav sitt stöd till delegationen. Nu avvaktades kommissionens behandling av ärendet med spänning och oro. Manifestet publicerades i juli 1901, med hänsyn till att man ville "tillfredsställa den finska folkets önskan till försvarandet av riket." Och när senaten behandlade ärendet mot satte endast 4 senatorerna mot förslaget och tvingades avgå. Senaten offentliggjorde kejsarens manifest som orsakade på nytt en stor förargelse hos olika kretsar inom samhället som resulterade sig i att ännu en stor adress som kom att innehålla 473 468 namn underskrifter. Adressen denna gång var riktad mot senaten och adressens huvudtext var skriven av senatorn Leo Mechelin som var förhållandevis mycket kritiskt skriven. "De nya värnpliktsförordningen och andra åtgärder som överträder den finska folkets egna statliga och folkrättsliga existens.... som kommer utan tvekan påverka förhållandena mellan härskaren och hans folk, och öka på den förbittrade otillfredsställelsen, den allmänna depressiva osäkerhetskänsla hos landets befolkning....". Adressen överlämnades till senaten till senaten för vidarebefordran till storfursten till Kejsaren i S:t Petersburg som bifogades med ministerstatssekreterarens skriftliga kommentarer överlämnades till Nikolai II den 20.e december. Von Phlewe oroade sig för att adressen innehöll namn underskrifter från statliga ämbetsverk och enligt von Phlewe motsatte sig därmed landets regering, i stället för som förväntades av dem, stödja den. Nu ökade censuren allt mer som resulterade i att smugglingen av illegal litteratur och flygblad från utlandet, framför allt Stockholm ökade. Den mest kända var Konni Zilliacus Fria ord och dess finska motsvarighet Vapaita Sanoja som distribuerades till Finland regelbundet fram till storstrejken 1905, som då ersattes av andra tidskrifter som vapaita lehtisiä (fria blad). Motståndet ökade allt mer i samband med militärinkallelserna för 1902 och 1903 värnpliktsuppbåd, med nya protester som växte fram. Nästan alla i Helsingfors som inkallats till militärtjänstgöringen uteblev, där endast 57 av de 870 inkallade var närvarande som möttes av glåpord av demonstranterna. Demonstrationen övergick till ett upplopp efter att de demonstrerande hade fått vetskap av att senaten hade tillsatt 2 militärläkare till inkallelserna, och folkmassan tågade till senaten för att visa sin missnöje med senaten. Där möttes senatorerna av visslingar och fick snabbt söka skydd från den uppretade folkmassan. 50 kosacker tillkallades för att skingra folkmassan med våld. Kosackerna kunde inte med hjälp av piskor inte skingra folkmassan varför tillkallades 2 infanterikompanier som förstärkning de drev de demonstranter från torget in på gatorna. Därifrån vällde de in gång på gång tillbaka till Senatstorget. Hela händelsen avslutades dock fredligt när den finska infanteriet kom till platsen och mottogs av hurrarop från de demonstranterna som därefter fredligt skingrades från platsen. Under de efterföljande dagarna utbröt det nya oroligheter, där bland annat krossades fönsterrutorna i en polisstation och även huvudpolisstationen hotades av folkmassan. Oroligheterna resulterades i att särskilt utsatta platser skyddades av kosacker och trupper från den finska kåren som fick förstärkningar som hämtades med enheter ända från Vilmansstrand och Viborg. Oroligheterna blossade upp ett hat mot de rysk kontrollerade myndigheterna som också riktades mot ryska privatpersoner som var verksamma i Finland. För myndigheterna blev militär inkallelserna ett nederlag, I hela landet var det endast 41% av de inkallade som infann sig i inkallelserna. Bestraffningen för de som uteblev blev förhållandevis mild: De som var anställda inom statliga verk avskedades. Alla som var inom den åldersgruppen som skulle söka sig till tjänstgöring inom statliga verk skulle lämna in intyg att de hade varit närvarande vid inkallelserna. De uteblivna förvägrades pass i 5 år. Den finska kårens manskap skulle fyllas ut av de uteblivna, de övriga hemförlovades. 1903 var det dags för en ny inkallelse, vilket orsakade att nya motkommittéer mot inkallelserna bildades som med hjälp av möten och hjälp av möten och flygblad försökte öka uteslutningen från inkallelserna. Trots detta var det 32% som uteblev. Ett av skälen var att Bobrikov hade fått utökade befogenheter för att "upprätthålla den statliga ordningen och det allmänna lugnet." Som tillsammans med ryktena om hårdare bestraffningar och straffkommendering i de ryska reguljära trupper. Men bestraffningen förblev den samma som i det föregående året med tillägget av att de studerande vid de statliga universiteten utestängdes från vidare studier. 1902 ökades trycket mot ämbetsverk där man i praktiken förbjöd dem att deltaga i samhällstörtande aktiviteter eller deltaga i dylika möten. Förbudet blev ett verktyg för regeringen för att avlägsna icke önskade personer från sina ämbeten. Vilket gjorde att hela ledamotskåren vid hovrätten i Åbo avskedades, likaså även styrelsen för sjukvårdsstyrelsen, skolväsendets generaldirektör och delar av styrelsen. 1903 begärde de flesta av länsguvernörer in sina avskedsansökningar, från samtliga hovrätt avskedades 3 hovrättsråd, och flera tjänstemän från statliga verk efter de hade vägrat svara senatens förfrågningar. De avsatta ersattes med nytt folk, som oppositionen uppfattade som ryskvänliga och vars uppgift var att snabba på förryskningen. 1903 börjades landsförvisningar av högt uppsatta motståndare som friherren V. M. Born, greven Carl Mannerheim, konsuln Eugen Wolf och hans bror Reguel Wolf, advokaten Jonas Castrén, och magistern Wentzel Hägerstam. Tydligen hade Bobrikov inget vetskap om Kagalens ledning eftersom de landsförvisade var inte ens medlemmar i Kagalen. I maj, förvisades redaktören för Päivälehti. (Dagbladet) Eero Erkko och bröderna Pekka och Kaarlo Brofelöt fån Kuopio. Till Leo Mechelin meddelades att han skulle omedelbart arresteras om han skulle återvända till Finland. Sammanlagt ett 50 - tal personer landsförvisades, de flesta slog sig ner i Sverige av dem fortsatte några till USA, men de flesta fortsatte med sitt motstånd från utlandet.