P. E. Svinhufvud. Efter att strejken hade avblåsts, kunde Lantdagen börja bildandet av den nya Senaten som skulle ledas av P. E. Svinhufvud. Med uppgift för att verka för Finlands självständighet och få den nya staten erkänt internationellt, och att den nya livsmedelslagen efterlevs och ta ställning till den socialdemokratiska "Vi Kräver" programmet, samt sänka rösträtten från 24 år till 21 år, frågor kring självständigheten som regeringsform, framtida utrikespolitik och bildandet av den finska försvarsmakten. Senaten gav till uppgift till senatorn Setälä att författa den finska självständighetsförklaringen som efter granskning skulle presenteras för Lantdagen den 30.e november. Men granskningen tog tid och kunde presenteras för Lantdagen den 4.e december. Lantdagens behandling av olika politiska frågor avstannade när Svinhufvud och de övriga senatorerna tågade in i plenisalen och presenterade självständighetsförklaringen som offentliggjordes för den finska allmänheten samma dag. Självständighetsförklaringen behandlades i Lantdagen i 2 dagar, innan den 6. e december, röstades genom med rösterna 103 för och 91 emot. Snart efter självständighetsförklaringen började regeringen verka för att få landet internationellt erkännande. Det stora stötestenen var Ryssland. Som efter Bolsjevikernas övertagande av makten kallade sig för Rådsryssland. Förhållandet mellan Finland och Rådsryssland var egendomliga, Finland hade utropat sig som en demokratiskt självständigt republik, och de nya ledarna hade förklarat sig innan statskuppen som villiga för att erkänna Finland som en självständigt, suveränt republik. Men Rådsryssland hade fortfarande cirka 100 000 soldater stationerade i Finland. Den finska regeringen skickade den förre ministerstatsekreteraren Enckell och dr. Idman till S:t Petersburg för att sondera om möjligheterna för ett ryskt erkännande. I möte med Lenin fick de svaret om den finska regeringen skulle skriftligen ansöka om ett erkännande, skulle den Rådryska regeringens erkännande svaras skriftligt. Den finska förfrågan lämnades in av Svinhufvud som hade ett hjärtligt möte med Lenin och den resulterade i att Rådsryssland erkände Finland som självständigt stat den 4.e januari 1918. Redan samma dag erkändes Finland av Frankrike, Sverige och Tyskland som hade stöttat frågan till den finska Senaten, och till sin förbittring se att ärkefienden Frankrike hann före med sitt erkännande. Nästa dag erkändes Finland av Grekland, den 10.e av Norge trots oklarheter med den gemensamma gränsen i norr och Danmark, den 11.e av Schweiz, den 13.e av Österrike-Ungern och 28.e av Nederländerna. Trots självständigheten befanns sig Finland i spänt läge. Regeringsmakten var för svag för att kontrollera situationen inom landet. Speciellt mot Röda gardet som med hjälp av ryska trupper fängslade ämbetsmän, bland annat landshövdingarna i Åbo- och Nylands län. Senaten krävde att dessa skulle omedelbart släppas fria, vilket "revolutionsrådet" vägrade. Senator Castrén for till Åbo för att förhandla. Under de 10 timmarna som förhandlingarna pågick plundringen och förstörelsen av affärerna och företag. Strejken/revolutionen avblåstes den 21.a december och Åbo kunde få en lugn jul. De ryska trupperna i södra Österbotten drabbade samman med skyddskåren, och regeringen på nytt förordnade Senaten de ryska soldaterna att hålla sig i sina kaserner. Det Röda Gardet fick allt större stöd främst från arbetarna och torpare, ombildades till en ren militär organisation och fortsatte i hemlighet förse sig med vapen som de fick av Rådsryssland. Dessa transporterna ibland överlistades av "Det Vita Gardet dvs. av Skyddskåren som i sin tur beslagtog vapnen till eget bruk. Så var även fallet när vitgardisterna, som delvis leddes och utbildades av de hemvändande "jägarna" beslagtog en vapenleverans från Ryssland i Viborg. Händelsen upprörde den lokala rödgardisternas ledning och skickade ut en trupp för vedergällning. De uppbringade en grupp från skyddskåren som intogs efter en häftig skottlossning vitas vapenlager länsades. Snart mobiliserades Skyddskåren bland de frivilliga i hela Karelen för att driva bort rödgardisterna från Viborg. Mobiliseringen misslyckades, betydligt färre än vad skyddskåren hade räknat med anmälde sig frivilliga i Viborg och vitgardisterna drevs bort. Striderna blossade upp snart i hela landet. Socialdemokratiska partiledningen avsattes och ledningen övertogs av revolutionärer, som mobiliserade Det Röda Gardet och inledde en statskupp i Helsingfors. De hade förberett sig för hårda gatustrider men intog huvudstaden utan strid. Regeringen hade delvis evakuerats till Vasa, som kom att bli basen den "vita" motståndet. Endast ett fåtal av de borgerliga Landagsledamöterna hade inte flytt som arresterades och avrättades. Den 28.e januari tillsatte de revolutionära en tillfällig regering, kallad "Arbetarnas Folknämnd" som skulle regera tills den nya regeringen som skulle kallas för Arbetarnas Huvudråd tillsättas, de av de uteblivna striderna förbluffade rödgardisterna insåg att de var dåligt rustade för att föra krig och de väntade hjälpen från de ryska garnisonerna och vapen leveranserna från Rådsryssland uteblev. Rödgardisternas militära ledare Ali Aaltonen, som var den enda i Det Röda Gardet som hade officer utbildning tvingades i stället för anfall norrut, tvingades till en defensiv roll. De vitas militära ledning överfördes till generalmajoren Carl Gustav Mannerheim, som i stor tidsbrist började forma sina trupper. Den Vita gardets stomme bestod 4 000 man, främst av de hemvändande jägarna och manskap från Skyddskårer. De vita till vänster och de röda gardet till höger förberedda till strid. De vita inledde sina aktioner med att av väpna de ryska förbanden i Vasa, Seinäjoki, Ylistaro, Lappo, Kristinestad och Ilmajoki där de övertog 37 kanoner, 34 maskingevär och 8000 gevär. Dessa framgångar blev avgörande för det fortsatta kriget. Men auktionerna mot de ryska garnisonerna orsakade att Rådsryssland satte in trupper för att avväpna den vita armén och började åter att förse rödgardisterna med vapen den 25.e januari. I den södra Finland som kontrollerades av rödgardister kunde lokala skyddskårer störa rödgardisterna genom att attackera dem med lätta rörliga förband. Rödgardisterna tvingades till att fördela trupper till att försöka spåra och utrota de lokala skyddskårsförbanden. Fronten gick i en linje längs Ahlainen – Parkano – Ruovesi – Vilpula – Kuhmoinen – Mäntyharju – Savitaipale – Antrea – Vuoksen. Mannerheim delade upp sina trupper i Satakunta, Tavastelän, Savolax och Karelen, där det avgörande avsnittet var i Tavastehus län. Det röda Gardet och de ryska trupperna inledde ett anfall i Tavastehusavsnittet som svarades av de vitas motanfall 6 dagar senare för att skära av de anfallande från fronten och senare förinta dem. Rödgardisterna i området slogs ut 20 dagar senare. De vita samlades för ett avgörande slag i Tammerfors den 6.e april som intogs efter svåra förluster på båda sidorna. Slaget försvagade rödgardisterna som hade förlorat sin huvudort med fabriker som kunde förse dem krigsförnödenheter. Den vita Senaten utan samtycke av Mannerheim, hade vädjat Sverige och Tyskland om hjälp i striderna. Vilket Sverige svarade med att intervention av Åland. Åland hade varit en tvistefråga mellan Sverige och Finland och den regeringen i Vasa oroades av interventionen. Tyskland bads att skeppa över trupper till Åland, vilket tyskarna gjorde och den svenska trupperna lämnade ön fredligt. Därefter fortsatte tyskarna på egen hand sina operationer i Finland genom att landstiga i Hangö och avancera längs järnvägen till Helsingfors som intogs av tyska trupper den 12 april, efter att ryssarna i all hast hade lämnat staden. En ny landstigning i Lovisa gjordes av tyska marinen i Lovisa och de tyska trupperna fortsatte norrut i riktning mot Lahtis. Mannerheim förde över sina trupper till Karelen för att skära av de rödas förbindelser med Rådsryssland och att erövra Viborg med 20 000 man. Striderna på det Karelska Näset inleddes den 20.e april, när den 6 000 manna starka västra flygeln gick till anfall från Valkjärvi och den 7 000 manna starka huvudstyrkan gick till anfall mot Viborg. Anfallet mot Viborg slogs tillbaka men de vita kunde åter anfalla när de förstärktes av den 4 500 manna starka östra flygeln den 28. april. Röda Gardet försökte fly men hamnade under vitgardisternas eld och gav upp striden. 15 000 man togs till fånga, krigsbytet blev ansenlig med 300 kanoner och 200 maskingevär. Den sista bittra striden avgjordes längs frontavsnittet Lahtis – Lammi – Tuulos, där de retirerande rödgardisterna gav upp striden den 2.a maj, och 25 000 man tillfångatogs med sina familjer. Inbördeskriget förde med sig mord och brott mot civila. Dessa övergrepp utfördes av de båda partrena av de stridande. Bland de vita deltog sammanlagt 70 000 man. 9 500 tyskar och 400 svenska frivilliga. I kriget omkom 24 000 människor, var av i strid ca. 9 500 man fördelade bland de vita 4500 man och bland de röda 5 000 man. 4 000 personer mördades eller avrättades, i fånglägren efter kriget i miserabla förhållanden omkom 10 000 personer. Uppgifter av antalet ryssar som deltog i kriget saknas än idag. Ingen av de ryska krigsfångarna överlevde, de avrättades omgående. Inbördeskriget eller frihetskriget var mycket blodigt och grymt krig. Som avslutade Den Röda Gardets dröm om ett socialistisk "RådsFinland."