Ryska jagare i Helsingfors under det 1.a världskriget. Sommaren 1914 anordnades en i Malmö en stor utställning, Den Baltiska Utställningen, med deltagare från alla Östersjöländerna. Utställningens syfte var att presentera de olika länderna och fördjupa kännedomen dem emellan och öka samarbetet mellan länderna, särskilt mellan Sverige och Danmark, och mellan Polen och de ryska baltiska provinserna. Finland fick en ypperligt läge att fördjupa sina goda kontakter mellan alla dessa länder. Den anda av Östersjögemenskap som utställningen strävade efter slogs i spillror efter ett bittert fiendskap på Balkan övergick till det blodiga 1.a världskriget. Den tyska ambassadören i S:t Petersburg, greve Pourtales överlämnade till den ryska utrikesministeriet Tysklands krigsförklaring den 1.a augusti. Ryssland var allierad med Frankrike, som i sin tur var allierad med Storbritannien, som därmed drogs också in i kriget mot Tyskland och dess allierade Österrike - Ungern. Att kriget skulle påverka Östersjöområdet pågrund av det geografiska läget för S:t Petersburg och Berlin var i början uppenbart. Som följd av krigsförklaringen försattes hela det ryska Imperiet, och därmed Finland i krigstillstånd. I Helsingfors kungjorde länsstyrelsen Sveaborg kommendantens förbud. "...utförelse utan vederbörligt tillstånd af alla slags lifförnödenheter äfvensom hästar, kreatur och automobiler från fästningsområdet. Hvilket omfattar staden Helsingfors, samt Helsinge, Sibbo och Esbo socknar.." Rädslan för tyskt anfall spred sig snabbt även hos civilbefolkningen. Universitetets bibliotekets mest värdefulla samlingar packade ner i lådor för att snabbt kunnas evakueras från Helsingfors. Men ordern om evakuering uteblev. I likhet med andra krigförande länder infördes en relativt strängt krigscensur, men i många avseenden kunde Finland åtnjuta normala förhållanden och dra nytta av dessa. Kontakten till de övriga skandinaviska länderna var livliga på akademiskt och litteratur håll som utnyttjades för införsel av politiska åsikter och idéer. Tidningarna kunde refera nyheter och analyser från Ryssland och dess allierade. Kriget påverkade sysselsättningen genom de omfattande befästningsarbeten som snabbt inleddes för att skydda S:t Petersburg mot anfall från havet och eventuellt från Sverige som antogs anslutas till den tyska allansen eller tillåta tyska trupptransporter mot den finska gränsen. Den ryska generalstaben hade kalkylerat att i det 2 frontskriget skulle Tyskland rikta sin huvudanfall mot ärkerivalen Frankrike och på ostfronten mot Ryssland längre söderut i Ostpreussen eller i Polen. därför ansågs Kronstadt och det finska karelska näset, särskilt Björkö det strategiskt viktigaste. Finska viken minerades och försvaras av östersjöflottan, förstärkt med 5 engelska ubåtar och senare av en slagskeppsdivision med 5 slagskepp. Men när 1914 gick mot sitt slut stod det klart att kriget skulle vara längre än de militära ledningen hade räknat med. Tyskarna satte in allt mera trupper i östfronten, vilket gjorde att nya försvarsanläggningar blev aktuella för Finland. Nya ryska garnisoner sattes in i Österbotten och Åland som befästes och i de större finska insjöarna utrustades med lätta sjöstridskrafter. Vid en tyskt anfall mot Finland skulle försvaret koncentreras från Kymmene älv till sjön Päijännes östra strand. Men Helsingfors inte lämnas oförsvarat och med Helsingfors som bas skulle man sätta in ett motanfall mot fienden. Ett tungt kustartilleri pjäs. Det finska kustförsvaret stärktes rejält under den 1. a världskriget, och kom att användas mot de sovjetiska angreppen under det 2.a världskriget. 1915 inleddes bygget av den mäktiga Peter Den Stores Sjöbefästning, som utrustades med ett nytt kustartilleri med bunkrar och manskapsskydd. När Finland övertog Sveaborg 1918 fanns det här 57 milj. gevärspatroner, 19 000 ton ammunition och över 100 eldrör, samt vid en anslutande fort utrustad med 254 mm:s pjäser i permanenta betongfundament. fästningskedjan utsträckte sig en vids långt område runt Helsingfors. Liknade sätt befästes även Viborg med koncentrering vid Björkö, samt Rewal. Den ryska östersjöflottan låg overksam i Rewal, Kronstadt och i Helsingfors där den skyddades av 3 minfält vid Hangö, Kotka och Porkala. Befästningsarbetena gav som tidigare nämnts relativt lättförtjänta inkomster till Finland, där även på sommartid gymnasister och studenter deltog. Men behovet av arbetskraft var så stor att man hämtade ytterligare arbetskraft från Sibirien och Kina. Kriget orsakade även att den finska produktionen av krigsmateriell ökade kraftigt. Under 1915 uppgick den till 130 milj. guldrubel som levererades till kejsardömet, följande år uppgick den till 200 milj. guldrubel, en faktum so generalguvernören Seyn påpekade för den riksryska regeringen som svar till planerna att skicka ut finska soldater till fronten. i stället för krigstjänstgöring kunde dessa hålla det viktiga krigsproduktionen i gång. Finlands industrier även med en civilinriktning var i full produktion och detta orsakade det finska näringslivet fick en ekonomisk Boom, som smittade av sig över till en ökad konsumtion för att senare avta i en snabb nedgång i konjunkturen i samband med våren och sommaren 1917. Utrikeshandeln med Tyskland upphörde helt som följd av kriget. Men handeln med Storbritannien kunde hållas i gång tack vare transitotrafiken genom Sverige, från Gävle till den svenska västkusten, trots förekomsten av tyska ubåtar i Östersjön. Pappersexporten under kriget var imponerande och rekordstor, 160 000 ton papper. Även inom järnvaruexporten exporterades mer ångfartygston än tidigare, exporten av smör avstannade först 1918. Importen av vete och råg nådde rekordsiffror 1916, likaså importen av stångjärn, ylle och bomull. Alla export- och importmängder minskade märkbart på grund av den allt ökande, inflationen som inte år 1916 hade inverkat i samhällets sociala grundvalarna. den ökande inflationen och valutakursförändringarna gav en ökad tillfälle för spekulation som ökade i omfattning och fortsatte några år framåt. Ryssland hade börjat kriget framångsrikt, genom att marschera in i den tyska Ostpreussen. Medan Tyskland satte in sitt angrepp på Frankrike genom att angripa via det neutrala Belgien. Tyskarnas framfart i Belgien och deras behandling av de civila som stred mot flkrätten, väckte starka känslor i Finland. De ledande tidningarna ställde sig på de allierades sida och en almän opinionen för att Finland på något sätt skulle ge hjälp till Ryssland. Främst genom att ställa ambulanser och frivilliga tillförfogande. Viljan till hjälp bottnade inte bara i det uppkomna krigsentusiasmen, men även för att vinna fördelar. Om Tyskland krossades kunde den västliga (Tyskland och Sverige) hotet avvärjas och det politiska pressen från S:t Petersburg minska samtidigt som Ryssland knöts närmare till väst. De framgångarna som Ryssland hade i början av kriget gjorde att en stor grupp av unga anmälde sig som frivilliga till ryska krigsskolor och förband. I tidningarna blev det ofta återkommande notiser om olika studentgrupper som hade sökt sig till den ryska militärmaktens tjänst, ofta inbäddade i positiva ordalag i fosterländska toner. Optimismen avtog märkbart när det började stå klart att kriget skulle dra ut på tiden och ställningstagandet för Kejsaren och hans allierade blev mindre självklart efter de ryska och franska nederlagen, och med tiden blev kriget ett långdragen ställningskrig i skyttegravar med ett ovisst slut. Det blev alltså inget omedelbart tyskt anfall mot Finland. I stället för anfall försökte tyskarna underblåsa en resning i Finland, tyskarna hade använt samma taktik mot Storbritannien med försök till uppror i Irland och i Sydafrika. Den tyska sändebudet i Stockholm baron von Reichennau, fick till sin uppgift av den tyska rikskanslern Th. von Bethman - Hollweg att försöka åstadkomma uppror i Finland. Han försökte vinna stöd hos Sverige genom erbjuda Åland och diverse gränsdragningar och använda av sig de svenska kontakterna med det Svenska Folkpartiet. I Berlin verkade en finsk äventyrare och förskingrare, fd. stadsfiskalen i Tavastehus, F. Westerholm som anmälde sig Berlin som en "Rysslandsexpert" han skrev en promemorior i upprorsfrågan, i vilka han pläderade för att tyskland skulle ge finnar en militärutbildning. Den finska kolonin i Berlin hade i november bildat en politisk kommitté och snart blev Westerholm deras ombudsman. De gamla Rysslandsfientliga Aktivisterna vädrade morgonluft. Nu hade de funnit i Tyskland en pålitlig motståndare till Ryssland. Aktivisterna hade skärmats av händelserna efter storstrejken. revolutionärerna och socialisterna hade brutit kontakterna med aktivistrena när det stod klart att de inte alls var intresserade av revolution eller i sociala reformer. Efter en tid av sonderingar lyckades de komma i kontakt med tyska militärmyndigheter i Stockholm. de svensksinnade i Finland hoppades att den nationalistiskt germanska vågen som tidigare vällt i Sverige, skulle smitta av sig i form att Sverige skulle gå in i kriget, allierade med Tyskland. Jonas Castrén som hade vistats i Stockholm efter sin landsförvisning skrev en promemoria riktad till de centrala politiska kretsarna i Sveriges inträde in kriget med förhoppning av att skapa en självständig buffertstat av Finland, skulle man inte få stöd från Sverige skulle man söka stöd från Tyskland som självständighetsgarant. Även fd. senatorn E. Hjelt besökte Sverige i samma ärende. Den "germanska" ideologin var inget självklarhet bland finnarna, som var kritisk mot svenskheten, dess utbredning och dess tysklandsvänlighet. I båda språkgrupperna fanns det de som tog avstånd från tanken på uppror, eftersom planerna var farliga, olagliga och orealistiska. Dessutom "gammalfinnarnas" ideolog Danielsson - Kalmari påminde dessa grupper om Polens öde bara 50 år sedan. Under hösten skapades i Helsingfors en politisk organ, för den ekonomiskt och opinionsmässigt mäktiga studentkåren i Finland. Denna "Studentdelegation" började under senhösten höra sig för ett tyskt militärt bistånd i form av utbilda 150 finska studenter, inklusive vapen, sprängmedel och annan utrustning. Inom den Nyländska avdelningen hade en grupp av yngre studenter beslutat sig för att söka sig in i Tyskland. 2 medlemmar från gruppen de tyskättade W. Horn och B. Paulig reste i december till Stockholm med studentdelegationens stöd. där sammanträffade de med Gummerius, och de 3 beslöt att lämna in en skriftlig ansökan till den tyska delegationen. Men på grund av studenternas ungdom, beslöt sig Gummerius själv ta kontakt med tyskarna. Den första gruppen av finska frivilliga kom till skolningsdivisionen Lockstedter lager, nära Hamburg februari 1915. De maskerades till scouter och gick under benämningen Pfadfinder kursus. Tyskarna var beredda att ta emot 200 man, men endast 150 kom. I juli kläddes dessa "scouter" till soldater, och blev nu "musketörer". I augusti undertecknade den tyska Kejsaren Wilhelm ordern om deras utbildning. I Finland inleddes en kraftig värvningskampanj för att fylla de utökade 2000 platserna. Under 1916 utbildades Pfadfindergruppen och de efterföljande gruppen bildade en egen militärenhet, "Jägarbataljonen 27" och efter denna grupp kom de alla kallas för jägare. Den sociala och geografiska fördelningen av de frivilliga är intressant. "Pfadfindergruppen" gruppen var kom den dominanta dela en från Helsingfors och var svensktalande, medan inom "jägarbataljonen" var det stora flertalet finskspråkiga, med lägre härkomst från Österbotten. Medan de studenter som sökte sig till de ryska armén, kom de flesta från den gammalfinska studentgrupper. Värvningen till Tyskland misslyckades med att 700 av de frivilliga måste gallras ut och 200 försattes i straffläger. De bestraffade var oftast finnar som hade vägrat lyda order från sina överordnade i Pfadfinder, som fungerade som underbefäl. Även de som stannade kvar hade det svårt att underkasta sig i den hårda garnisonsdisciplinen. Dessutom förnedrades de av sina svenskspråkiga befäl, som vid det här laget talade flytande tyska. Men den roll och betydelse som Tysklandsfrivilliga spelade för det kommande kriget 1918 och den process som ledde till självständigheten 1917, har varit svårt att avgöra. Efter att fe f. d. "jägarna" från och med slutet av 1920-talet snabbt övertog hela det högre befälet i den finska försvarsmakten med undantaget av överbefälhavaren Carl Gustav Mannerheim, som hade tjänstgjort i den ryska armén och avancerat där till generallöjtnant. i de tyska planerna ingick dels utbildningen, försök till väpnad uppror vilket fick ljummet mottagande i Finland. samt vapenleveranser till Finland. I Oktober kunde Lastfartyget Equity lossa 6 500 gevär, 30 maskingevär, 5 500 handgranater och över 2 milj, patroner och 8 motorcyklar. Till Hamnskär vid Lovisa kom en tysk ubåt so hade lyckats undkomma mineringarna och kunde leverera en radiostation med vilket man kunde upprätthålla kontakten med Tyskland hela våren 1918. På väg hem till hemmabasen hade ubåten inte samma tur med minor och återfanns aldrig. När jägarbataljonens huvudgrupp kom till Finland 1918, kom de med en mycket stora mängder med krigsmateriell som bestod av erövrade ryska vapen, som 70 000 gevär, 12 kanoner, 8 haubitsar och 1200 splitternya uniformer och även 1 flygplan, som kom att bilda stommen för den Mannerheimska Vita Kåren och senare grunden för den finska armén.