Ett nytt Lantdagsval hölls den 1.a och den 2.a februari 1910. Socialdemokraterna ökade nu till 86 mandat, vilket oroade de borgerliga partierna som var splittrade men med en knapp majoritet. Frågan om Finlands ställning i det Ryska Imperiet hade på nytt aktualiserats, i Paris och London hade på 2 juristsammanträden givit Finland rätt med Ryssland hade valt att inte medverka i dessa vilket minskade betydelsen för dessa. Den ryska ledningen irriterades av den utländska inblandningen och de uppfattade saken som en ren intern fråga inom det Kejserliga Imperiet. Den 27.e mars kom det ryska svaret. Då utfärdades ett manifest som gav Duman och rikskonseljen undersöka förfaringssättet gällande de finska lagarna som berörde riksintressena. Den finska Lantdagen protesterade genom att vägra ge ett utlåtande om detta som begärts av de ryska myndigheterna och i stället anhöll om att Finland skulle få återgå till det självstyre som hade gällt innan Bobrikov. Den 10.e juni godkände Duman och den27.e juni rikskonseljen proposionen om den nya rikslagstiftningen som Kejsaren stadfäste den 30.e juni. Lagen gällde förhållandet mellan Finland och Ryssland, som i sig var en precisering av februarimaninitestets innehåll. Rikslagsstiftningsärenden var, precisering av Finlands andel av rikets uppgifter och landets del i utgifter, tryckfrihetsfrågor, ryska språkets ställning i Finland, myntsystemet samt post- och järnvägsfrågor. Även om Dumasledamoten Puritjevitsch utropade "Finis Finlandae" utsträckte sig inte det nya manifestet inte längre än februarimanifestets innehåll. De gällde områden inom områden som var gemensamt lagstiftat. Det nya var skärpningen av åtgärderna för att förhindra revolutionär verksamhet. Lantdagen protesterade åter genom vägra välja till den nya systemet hörande 2 ryskspråkiga ledamöter till rikskonseljen och 4 ledamöter till Duman, kort därefter upplöste Senaten. Lantdagen och utlyste nyval. I början av 1912 fattades det viktigaste och det enda betydelsefulla besluten i den nya proceduren som i som i sig var en upprepning av Februarimanifestet. Där reglerades att Finland ålades betala 12 milj. guldmark för sin andel i rikets militära uppgifter för 1911, och därefter skulle uppgifterna öka med 1 milj. guldmark årligen tills beloppet uppgick till 20 milj. guldmark. Finland hade ju betalat 10 milj. guldmark årligen sedan 1905, efter att den finska militären hade upplösts och landets ekonomiska situation hade sedan 1905 förbättrats avsevärt. det finska lotsverket ställdes under de ryska marinministeriet från och med 1912. Efter påtryckningar från den finska opinionen de flesta av de finska lotsarna och tjänstemännen sa upp sig och ersattes av ryska tullare som var ovana med de finska farvattnen. 1912 kom också likställighetslagen som erkände de ryska undersåtar samma rättigheter i Finland som finska undersåtar hade åtnjutigt i Ryssland. Den enda konkreta betydelsen lagen gav var att runt i Viborgs län fick nu ryska handelsmän rätt att idka näring. Lagen orsakade att vissa finska ämbetsmän avskedades efter att ha vägrat efterleva lagen och gjordes till politiska martyre hos den finska oppositionen. Rikslagstiftningen och de nya rikslagarna, tillsammans med den icke-parlamentariska "Amiralsenaten" och de täta upplösningarna av Lantdagen skapade pessimism och politiskt oro. Att Lantdagen genom sina schismer avstod från praktisk reformarbete ledde till att valkampanjerna i relativt litet kom att handla om politiska frågor, desto mer ägnade man mer tid åt de principiella meningsskiljaktigheterna mellan de socialistiska och de borgerliga. Ett annan orsak till det politiska ineffektiviteten var den finska politiska föråldrade synen på den ryska regeringes politik mot Finland. De svekomanska sinnade i Finland till vilka flera fd. liberaler räknade sig i, började åter snegla mot Sverige efter storstrejken. I jakt efter stöd för i deras ögon borttynande svenska inflytandet i politiken och även kulturellt i Finland sökte man allt intensivare kontakter med Sverige. I Sverige hade man följt utvecklingen i Finland med stort intresse, samtidigt som den svenska opinionen hade blivit allt mera antiryskt. Efter Norges utträde ur unionen med Sverige hade i Sverige uppstått en kraftig Sverige - Nationalistisk rörelse som kom i uttryck till exempel genom att de skandinaviskt sinnade studenterna i Lund upphörde att anordna sin årliga Nordiska fest som nu förvandlades till en Nationell fest. Svenskarna återupptäckte sina historiska band till Finland och dess delvis svensktalande folk och nationalintresset om broderfolk riktades från Norge till Finland, särskilt dess "germanska" svenska minoritet. Det nationalistiska intresset vann genklang i rasideologin som snabbt övergavs efter det 2.a världskrigets slut. Av de olika föreningarna som bildades, kan nämnas Riksföreningen för svenskhetens bevarandet i utlandet som bilades i Göteborg som i början hade blickarna riktade till Amerika - svenskarna, men efter ett tag anammades idéerna från den tyska "Alldeutscher Verband" och föreningen ombildades till en nationell organisation som hade den tysklands importerade germanismen som förebild. Intresset för Finland fick ännu mera näring efter de finska idrottsliga framgångarna i de olympiska spelen i Stockholm 1912. Det ökade intresset resulterade även i att kontakterna mellan de rikssvenska och studenterna ökade 1912 - 1914. Tyskland med sin allt ökande ekonomiska makt och framgångar inom vetenskapen fick alltmer betydelse i hela Europa, även i Finland, som Sverige hade blivit allt beroende med Tyskland, både ekonomiskt och politiskt. Tyskland ledde den andra industriella revolutionen, den elkemiska med hjälp av landvinningar inom naturvetenskapen men även inom teologin, juridiken och inom humanismen. Landet hade en stormaktställning, inte bara inom vetenskapen men även inom produktionen och hade en starkt ökande befolkning. Vid det finska universitetet blev nu tyskan det ledande vetenskapliga språket och Tysklands betydelse framgick av de talrika studiebesöken, de tyska läroböckerna och även i doktorsavhandlingarna. Det militära upprustningen av den tyska militärmakten fortsatte med en modern armé och mäktig och slagkraftig örlogsflotta, vilket ökade oron i Ryssland som började efter att den finska militären avskaffats började nu rusta sig för ett eventuellt krig i Finland, särskilt vid kusterna. Militärerna behövde nya kommunikationsleder, främst nya järnvägar. Järnvägen mellan Elisenvaara och Nyslott byggdes 1908, Nyslott - Pieksämäki - Varkaus blev färdig 1915 orsakerna till bygget var säkerligen inte bara för att förbättra förbindelserna från det ryska huvudstaden till Bottenviken men för att snabbt kunna transportera trupper och krigsmateriell till eventuella angrepp på den fiska kusten. Lika så var fallet med järnvägen från Kemi till Rovaniemi som blev klar 1909. Men dessa banor gav också stora ekonomiska betydelser, tack vare järnvägen kunde gruvan vid Outokumpu vid Joensuu öppnas. 1913 sammanbands de ryska järnvägarna med de finska genom ett brobygge över floden Neva. Det strategiskt utsatta läget för S:t Petersburg hade länge oroat de ryska militärerna. Redan på 1820-talet hade man planerat att överföra delar av Finland till Ryssland. Bobrikov hade liknande tankar om att förena hela Viborgs län till Ryssland, men efter finska protester överlämnades endast de två sydligaste socknar, Nykyrka och Kivinebb till Ryssland. Tvisten om gränsdragning pågick enda ut till det 2.a världskriget. Kejsaren hade stadfäst ministerrådets beslutmilitärrådets beslut om gränsdragning i augusti 1911, vilket orsakade ramaskri i Finland, och även protester från den ryska industrikretsar, som var rädda för den konkurrensfördelar som de finska företagen skulle få av gränsdragningen. Beslutet verkställdes aldrig. Händelsen visar att Kejsaren var redo på att lyssna på den finska opinionen, trots ryska påtryckningar och kunde avstå från fattade beslut. En viktig orsak till att gränsdragningen inte verkställdes, var att ministerstatssekreteraren Langhoff hade hotat att avgå på grund av händelsen. Kejsaren var mycket fäst vid Langkoff och avskydde att leta efter nya medhjälpare. Men Langhoff avgick ändå kort därefter efter nya poliska trakasserier, denna gång i Viborg där höga jurister dömdes till kortare fängelsestraff för olydnad. Till Finlands nye ministerstatssekreterare utsågs blev senatorn och generalen Markov och hans tidigare platts i Senaten togs över av M. M. Borovitinow. Bland de nya senatorerna kan man nämna att de nya medlemmarna som tillsattes av ryska jurister utan några som helst band till Finland. samtidigt började finska politiker inklusive Mechelin inse att Kejsaren och Ryssland inte skulle påverkas av motståndspolitiken eller av den utländska opinionen, så att politiken mot Finland skulle förändras. 1913 - 1914 kunde man se Mechelin böja sig allt mer för den ryska rikslagsstiftningen, för att återvinna Senaten och statsekretariatet för finska män, som hade stöd hos den finska politiska etablissemangets förtroende. Men en av anledningarna var de borgerliga partiernas och den ryska statledningens oro över revolutionsförsök och därför sökte de sig till Kejsaren, som var den enda garanten mot den utvecklingen. Oron förstärktes av att socialdemokraterna förstärkte sin ställning i Lantdagen efter de allt återkommande valen.