 Alexander III. Den 13.e mars 1881 färdades Alexander II, den ryska Kejsaren och tillika Storfursten av Finland i sin galesch för att inspektera högvakten. Plötsligt kastade någon in en bomb i vagnen, som dödade en kosack och krossade hela bakdelen av vagnen. Tsaren beordrade kusken att stanna och klev ut när en ny bomb kastades mot honom. När röken skingrades så låg tsaren livlös i marken. Han fördes snabbt till kejserliga palatset, klockan 15.30 halades den kejserliga flaggan till halvstång och den liberalt sinnade regenten var död. När dödsbudet nådde Finland togs det emot med bestörtning och alla offentliga platser stängdes. Under Alexander II.s tid som regent hade Finland utvecklats enormt. Där man hade fått en ordentlig uppsving av ekonomin och näringslivet och politiskt alltmer självständigt, vilket grundmurade hans popularitet i landet. 1894 restes efter en nationell insamling en staty över honom. Samtidigt var man oroliga för framtiden skulle Alexander III fortsätta i hans fars fotspår eller skulle han ändra riktningen av samhällsutvecklingen i landet. Det första han gjorde var att slå ner alla revolutionära grupperingar i landet med järnhand, därefter uppbringades attentatsmännen som fick hårda straff. Hela den ryska regeringen förnyades och flera andra närstående personer runt den förre regenten tvingades avgå. Bland de som fick gå var den liberalt sinnade generalguvernören Adlerberg , som hade haft ofta bristande intresse för att sätta sig de finländska förhällanderna. Den nya kejsaren var en anhängare av "fördelarna av nationell självkänsla, lag och ordning och disciplin" och motståndare till liberalismen. Som sin ideolog hade han sin gamla guvernant K. Pobedonosetsev, som hade gett den nya kejsaren en grundmurad tilltro till den ryska ortodoxa kyrkan. Snart började man i Finland ana att den samhällsutvecklingen skulle där snart stagneras. Till generalguvernör utnämndes Greven Feodor Heiden, som i början fick en bra kontakt med Det Finska Partiet, men när det sedan framkom att hans enda intresse var tillskansa sig mer makt, bröts kontakten och Heiden fick nu i ensamhet stå för de ryska ståndpunkterna. När Alexander III tillsammans med Kejsarinnan Maria Feodorova (FD danska prinsessan Dagmar) och tronföljaren Nikolai besökte första gången Finland som regent, togs det kejserliga familjen emot med sed vanlig pompa och ståt. När de anlände till Viborg hade en storlagen äreport rests för att ära dem. Där efter besöktes Vilmanstrand, där det relativt nybildade finska värnpliktsarmén paraderade för Kejsaren. Till Kejsarinnan gavs en pampigt byggd båt, som landets främsta hantverkare hade anlitats, Byggandet av båten hade bekostats genom en allmän insamling i hela landet. I Helsingfors möttes de av enormt dekorerade husfasader, flaggspel, hurrarop av stora människomassor och blomsterprakt som överträffade allt tidigare arrangemang vid liknande besök. Efter besöket semestrade den kejserliga familjen ofta ut med den finska kusten på somrarna. Under Alexander III.s första tid som regent gick han i sin föregångarens fotspår, men allt längre han satt i tronen började han ge vika för de proryska rörelserna i Ryssland. Där man hyste föga förståelse för den särställning som Finland hade i riket. Under 1880-talet kunde man i ryska tidningar följa den allt intensivare diskussionen om Finland i allt kärvare tongångar. Snart angreps statsskicket även i mera vetenskapligare kretsar och ansåg att situationen hade blivit oacceptabelt. Professor K. F. Ordin angrep den finska statsskicket i en 2 delad bokverk "erövringen av Finland" , där han även ansåg att förhållandena mellan Ryssland och Finland aldrig fastställdes vid Borgåfreden 1809 mellan Sverige och Ryssland, därmed saknades en laglig grund för storfurstendomets existens, efter han förärades med medalj av den ryska vetenskaps akademin fick boken högt anseende i Ryssland. I Finland skrev professorn J. R. Danielsson en bok "Den finska annekteringen till Ryssland" på 300 sidor som svar, men eftersom han inte förärats av den ryska akademin så fick boken någon större anseende i Ryssland. 1891 kom det första attacken mot de finska myndigheterna, när de finska postverket skulle underställas med det ryska. Postmanifestet utfärdades den 7.e juli av tsaren som ett resultat mellan de segslitna och resultatlösa förhandlingar i särskilda blandkommitér som behandlade gemensamma frågor rörde förhållanderna mellan Finland och Ryssland. I manifestet fastslogs följande. I inrikesministerns uppgifter ingick:
 Nikolai II. De anslag och intäkter rörande den finska postverket, granskas av post- och telegrafverkets styrelse, som tillsammans med ett utlåtande till senaten för vidare behandling. Postmanifestet hade följande följder, prokuratorn von Weissenbeck avgick, lika så senatorn Leo Mechelin, som hårt hade försvarat det finska postverkets självständighet. Deras avgångar uppmärksammades och de hyllades som hjältar av de som uppvaktade dessa efter att de avgick. En ny brottsbalk infördes på liknande sätt efter en ny manifest daterad 15.e december 1890, som skulle gälla från och med 1. januari 1891, även den stred mot de gällande grundlagarna. Allmänt trodde de flesta att situationen skulle förbättras när ständerna samlades till sammanträden i januari 1891. Efter Kejsarens tal till ståndriksdagen lämnade ständerna sina samständiga svar, som efter översättningen till ryska förvånades tsaren som kallade bondeståndets talman Slotte till sig som förklarade deras samstämmiga oro över situationen där landets grundlagar hade åsidosatts. Kejsaren skrev en ny manifest nu riktad mot generalguvernören där han välvilligt talade om Finland och landets framgångar, men utryckte sin önskan om likriktning som skulle föra länderna allt närmare varandra och öka rikets tilltro till regenten. Nästa myndighet som förväntades förändras var tullverket som hade varit en nagel i ögat hos de ryska nationalisterna, men som gav inkomster till den finska staten och det var flera täcken som tydde på detta. När postmanifestet togs upp i riksdagen ville främst bonde ståndet ta avstånd från detta men riksdagen samlades till en begäran till kejsaren där "... det finska folket kunde få njuta av den i grundlagen säkrat och av kejsaren fastställda rättigheter..." Samtidigt föreslog riksdagen ändringar i brottslagstexten i brottsbalksmanifestet och som överraskande togs tillbaka helt av Kejsaren. I samband med den händelsen hamnade det relativt nyinsatta ministerstatssekreteraren Ehnrooth i onåd hos Kejsaren och tvingades att avgå. Han hade varit dels rådgivande och delaktig i utformningen av de 2 manifesten och nu framgick hans oerfarenhet i de finska förhållandena, som orsak till hans avgång uppgavs hälsoskäl... Han ersattes av sin assistent Waldemar Carl von Daen, som var också lika oerfaren som sin företrädare, eftersom han största delen hade verkat i Ryssland. Till sin assistent tillnämndes generalen Viktor Napoleon Procopé. Von Daens första uppgift blev att presentera en befallning, där den finska kommittén skulle avskaffas den 31.a maj 1891. Kommittén hade varit en länk mellan generalguvernören och senaten som dessutom hade representerat Finland och landets förhållanden i S:t Petersburg. Samtidigt förkunnades att undervisningen i ryska i landets läroverk skulle ökas till 7 timmar i veckan, och att de rysktalande sökanden skulle ges en absolut förtur till tjänster inom statliga myndigheter och förvaltningar, om de hade tillräckliga kvalikationer. Därmed var Finland på god väg på att förryskas. Nästa steg var att särskilda blandkommittér som bestod av ledamöter från Finland och Ryssland granskade olika lagförslag som lämnas till senaten som lämnades av kommittéerna till generalguvernören som enväldigt fastställde dessa innan senaten hunnit behandla ärendet. De ryska myndigheterna, generalguvernören och kommittéernas ryska ledamöter ansåg att de grundlagar som gällde i landet, aldrig hade blivit fastställda vid 1809 års fred i Borgå och storfursten hade samma befogenheter som regent i Finland som kejsaren i Ryssland, vilket fördömdes av senaten som åberopade att 1772 grundlag och fördrag var fastställda vid fredsfördraget. En ny blandkommitté tillsattes för att granska båda parters påståenden. De ryska ledamöterna gav generalguvernören rätt med de finska ledamöterna försvarade senaten. Redan 1891 yrkades att den finska armén skulle underställas den ryska armén och den ryska krigsministern Vankovski föreslog detta till kejsaren, som vidarebefordrade ärendet till de ryska kommittéerna. Men man hann inte färdigbehandla detta under Alexander II:s tid som regent, även postverket de påtvingade förändringar var ännu finskt, med finsk personal. Kejsaren tillika Storfursten av Finland avled den 1. mars 1894 i sitt sommarresidens i Kreml, och det ryska kejsardömet och Storfurstendomet Finland gick en ny regent. Nikolai II som blev rikets sista kejsare. Han beskrevs som godhjärtad och vänlig som med lätthet kunde vinna till sig människor. Vidare ville han vara rättfärdig som älskade sitt folk och Ryssland. Men som på grund av sin skolgång på Pobednotstsevs skola blev han en trångsynt rysknationalistisk enväldshärskare som trodde på att han var tillsatt till posten av gud. Dessutom var han osäker och påverkbar av sin omgivning och i händerna av starka krafter ett verktyg. När han kröntes i Moskva under en tidstypiskt pampig inramning, fick hans tid som regent ett dåligt start. När minnespresenter av kröningen skulle delas ut till folket trampades 5 000 människor ihjäl av folkmassan, och långt mer skadades svårt. Kejsaren uppmanades att avskeda sin farbror generalguvernören i Moskva storfursten Sergei som var ansågs ansvarig för det tragiska händelsen och ställa in festligheterna, vilket inte skedde. Händelserna gav en ny bränsle åt agitatorerna som var kritiska mot det ryska samhällsordningen och stödet för kejsaren sjönk radikalt. Snart var Nikolai II i klorna i de imperialistiskt sinnade krafter i Ryssland, och snart kom därmed systematiskt avskaffa Finlands inre självständighet. Greve Heiden hade varit på grund av dålig hälsa tjänstledig från sitt ämbete 1896. Som tillförordnad generalguvernör tillsattes general Guntsarov. Under tiden sökte man en hårdför man som skulle kunna Nikolai II. Den siste ryska kejsaren.. genomföra förryskningen.  Nikolai Bobrikov. 1897 fann man det rätta personen i Nikolai Bobrikov som genast satte in en storoffensiv. Det första målet var införlivandet av den finska armén in i det ryska. vilket föranledde ministerstatssekreteraren von Daen att avgå. Tillsammans med den ryske krigsministern besökte de kejsaren som skrev under det finska förryskningsprogrammet, som i huvuddrag innehöll följande punkter: Den finska armén skulle införlivas helt i den ryska armén, det finska statssekreterarförvaltningen avskaffas, ryskan skulle bli det officiella språket i senaten och i ämbetsverk, den ryska statsfördraget skulle utsträckas till att även gälla i Finland. de ryska medborgare skulle ges samma rätt att söka tjänster inom de finska ämbetsverk och förvaltningar, tullgränsen mellan Ryssland och Finland avskaffas, införlivandet av den finska tullverket med den ryska, avskaffandet av det finska valutan samt dessutom skulle universitet i Helsingfors ställas inför nitisk kontroll och övervakning. År 1898 kallades den finska riksdagen för att de skulle samlas till en extra riksdagsmöte den 19.e januari 1899, som skäl angavs "nödvändigheten av anpassning av den finska värnpliktslagen till den ryska". Inom det finländska riksdagsmännen och hos tidningarna var man konfunderade och de flesta av dem undrade varför värnpliktslagen hade hos kejsaren blivit så brådskande ärende, eftersom riksdagen skulle ändå samlas nästa år. När en ny manifest tillkännagavs slog det ned som en bomb, som skakade det hela konstituella Finland. Den var sammanställd av en speciell och strängt hemlig arbetsgrupp där Nikolai II var dess ordförande. De andra ledamöterna var Pobedonostsev, den ryska krigsministern Kuropatkin, Bobrikov, statssekreteraren von Plehve, och som den enda finska ledamoten Procopé, som förgäves försökte försvara de Finska rättigheter och dess konstitution och till sist reserverade sig mot manifestets innehåll. Han kunde på grund av tystnadsplikten inte förvarna sina landsmän om vad komma skall. Den 15.e februari återvände Bobrikov från S:t Petersburg o ch redan samma dag kallade till sig prokuratorn Söderhjelm och senatens ekonomiavdelningens ordförande, senator Tureen och läste upp hela manifestet in för sina häpna åhörare. På ett slag hade den finska samhällsutvecklingen och det politiska plattformen slagits i spillror. Efter att senaten delgivits om manifestets innehåll samlades de till en diskussion om hur de skulle agera inför offentliggörandet av manifestet till allmänheten. Skulle de genom att följa Storfurstens uppmaning offentliggöra den, även om den bröt mot de finska grundlagarna eller om de skulle trotsa och riskera att storfursten som skulle upplösa senaten och riksdagen. Därmed skulle landet förlora sina möjligheter att påverka kommande situationer i framtiden. I början ansåg flera av senatorerna att det hela var en missförstånd som regenten skulle själv inse och därefter dra tillbaka. Efter att mer information kom in så insåg även de att detta verkligen var Storfurstens vilja, som han inte skulle annulera. Diskussionerna i senaten var hård och långdragna Först den 18.e februari kunde de enas till en provomröstning, för eller emot offentliggörandet. Resultatet överraskade alla ledamöterna, där 8 av senatorerna hade röstat för och 12 hade röstat emot. Därefter en paus och en ny slutgiltig omröstning där man beslutade sig för att omröstningen skulle gälla om senaten skulle avvakta offentliggörandet av manifestet efter att man hade i en gemensam skrivelse påpekat regenten om dess innehåll stred mot de gällande och fastställda grundlagarna. resultatet var absolut jämnt och fick avgöras av senatens ordförande Tureen, som röstade för publiceringen. Nästa dag i Helsingfors samtliga morgontidningar kungjordes manifestet med kommentarerna om dess olagligt. Allmänhetens reaktioner främst i städerna var demonstrationer mot förslaget. De senatorer som hade röstat emot fick hyllningar i form av blommor och studentkörer som sjöng nationalistiska sånger, medan de som hade röstat för hånades, särskilt Yrjö Koskinen som kallades för förrädare. Stämningarna förbättrades något när det kom till allmänhetens kännedom att senaten hade samlat sig för en skrivelse till Storfursten, som skulle överlämnas till regenten av en delegation av senatorerna. De 4 ständerna hade också samlat sig för att överlämna en liknande skrivelse, vars ståndpunkter som överensstämde med senatens med en egen delegation. Men Nikolai II vägrade ta emot dem. Delegationerna lämnade sina skrivelser till Ministestastsekreteraren Procopé som lämnade dessa till Storfursten, efter att läst dessa vägrade på nytt träffa delegationerna. Händelsen upprörde allmänheten och på flera platser började man anse att om inte Storfursten inte ville ta emot delegationer från landets styrande organ så skulle få han ta emot en delegation direkt från hela den finska folket. Det började i Helsingfors där 500 personer hade samlat sig till en möte, där beslutades att landet skulle lämna in en nationell adress till storfursten och därmed visa inför regenten att landets befolkning stod bakom sin riksdag och senat. Snart via telefon etablerades särskilda kontor i hela landet där man skulle man hålla möten och en för hela landet gemensam skrivelse som skulle följa adressen lästes upp, därefter uppmanades samtliga åhörare som var finska medborgare att skriva under dokumentet dessa möten samlade långt flera åhörare man hade förväntat och blev därmed en väldig nationell manifestation, som börjades uppmärksammas i även utländska länder. Arrangörerna hade svårigheter i att hitta med kort varsel lämpliga lokaler, välvilligt tilläts landets kyrkor även de grekiskt ortodoxa, till och med militärförläggningar till dessa möten. På en kort tid, arrangörerna hade fastslagit endast en vecka samlades över en halvmiljon underskrifter. Många frivilliga hade åkt miltals på skidor till avlägsna skogsbyar för att samla ihop namn i en bitande vinterkyla. Nu hade arrangörerna angenäma problem, hur skulle den i utomlands allt mer uppmärksammade adressen presenteras. Till sist enades man att landets att alla ur de till Helsingfors nedresta representanterna från landets samtliga orter skulle bli delegationen, som blev stor, ovanligt stor. Arrangörerna anlitade Cooks resebyrå i London, som kunde arrangera resan till S:t Petersburg för den 500 manna delegationen. Manifestationen hade man hittills lyckats hemlighålla för Bobrikov ända till det speciellt inhyrda extratåget hade avgått från Helsingfors, som anlände till S:t Petersburg tidtabellsenligt trots att Bobrikov hade försökt stoppa resan vid gränsen. Väl framme började de att förbereda sin mottagning och utsåg en 24 representanter som skulle lämna in en inbjudan till Storfursten, som vägrades träffa regenten. Därmed omöjliggjordes hela delegationens syfte att personligen överlämna adressen till regenten och därför enades man om en skrivelse som skulle överlämnas till ministerstsatssekreteraren Procopé, som vägrade lämna över den till Storfursten Därför överlämnade man hela adressen till Procopé och delegationen återvände hem. När de återkom till Helsingfors var en stor folksamling tog emot delegationen som under tystnad begav sig till en middag anordnad av staden. Där efter samlades de till en gemensam fotografering innan de återvände hem. Den viktigaste orsakerna för förryskningen var det utrikespolitiska läget. Sedan kriget mellan Tyskland och Frankrike, hade relatonerna mellan Ryssland och Tyskland lett till en allt ökande vapenrustning. 1890 avled den tyska kejsaren Wilhelm I som var Alexander II.s morbror och efterträddes av den sjukliga Friedrich III, som avled redan samma år. Tysklands nya kejsare blev den 29-åriga Wilhelm II, som avskedade den gamle riksmarsaken Bismark, och som hans ersättare utnämndes general von Caprini. Tillsammans med den nya riksmarsalken förnyade den nya Kejsaren den alltmer avsomnade återförsäkringspakten mellan länderna, som var tillsammans med trippelalliansen från 1882 med Österrike och Italien var riktad mot Frankrike. Men innebörden av denna blev att Tyskland tvingades att stödja Österrikes allt mer ökade intresse för Balkan. Där med blev relationerna kyligare mellan Tyskland och Ryssland, som nu började närma sig med Frankrike. För att underlätta relationerna länderna mellan, arresterades ett 15-tal exilryska regimkritiker som tidigare erbjudits fristad i Frankrike. De Finska ultranationalisterna som hade räknat med franskt hjälp insåg därmed att de inte längre kunde räknat med hjälp av Frankrike, som tidigare hade stött alla minoriter i Europa som hade känt sig illa behandlade. 1891 hade ett franskt flotteskader gjort ett stort och demonstrativt flottbesök i Kronstadt, som bevittnades av en imponerad Alexander II. De gamla principiella motsättningarna mellan den kejserliga Ryssland och republiken Frankrike höll nu att suddas ut och den fransk-ryska alliansen kungjordes 1894, och höll till slutet av den 1. a världskriget 1918. Alliansen gav Frankrike militära fördelar i det pågående kolonialkriget med England i Afrika. Medan för Rysslands del var fördelarna ekonomiska, genom att landet fick fördelaktiga statslån för att finansiera landets enorma behov av infrastruktur, speciellt uppbyggandet av järnvägsnätet och modernisering av landets industrier. Järnvägsbyggandet var viktigt även av militära skäl. När Sverige började bygga järnvägar i Norrland, främst då byggandet av inlandsbanan som främst byggdes nästan helt efter militära önskemål, förlängdes järnvägen från Uleåborg fram till den svenska gränsen i Torneå. Orsaken var att man på den ryska militärledningen befarade att Sverige skulle dras in i en framtida storkonflikt på Tysklands sida. Tyskland antog en ny militärlag 1893, där man satsade stort på upprustningen av försvarsmakten, framför allt på östersjöflottan och därmed ökades den ryska militärens intresse för Finland. Samtidigt hade nationalisterna i Ryssland ökat sin inflytande kring Kejsaren, med önskemål om att intrigera Finland in i Kejsardömet som en del av Ryssland. Den finska självstyret hade gått för långt ansåg de, I Finland and hade det diskuterats om införandet av egen flagga på 1860-talet, det på slutet av 1800-talet allt starkare nationalistiska aktivitetsgrupper framför allt "Voima" (Kraften) hade börjat med terrordåd. Men den finska värnpliktslagen från 1876 ansågs som extra stötande, där endast de finska medborgare fick tjänstgöra som dess utom var lättare än den i ryska armén som i sin tur var öppen för de finska medborgare. Innan värnpliktslagen hade införts hade Finland ett rotsoldatssystem som nedärvts från Sverige. I samband med Krimkriget sattes upp en frivilligkår på 500 man, lojalitet till storfursten var så stort att man snabbt, trots hårda krav kunde sätta kåren i strid på Balkan. Manskapet kom främst från studentkretsar och slogs så framgångsrikt att de fick paradera särskilt för regenten, och hyllades som hjältar vid hemkomsten. Den ryska statsledningen fick en allt ökande oro över Tyskland, vars närmande med Turkiet 1898 resulterade i byggandet av en järnväg från Marmarasjön till Bagdad i Irak och tillskansa sig transporter av den allt viktigare oljan.  Helsingfors efter sekelskiftet med den nya nyheten för alla städer av rang. Den elektriska spårvägen. Vårvintern 1899 innebar för Finland en allmän politisk mobilisering både i hemlandet och i utlandet. I hemlandet drevs utvecklingen av studenterna som var av traditionen och opinionsbildning en central grupp, som via sina studentgrupper hade fått ökat intresse för sin hembygd och historia. Dessa grupper hade utvecklats till politisk verksamhet genom bildandet av högskolor och deltagande i andra folkupplysningsverksamhet, där och vid insamlandet av namnunderskrifter till den "stora adressen" fick upp ögonen på landsbygdens fattigdom, misär och okunskap, som var långt värre än de hade föreställt sig. Detta kom att resultera sig att de började engagera sig för sociala och i möjligheter att de grupper som utgjorde landets majoritet fick ökade möjligheter i att deltaga i samhällsfrågorna och att socialismen fick sin första fotfäste i landet. I utlandet hade den tyskfödda frun Gertrud Coupland intresserat sig för Finland. Hon hade influerats av docenten E. Westermarck som hade vistats i London. Fru Coupland lyckades intressera sin släkting moralfilosofen, professorn R. Eucken som senare fick nobelpriset 1906, för ett eget ingripande och samt att snabbt lyckas få kontakt med vetenskapsmän och konstnärer. Med hjälp av den anarkistiska fursten Kropotkin och via en liknade iniativ i Frankrike mobiliserades en internationellt adress till den ryska kejsaren, som kallades "Pro Finlandia". Organisationen av adressen sköttes av en finländsk delegation, som bestod av Leo Mechelin, professor Setälä, dr Neovius från grupperingen kring "Nya Pressen", universitetsmännen W. Söderhjielm, Y. Hirn, A Wallenskiöld och H. Pipping. Dessa tjänstgjorde nu som agenter för adressen i olika länder för att få namnunderskrifter till adressen. En sexmanna delegation under ledning av den finskfödda upptäcksresaren den svenska friherren A. E. Nordenskiöld, som inte togs emot av kejsaren. När de sedan återvände hyllades de stort i Helsingfors och Åbo, samtidigt som man utryckte sin lojalitet till storfursten!   Helsingfors efter sekelskiftet med den nya nyheten för alla städer av rang. Den elektriska spårvägen. |