Redan när Finland var under Sverige, restes krav att de officiella ämbets- och tjänstemän som kom i omedelbar kontakt med den finskspråkiga befolkningen skulle kunna utrycka sig på landets majoritetsspråk. Från de svenska myndigheterna lovades gång på gång att rätta till missförhållandet men ingenting gjordes och långt in i 1800-talet fanns det många inom den offentliga ämbets- och tjänstemannakåren som inte kunde finska. I 1841 års skoldirektiv bestämdes att i skolorna undervisades i finska 2 timmar i veckan och i universiteten försökte man förbättra finskan hos studenterna som studerade sig till tjänstemän genom frivilliga studier. Först 1850 infördes finskan som en obligatorisk språk på universitet. Redan 1824 krävdes av de studerande som studerade sig till präster i de finska församlingar skulle lämna in en särskild tentamen på finska, men 1846 tvingades senaten lämna in en särskild anmodan till domkapitlarna om att det var särskilt viktigt att tillsätta finskspråkiga domprostarna till de finska församlingarna! Men inom rättsväsendet och vissa ämbetsverk var kunnandet av finskan oumbärligt men flertalet av personalen behärskade inte språket, vilket orsakade en hel del olägenheten vid till exempel i rättssalar där rättens olika parter inte förstod varandra eller framlägga sin sak eftersom domstolarna godtog endast svenskan som det enda giltiga språket i rättssalen! Detta föranledde till ett flertal skrivelser till Kejsaren, men det är oklart än idag om dessa fick någon betydelse när senaten "av en händelse" ansåg att påpeka till landets samtliga hovrätt att de sökande till domartjänster skulle kunna finska, särskild i de finskspråkiga orterna, detta gällde även vikarier. Något senare år 1856 kom en ny förordning att de studerande som slutförde sina studier vid Alexanderuniversitet i Helsingfors, kunde tal och skriva obehindrat i finska om de ämnade söka tjänster i de finskspråkiga orterna i landet. Samtidigt gavs det medel att byarna och häraderna anställa en särskild skriftställare med uppgift att översätta handlingar mot betalning av 20 kopek per ark. Samtidigt tillsattes tjänster för särskilt välkunniga i de båda språken, för att hjälpa dessa översättare, samt att vid behov översätta protokoll, bestämmelser och handlingar vid anmodan av privatpersoner. 1858 gick man ännu ett steg längre, protokollen vid kommun- och kyrkofullmäktiga skulle föras i finska eller översättas till dem som sökte dessa handlingar. Ännu fanns det hinder i samhället som hindrandet språkliga utvecklingen i landet, en av dessa var censuren från 1850, som inte var så hård som man i början befarade och efter Yrjö Koskinens (som senare adlades och antog namnet Y. S. Yrjö-Koskinen) gav ut sin "Berättelse om byn Hämeenkyrö" på finska år 1852 gavs liknande berättelser ut som i sin innehåll innehöll varken religiösa eller samhällsekonomiska betraktelser var censuren praktiskt taget dödsdömd, den avvecklades 1860 efter rekommendation av Snellman. I mars 1861 fick en delegation från bondeståndet audiens hos Kejsaren, där de beskrev de olika olägenheten i samhället som orsakades av språkfrågan och Kejsaren lovade delegationen att medverka till finskans förbättrade status i samhället. Det var en självklarhet att språkfrågan kom upp i 1863 års riksdag. Redan innan riksdagen samlades fördes en livlig debatt i landets tidningar om språkfrågan skulle kunnas avgöras av stånden eller om det var en regeringsfråga. I de finska tidningarna krävdes att finskan skulle få samma officiella status som svenskan och ryskan, medan på de svenskspråkiga tidningarna visserligen vidhöll att finskan borde få i princip samma status men man ville ha en längre övergångsperiod. Särskilt infekterad blev diskussionen efter att Yrjö Koskinen i spetsen krävde inom snarast att rättsväsendet i de lägre domstolarna förfinskades, i hovrätten skulle anställas en översättare, och att landets samtliga juridikstuderande skulle fortsättningsvis kunna finska fullständigt. När utskottet samlades önskade en av ledamöterna L. K. Pelkonen med en nådig ansökan att finskan skulle ges samma status i sammanträdena inom utskottet som svenskan, vilket bifölls. Om språkfrågan togs ingen beslut men 43 av de 47 ledamöterna skrev en apel till Kejsaren där de utryckte sin önskan över att tsaren kunde ta upp frågan vid riksdagens öppnandet. Efter appellen kom till allmänhetens kännedom, så tog det emot entusiastiskt. Skrivelsen hade en effekt även hos hovet, där Kejsaren tillsatte en särskild språkkommité för att undersöka finskans ställning i samhället. Kommittén tog avstånd från tolkningen av domstolsförordningen från 1734, som ansåg finskan som ett främmande språk som därför inte fick föras i rätten, utan tolkade förordningen så att domstolarna skulle antingen använda antingen finska eller svenska. Majoritet av ledamöterna ansåg ändock att det var för närvarande omöjligt i den närmaste framtiden använda finskan i det syftet, dels på grund av domarkårens och tjänstemännens dåliga kunskaper i språket. Förordningen från 1851 skulle utsträckas däremot att gälla alla civilanställda inom statliga verk och använda språket i sina handlingar och arbete, där så krävdes. Vidare ansåg man att finskan var ännu inte färdigutvecklad som lagspråk och att det ännu saknades en finsk översättning av lagboken. Detta orsakade en besvikelse och starka reaktioner i den finsk språkliga pressen, där även Snellman deltog, Kritiken bestod i kommitténs svaga syn på språkproblemet och därmed missat hela sin uppgift, som var ju att förbättra finskans ställning i samhället och ge möjligheter för att förbättra majoritets behov och deltagande i samhällsutvecklingen. Vidare kritiserades kommitténs bristande insyn i finska språkets möjligheter att användas som lagtext och inom myndigheternas korrespondens. Även från de svenskspråkiga kom det en del kritik, där man såg sin ställning nu hotad, genom att det privilegium som svenskarna hade tack vare språket kunna göra karriär inom de statliga myndigheterna kunde nu eventuellt försvåras. Men majoritet av de svensk-talande, insåg de orättvisorna hos den finskspråkiga majoriteten som bestod av 7/8 delar landets befolkning, även de inte ville ge ett erkännande till deras språkliga behov i samhället. Senaten beordrade landets samtliga myndigheter att inlämna utlåtanden om språkfrågan som skulle lämnas in före 1:a april. Majoritet var emot en övergångsperiod eftersom man därmed tvingades att anpassa sig till nya rutiner som de ansåg uppgiftslämnadet på finska innebar. Senaten hann inte därefter sammanställa dessa till de 4 ständerna till ett lagförslag. Allmänt inom de styrande ansåg man frågan som en mera formel förvaltningsfråga och därför behövde man inte ha ståndens medverkan. Men ingenting hände, bonde ståndet samlade ihop till en ny delegation till S:t Petersburg, som förstärktes av ministerstatssekreteraren Armfelt, sentens ekonomiavdelningens ordförande greve Nordenstam samt som tolk statsrådet Beljajev. Väl framme hos tsaren gav delegationsordförandet Tolonen en skrivelse där man dels försäkrade sin orubbliga lojalitet för tsaren och dels utryckte sin önskan för att förbättra finskans ställning. Tsaren lovade att uppmärksamma delegationens önskan. Senator Snellman var av samma åsikt som landets majoritet, att det krävdes en snar lösning av språkfrågan. Nu när han nyligen invalts till senaten hade han fått större möjligheter att påverka i frågan. Han kontaktade Armfelt och lade upp sin plan, som Armfelt antog och vidare utvecklade den tillsammans med friherren Stjernvall och vid tsarens besök i Finland den 30:e juni framlade den för tsaren i Tavastehusguvernörens residens. Tsaren godkände detta och överlät ärendet till generalguvernören. Senaten behandlade ärendet den 1:a augusti där den godtogs som lagförslag till riksdagen. Denna historiska handling var följande: "Även om det svenska språket skulle även i fortsättningen var landets offentliga språk, förkunnas härmed det finska språket som jämställt rättfärdigt språk i de fall som var av omedelbar kontakt med den finskspråkiga befolkningen, och därför från och med nu finskspråkiga skrivelser och handlingar skall utan förbehåll tagas emot av de finländska domstolar och förvaltningar. Senast från och med år 1883 skall det finska språkets status så om ovannämnts och beslutats och tillkännagivits, var i full kraft även i de dokument som förvaltningar och domstolar utfärdar, så att de underdomare och förvaltningstjänstemän som har fått sådant kunnande i finska språket kunna uppföra protokoll och dokument när så önskas. För Finlands senatens försorg, lämnas in förslag hur man kan införa det finska språket in i, och användas i domstolar och förvaltningar, inklusive andra åtgärder och företag som kommer att följas av denna nådiga förordning, som samtliga vederbörande nådigt skola följa." Björneborg vid sekelskiftet. Detta språkreform var Snellmans verk, som beskrevs som "en milstolpe för den finländska framtiden". Reformen var en viktig prestigeframgång för det hela finländska folket, som togs emot entusiastiskt i den finska pressen och hos allmänheten. Hos tjänstemännen var stämningen dämpad, särskilt hos dem som ansåg besvärligheter i sina delvis nya uppgifter. Andra ansåg att man hade åsidosatt senaten och ännu en lång tid senare ansågs fördraget som olagligt på grund av den hade utfärdats utan de 4 ständernas medverkan. Men i det hela togs i det hela med optimistisk syn och delade de styrandes ståndpunkt att saken var en ren förvaltningsfråga som inte behövde en särskild behandling. 1865 förhalades lagen i senaten som på nytt inväntade svar från förvaltningar och myndigheter. Efter att gått genom uppgifterna kom man fram till att den äldre generationen av ämbets- och tjänstemän kunde inte krävas förbättra sitt finska språk. Men om de ville söka en ny tjänst skulle de krävas ett språkprov. som alla andra sökanden. Men alla som i fortsättningen skulle veka inom de aktuella ämbetsverk skulle lämna in en särskild prov på kunnandet av det finska språket väl. En särskild löneförmån gavs till dem som kunde lämna ut dokument och handlingar på finska. Denna språkförordning som kom att gälla från och med den 20.e februari 1865 ansågs som alltför vag och lämnade utrymme till olika tolkningar i frågan, där man insåg aktualiteten av snara förbättringar för finskan var stor men ville inte ge finska språket samma status som svenskan som landets officiella språk. Yrjö Koskinen hade i insändare i några tidningar ansett att senaten genom sin fördröjande gick emot tsarens vilja. Insändarna blev till en rättsak, där Koskinen hotades med dödsstraff! för att man inom rättsväsendet ansåg honom skyldig till majestetsbrott. Han skrev ett försvarstal på finska som togs inte emot av Åbo hovrätt eftersom man ansåg att Forsman (Koskinen) var svenskspråkig. Koskinen lät talet översättas av en offentlig översättare och där efter publicerade samtliga handlingar i ärendet. Ännu på 1870-talet tvingades tidningen "Uusi Suometar" av prokuratorn att översätta sina överklaganden till svenska. På grund av de adligas och borgerskapets motstånd kunde språkfrågan inte behandlas i riksdagen. En målande beskrivning av motståndet är när en av bondeståndets ledamöter önskade att statskalendern skulle förmedlas även på finska avslogs begäran av både senaten och ministerstatsekreteraren, men senare gav tsaren sin bifall ändrades beslutet. 1860 grundades det första partiet i Finland, Det Finska Partiet för att driva språkfrågan vidare. Partiets ordförande blev Yrjö Koskinen och partiet kom att driva språkfrågan hårt. Man ville att finskan helt skulle ersätta svenskan som landets egentliga officiella språk eftersom man ansåg det otänkbart att ett minoritetsspråk skulle vara landets officiella språk. Snart där efter samlades en grupp kring tidningen Helsingfors Dagblad som hade en mera moderatare synsätt med att landets skulle ha 2 officiella språk med parollen 2 språk men 1 folk, vidare ansåg de att landet hade viktigare politiska problem än språkfrågan som förstärkning av den finska konstitutionen, sociala orättvisorna i landet och en förnyelse inom samhällsekonomin och näringslivet. Den 3.e riktningen svarade finlandsvenskarna för, där man ansåg att landet bestod av 2 folkslag med var sin språk. Där den svenskspråkiga överklassen och kustbefolkningen hade ingen anledning eller rättslig grund att överge sitt språk och sina nedärvda svenska traditioner. Den svenska nationalismen i Finland växte även nu fram och dess största förespråkaren var språkforskaren Axel Olof Fredenthal, som senare blev professor i svenska språk och litteratur. Han krävde att de svensktalande skulle få en speciell medborgarskap, där de skulle garanteras rätten till leva i sin egen nationalistiska liv och förstärka detta. Fredenthal lyckades förena de två svenskspråkiga grupperna bakom sig och grundade Det Svenska Partiet. Här måste dock påpekas att Det Finska Partiet avsåg förfinska endast den svenskspråkiga överklassen, kustbefolkningen skulle inte påverkas av detta. Nu började smutskastningen. Det Svenska Partiet kallade de finska nationalisterna för "fennomaner" medan Det Finska Paritet kallade de svenska för "svekomaner". De svenska ansåg att den linjen som förespråkades av Helsingfors Dagblad" var inte tillräckligt tongivande för deras idéer, därför grundade de tidningen "Vikingen" 1870, som följdes av "Hufvudstadsbladet" och "Nya Pressen" något senare. Debatten om språkfrågan hårdnade allt mer och de båda partierna stod allt längre i från varandra. Under 1880-talets slut bildades "Liberala Partiet" av grupperingen kring "Helsingfors Dagblad", för väcka liv i samhällsdebatten som drunknade i svallvågorna kring språkfrågan. Efter nya språkförordningar 1868 och 1871 hårdnade det politiska klimatet angående språkfrågan ytterligare. När den första språkförordningen kom 1863, fastställdes en övergångsperiod på 20 år, Först 23 år senare fastslogs finskan till slut som ett jämställt officiella språk med svenskan, av Kejsaren den 18.e mars 1886. Som kompletterades den 4.e april, där de lägre tjänste- och ämbetsmännen skulle använda det språket som användes vid protokollföring i det kommunen tjänstemannen verkade i. Medan hos de högre tjänsterna fick dessa valfritt välja det språk de önskade sköta sina uppgifter i. Därmed löstes språkfrågan, som blev en första seger för de finska grupperingarna, och den rena finska nationalismen växte fram, främst hos studenterna i allt radikalare former, där "finländarskap" blev ett honnörsord. Ledaren för dessa blev Lauri Kivekäs och de flesta av anhängarna kom från Österbotten. Vid sina demonstrationer kanderade de "en åsikt, ett språk" och fick även anhängarna av det Finska Partiet ta avstånd.