Bland de mörkaste åren i den finska historien var den svåra missväxten som orsakade svält i landet. Redan åren innan 1867 hade man haft problem med lokala missväxt i olika delar av landet, som tvingade myndigheter till olika hjälpåtgärder i de drabbade områdena. Eftersom jordbruket var landets huvudnäring så drabbades hela befolkningen. En utebliven skörd blev kännbart för hela landet, eftersom jordbruksprodukter fördyrades, och jordbrukarna genom att sälja sina grödor eller att använda delar av skörden till sprittillverkning, som var ännu lönsammare, få in kontanter till konsumtion. Missväxt var vanligast i de nordligaste och de östra delarna av Finland, där risken för nattfrost var allra störst. Myndigheterna blev allt bättre på att täcka behovet av hjälpåtgärder, genom att erbjuda fördelaktiga lån till handlarna för in köp av utländskt vete. Men missväxten hade ökat i omfattning efter 1862 och snart tvingades delar av befolkningen i Österbotten och de östra länen överge sina gårdar, för en tillvaro i tiggeri längs landsvägarna söderut. När höstsådden genomfördes i svåra väderförhållanden 1866, följdes den av en lång och sträng vinter som varade långt in i maj månad som där efter övergick snabbt till en varm sommar, försenades vårsådden. Det hela orsakade en skirande behov av foder till boskapen och man började förbereda sig för en hotande katastrof i hela landet. Hela befolkningen från slott till koja, var i spänd förväntan över om vårsådden hann gro till ax innan höstskörden. Myndigheterna började redan i maj förbereda sig för en svår vinter och gav tillåtelse till att låta utländska fartyg leverera vete till landet. Dessutom uppmuntrades befolkningen att sysselsätta sig med alternativa näringar som hemslöjd samtidigt som man började en informationskampanj om tillagning av hjälpproviant och hjälpfoder till kreaturen. Med hjälp av industriledaren A. W. Wahrén försökte myndigheterna nå utländska marknaden för den finska hemslöjden, framför allt i England. Matutdelning till de behövande i Tammerfors. Den 3.e september drabbades hela landet av nattfrost som förstörde skörden i hela landet, som följdes av ytterligare nätter av med frost. Katastrofen var nu ett faktum och hungersnöden började sprida sig över hela landet. Myndigheterna började arbeta för högtryck och behovet av hjälpbehovet överskred vida över hjälpsändningarna som erbjöds. Senatorn Spelman som hade lett hjälparbetet tvingades ansöka om nya statslån till inköp av ytterligare vete från utlandet och en delegation sändes till S:t Petersburg för att handla in till det täckande behovet. Men framme i S:t Petersburg fick de erfara att på grund av missväxten hade drabbat hela norra Ryssland var efterfrågan stort på vete som stegrade upp priserna. Efter många problem kom införsel av vete igång under hösten men försvårades av en tidig isvinter som lamslog sjötrafiken, där efter tvingades till mödosamma landtransporter som försvårades av en tidig vinter med ymnigt snöfall och sträng köld. Staten ändrade sina rutiner vid utdelning av matvete genom att erbjuda de behövande diverse hjälparbeten för att kunna ha en viss kontroll av situationen och hindra de drabbade från att överge sina gårdar eller bostäder till förmån till en tillvaro i tiggarstråk längs landsvägarna. Arbetslösheten förvärrades genom att lantarbetarna i stor omfattning sades upp, även i södra Finland. Myndigheterna försökte genom kampanjer bromsa uppsägningen med mottot "om inte jordägarna inte ville erbjuda mat åt sin arbetskraft, så var de tvungna ge dessa mat när de hade blivit tiggare..." Som hjälparbeten erbjöds arbeten vid byggandet av landsvägar, broar torrläggning av sjöar och myrar samt vid kanal- och järnvägsbyggen. Lönen var mycket låg, arbetsprestationen där efter. Men snart var tusentals i sysselsatta i dessa projekt. Den undermåliga maten och bristande sjukvård i kombination med stora ansamlingen av svältande människor orsakade svåra epidemier som skördade många dödsoffer. Svälten hade inte bara drabbat Finland, hela norra Ryssland hade en liknande situation. Därför startades flera insamlingar i gång i hela ryska riket, Det största leddes av tronföljaren, sedermera tsar Alexander III och hjälpsändningar kom från olika delar av Europa och utan dessa hjälpsändningar hade situationen förvärrats ytterligare. Men hjälpen kunde inte nå alla och i olika delar av landet levde folk i en obeskrivlig misär. När brödet tog hade lantortsbefolkningen 2 möjligheter, stanna kvar och svälta ihjäl eller vandra längs landsvägarna i hopp om arbete eller mat. Snart kantades vägarna av tusentals människor, flertalet döende om inte av svält så av de olika följdsjukdomarna. Av landets befolkning dog 2 349 personer av svält. Men av de olika epidemier som svälten orsakade dog av salmonella över 75 000, av rödsot 7 500 och av kikhosta 3 000 personer och landets befolkning sjönk från 1 834 000 år 1865 till 1 736 000 personer år 1868. Väderförhållanderna vid vårsådden följande år var normala och jordbruksproduktionen blev nära nog normal.