År 1860 hade man i Finland beslutat sig för att införa sin egen valuta, Mark som skulle motsvara i penningvärdet av ¼ rubel. Marken i sin tur skulle delas så att 100 penni skulle motsvara 1 mark. Snart därefter börjades sedeltryckningen av de nya sedlarna. Sedlarna trycktes upp i 1, 3, 12, 20, 40, och 100 marks valörer. Marken var bunden till silver eftersom den ryska rubeln var bunden till denna. Riksbanken började köpa in silver för att borga för utgivningen av sedlar. Efter segslitna förhandlingar godkände den ryska finansskommitén det finska valutareformen hösten 1865 och Kejsaren slutligen biföll denna 4.e november 1865. Från och med 1866 mottogs förutom marken endast den ryska silverrubeln som betalningsmedel i Finland, eftersom silverrubeln var det ryska tsarrikets egentliga valuta. Valutareformen var därmed helt genomfört. Eftersom finska marken var som rubeln knuten till silver var den mera konjunkturkänslig gentemot valutor som var bundna mot guld, vilket orsakade svårigheter hos det allt mer blomstrande näringslivet och därför år 1877 knöts marken till guld. Villkoren för näringslivet underlättades 1858, då näringsidkare som önskade öppna ett lanthandel kunde ansöka tillstånd hos länsguvernören. Lanthandlare fick inte saluföra produkter som var importerade, andra restriktioner gällde läkemedel och alkohol med undantag av handel av öl i butelj. Denna förnyelse förenklade tillvaron hos de boende i landsbygden som nu kunde enklare skaffa sig förnödenheter och sälja sina jordbruksprodukter och hantverk. Nästa förbättring för näringslivet kom 1869, då förenklades möjligheterna att bilda företag. Av företagare krävdes att de kunde läsa och skriva i sitt modersmål och att de hade kunskaper i bokföring. Fabrikörer behövde inte längre lämna in mästarprov, men av dessa krävdes att de kunde driva ett företag. Även anställning av arbetskraft skulle från och med nu ske med en skriftlig kontrakt, där det skulle framstå arbetarens plikter och rättigheter och gälla maximalt i 3 år. För de underåriga arbetskraften underskrivs kontrakten av vårdnadshavaren. Barn under 12 år fick endast tjänstgöra som hjälpreda men arbetsgivaren kunde ansöka undantag av myndigheterna. Arbetsgivaren fick rätt att övervaka de anställdas uppförande och tillhanda hålla dessa skäliga bostäder och ändamålsriktig mat och för de yngre svara för att dessa fick en tillräcklig skolgång och att dessa skulle deltaga i söndagskolan. Nattarbete var förbjudet för arbetare under 18 år och arbetare under 12! år fick maximalt tjänstgöra 6 timmar om dagen. De anställda inom fabriker och hantverk kunde efter "dugligt leverne" och deltagandet i söndagskolor, någon annan utbildning eller duglighet i arbetet erhålla ett gesällbrev. Gesäller som hade tjänstgjort i minst 2 år och utvecklat en fin färdighet i sin yrke kunde i myndig ålder erhålla en mästertitel och mästerbrev. 1873 underlättades handeln av handeln av jordbruks- och skogsprodukter av att de kunde själva utan mellanhänder exportera själva sina produkter till utlandet. Fabrikörer och hantverkare fick också möjligheter att öppna bodar utanför de orter de var mantalsskrivna till, samt ta emot beställningar utanför sin egen hembygd. Byggnadsplatserna fick nu anställa fritt vem de ville. Ytterligare liberalisering av näringslivet kom år 1879 som innefattade ytterligare deregleringar, som gav företagarna närmast total frihet att öppna och driva företag, lagen kom att gälla i nästan 40 år. Även tullväsendet avreglerades allt mer, de första stegen kom 1852 då minskades antalet förbjudna varuslag till 8 artiklar. 7 år senare tillkom en ny tulltaxa där man avskaffade tariffer som hindrade handeln. 1869 tillkom en ännu ny tulltaxa som kom att gälla ända fram till Finlands självständighet 1917, där tarifferna ändrades så att man skulle skydda inkomsterna till statskassan och framhäva den inhemska industrin, vilket ökade den nationella tillväxten och företagsamheten.