Efter att Sverige förlorat Finland 1809, ansåg västländerna att Finland inte längre till hörde till Skandinavien.
Den finländska eliten i politiken och näriringslivet fick göra stora ansträngningar för att Finland, trots sin ryska statschef räknades in bland de
västliga Europa.

När Alexander II besteg till tronen som Rysslands nya Kejsare och som Storfurste över Finland, besökte han Finland där han hälsades med en pampig mottagning med bland annat studentsång och bal. Nästa dag besökte han tillsammans med generalguvenören Greve Fredrik Wilhelm Rembert von Berg Senaten, där tsaren tackade på franska för de finska insatserna under Krimkriget och det allmänna tödet och värmen som han hade mött, trots alla svårigheter som kriget hade orsakat. Därefter uppmanade han Senaten till en reformering av samhället enligt följande punkter:
  1. Åtgärder för att förbättra utrikeshandeln och sjöfarten för att snabbt kunna återuppbygga de skador som kriget hade orsakat hela riket.
  2. Åtgärder för att bygga upp industrin och att modernisera befintliga industrianläggningarna.
  3. Bygga upp skolväsendet i landsbygden.
  4. Tillsätta en kommitté för att bygga ut nya transportleder med kanaler och järnväg.
  5. I mån av landets tillgångar tillåter, höja lönerna för de lägre statliga tjänstemän.

  6. Därefter avslutade han talet med uppmaningen att senaten skulle tjäna Finland och dess regent.


Detta tal uppfattades som lovande av olika politiska krafter som i snart 50 år väntat på att ståndriksdagen skulle åter öppnas, eftersom de frågor som Storfursten hade tagit upp kunde enligt de gällande lagar i landet kunde inte behandlas av senaten.



Ståndriksagen öppnas 1855 av Kejsaren Alexander II.

Storfurstens tal gav en strimma av hopp för inte bara hos den politiska etablissemanget om en bättre framtid ur den svåra krigstiden. En svensktalande opposition som hade hoppats på en annan utgång av kriget, som hade möjliggjort en återförening av Sverige och Finland, började åter ta form. Emil von Qvanten hade samlat ihop brev och publicerade dessa i Sverige under namnet "Finska Förhållanden ", där man ansåg att förhållandena hade förvärrats under den nya regentens tid och att Finland sakta men säkert var på väg att utplånas. Men majoriteten av dessa brev skrivare hade härkomst ur den privilegierade svenska adeln som efter 1809 förlorat en del av sin politiska makt.

1861 hade senatorn Fabian Langenskiöld färdats i olika delar av landet och fått en uppfattning om att ut i hela landet var en stor önskan om att stånd riksdagen skulle åter samlas. Därefter hade han fått en audiens hos tsaren, som hade ett långt samtal med senatorn där han ändock avslog senatorns begäran. Efter samtalet började han tillsammans med generalguvernören Berg och Alexanteri Armfelt utforma ett utskott som skulle bestå av 12 ledamöter från vardera de fyra ständerna (adeln, prästerskapet, borgare och bönderna), som framlades till Tsaren och bifölls den 10:e april 1861. Därefter presenterades förslaget till Senaten den 16.e april som godtogs enhälligt. Men 2 dagar senare samlades senaten åter för att skriva sitt tacktal till tsaren då hade man insätt tsarens vaga formuleringar i förslaget och man ville försäkra sig för att den nya utskottet inte bröt mot de finska lagarna och föreslog ändringar, som bifölls av Tsaren. De första formuleringarna hade kritiserats av en stark opinion som orsakade att Langenskiöld, hårt bruten avgick. Man hade varit orolig för att utskottet skulle kunna ta över Senatens och Ståndriksdagens uppgifter, och därmed strida mot det gällande grundlagen. Under sommaren valde man in medlemmar till detta första utskott och samlades till den första sammanträdet den 20.e januari. När utskottet samlades var det oklart om utskottet skulle ta sig an sina uppgifter eller om de skulle endast utrycka utskottets lagstridighet mot de gällande grundlagarna i dagordningen och avgå. De 48 ledamöterna var ovana som "folkvalda" och de hade att ta ställning till nästan 90-tal frågor var av senaten hade lämnat in 54, som hade dessutom en hel del underfrågor. det första som utskottet gjorde var att rangordna frågorna efter aktualitet och för landet viktiga frågor, antalet för dessa var 46. Dessutom skrev man 3 adresser till tsaren, den första gällde slopandet av censuren, den andra gällde om en valutareform där man ville övergå till en egen valuta och den 3.e gällde om att tillsätta en kommitté med uppgift att förbättra finskans ställning i landet, utskottet satt samlade till och med den 6.e mars.

Under att utskottet var samlad skedde en stor förändring av det politiska scenen i Finland när generalguvernören Berg tvingades avgå. Detta trots att han hade verkat för en ekonomisk tillväxt och förbättrat förhållandena för den finsktalande majoriteten, men hans misstänksamhet för de nationella rörelser som hade nu blommat upp i landet hade omöjliggjort hans ställning. Till hans efterträdare utsågs generalen och friherren Platon Rokassovski som tidigare hade tjänstgjort sedan 1857 som ledamot i den finska kommittén i S:t Petersburg. Hans tillnämning mottogs med en stor tillfredsställelse hos det politiska kretsarna i Finland.

I Polen utbröt en uppror i början av 1860 talet. Polackerna fick stöd av Frankrike och resulterade sig till en blodigt väpnat konflikt mellan Ryssland och de frihetskämpande polackerna.



Helsingfors i mitten av 1850-talet.

Efter att Tyskland hade stängt sin östra gräns mot Polen slogs upproret ner. Utvecklingen av konflikten i Polen sågs med oro i Finland där man oroade sig för att Ryssland skulle med våld kväva de nationella yttringarna som hade uppkommit. Man hade svårt att ta ställning i upproret. I det svensk språkliga Helsingfors Dagblad krävde att Finland skulle ställa sig neutralt, samt att man tiden var nu inne för att Finland skulle skaffa sig en egen flagga för att skydda sin handelsflotta i det hotande storkriget. Vidare att Finland, med det snabbaste bör få en egen tydlig statskick, eftersom landet var ju delvis självständig. Andra grupper ansåg att detta var ett historiskt tillfälle att lösgöra sig från Ryssland. Denna linje stöddes framför allt av de grupper som hade emigrerat till Sverige. Men eftersom Kejsaren hade lovat att ståndriksdagen, så vann dessa grupper ingen nämnvärd stöd vare sig hos politikerna eller hos allmänheten.

Medan striderna pågick försökte andra grupper samla ihop adresser till stöd för tsaren, men dessa misslyckades och eldade upp de antiryska stämningarna hos de emigrerade och andra antiryska grupper i Europa. I de franska tidningarna beskrevs hur finska tjänstemän och städernas borgare tvekade om de godtog Alexander II som deras regent. Men Frankrike stödde ju Polen.... Men med tiden insåg man i utlandet att rapporterna om stämningarna i Finland var överdrivna. Dessa skriverierna nådde på grund av censuren till Finland långt senare och väckte endast en förvåning hos de styrande och allmänheten. Kejsaren skickade ut en formel inbjudan till att samla ihop riksdagen den 15.e september 1863. Vilket var ett genidrag, där han fick en förbättrad anseende i utlandet efter det blodiga sättet det polska upproret hade kvävts, samt inom Finland där han gav utrymme för en samhällsutveckling i enlighet med de finska grundlagarna och inte minst ökad folkets lojalitet till honom.

Alexander II.

Den 14.e september kom Alexander II till Helsingfors med den kejserliga jakten Standard, där han togs emot med pompa och ståt. Tsaren möttes av generalguvernören, ministersekreteraren, samtliga regementschefer, de äldsta av stadens borgerskap och stora delar av Helsingfors befolkning. Man hade putsat upp hela staden och samtliga offentliga byggnaderna hade dekorerats med bland annat med pampiga blomsterarragemang. Samma dag Tsaren utnämnde ordförandena som skulle representera de 4 stånden. Därefter höll stånden förberedande sammanträden och dagen avslutades med gudstjänst och en mycket ståtligt bal.. Ständerna hade att ta ställning till 48 olika motioner, där till tog man upp olika frågor. Varje stånd behandlade dessa separat, där egentligare partibildningarna hade ännu inte tillkommit, inte ens språkfrågan hade ännu orsakat några grupperingar och det oftast återkommande frågorna gällde främst om förnyelse av hela samhällsstrukturen, allt om liberalisering av handeln, kommunikationer och det offentliga beslutsväsende. kommunalförvaltningen förnyades, och man presenterade en ny valutareform, samt diverse sociala förbättringar antogs som förbättring av skolväsendet, indrivning av mark som tilldelats till den ryska adeln och avskaffandet av hembränning. Om den finska Språkets ställning kunde de 4 ständerna inte enas om ett lagförslag, som diskuterades av prästerskapet och bönderna. Den största förändringen var ändå att riksdagen skulle samlas 1865 och 1867. 1867 bestämdes att riksdagen skulle i fortsättningen samlas var 5.e år d v s. år 1872, 1877, 1882 , något som ändrades till att riksdagen samlades var 3.e år.

I och med förnyelsen av kommunalförvaltningen indelades kommunerna så att kommunen övertog förvaltningen av församlingarna och endast de kyrkliga frågorna behandlades av dessa, och kommunerna kunde allt mer självständigare sköta sina uppgifter genom att församlingarnas makt ställning i samhället begränsades ytterligare år 1869. Kommunerna skulle då representeras kommunalråd och kommunalstyrelse.