Mot Vinterkriget.

Ryssland och Tyskland

Det första världskriget resulterade i att Tyskland och Ryssland förlorade sina ställningar som stormakter i Europa. För Rysslands del föll den kejserliga makten 1917 och ersattes av Sovjetunionen efter en revolution, vilket gjorde det möjligt för Finland att bli självständigt. Under Inbördeskriget stödde Ryssland det Röda gardet medan Tyskland gav stöd för det vita. Sovjet kastades in ett långt och blodigt inbördeskrig i 10 år som kom att vara till 1927. Under inbördeskriget drabbades landet av en hungersnöd var stor under åren 1921?22 svalt där 4?5 miljoner människor ihjäl samtidigt som bönderna deltog i ett uppror. Under 1919-1921 var landet invecklad i ett krig mot Polen som hade slitit sig loss från Ryssland som Ryssland förlorade. Men den 5 miljoner starka Röda Armén kunde till sist besegra den vita armén 1927. Då hade Josef Stalin tagit över makten efter den insjuknade Lenin. Under Lenins tid hade Tjekan, den ryska säkerhetspolisen hade avrättat fler personer än antalet som blev dödade under själva inbördeskriget. Under 1923 var majoriteten av detaljhandeln privat och jordbrukets produktion och avkastning i samma nivå som innan kriget. Den statliga industrin sysselsatte 85 % av landets arbetskraft. I och med att Stalin tog över makten 1925, förstatligades jordbruket och bönderna tvingades lämna över livsmedel till mycket låg ersättning vilket finansierade landets industrialisering med låga reallöner för arbetarna. Kollektiviseringen av jordbruket medföljde en minskad produktion som ledde till en ny svältkatastrof i landet under börja av 1930-talet. I och med mordet på Sergej Kirov 1934, började utrensningarna under 1930-talet som kulminerade under 1937 och 1938. En och en halvmiljon blev arresterade, de flesta avrättade eller hamnade i arbetsläger. Utrensningarna gjorde att det var ont om befattningshavare och det att det blivit svårt att besätta viktiga poster med kompetenta personer. Det gjorde att man minskade ner på avrättningarna men arbetsläger (Gulag-systemet) byggdes ut. Tyskland i sin sida som resultat av det första världskriget se sitt kejsardöme falla i förmån till den så kallade Weimarrepubliken 1919 fram till Nationalsocialisternas valseger 1932 och att Adolf Hitler utnämndes till rikskansler 30 januari 1933. I Tysklands fall, de hårda krigsskadestånden resulterade i en djup nedgång i ekonomi med massarbetslöshet och hyperekonomi som resultat. Detta förvärrades ytterligare av att Frankrike och Belgien ockuperade Ruhrområdet för att säkra sig för krigsersättningar. I slutet av 1920-talet kom Tysklands ekonomi stiga markant genom krediter från USA men efter börskraschen 1929 försämrades villkoren för den tyska ekonomin då handeln med USA minskade drastiskt. De försämrade förhållandena orsakade på nytt oroligheter och nöd i Tyskland. Genom att nationalsocialisterna valde att satsa på utbyggnad av landets infrastruktur, industri och militär industri fick fart på landets ekonomi och alltmer ökad stöd hos allmänheten. Under 1930-talet började Tyskland åter sakta men säkert bygga upp sin krigsmakt. Under juli 1939 sonderade Storbritannien och Frankrike om en militär samarbete med Sovjet som inte kom till resultat trots viljan fanns från Sovjet. Under denna tid sökte England få överenskommelse med Nazi-Tyskland och man från tyskt sida var beredd på att skriva under detta 25 augusti. De uteblivna överenskommelserna med Storbritannien mellan Tyskland och Sovjet ledde till att de båda kom att söka kontakt med varandra. Men ändå kom Molotov-Ribbentroppakten bli en överraskning till de flesta. I ett hemligt tilläggsprotokoll till icke-angreppsavtalet delades Östeuropa upp i intressesfärer mellan Tyskland och Sovjetunionen. Med avtalet i sin hand kände sig Hitler säker på att ha full handlingsfrihet utan andras inblandning, vilket ledde till att Tyskland den 1 september 1939 anföll Polen, vilket blev början till det andra världskriget. De ryska trupperna anföll Polen från öster den 17 september och därefter krävde Sovjet att få stationera trupper i Baltstaterna som annekterades helt av Sovjet 1941. Finlands utrikes och försvarspolitik under 1930-talet 1921 ingick Finland i en överenskommelse som ledde till att landet anslöt sig till en Polen ledd östeuropeisk statsgruppering som fungerade som en buffertzon mellan Frankrike och det nybildade Sovjetunionen. På grund av säkerhetsskäl kom dock detta avtal inte ratificerad av den finska regeringen och den baltiska inriktningen avtog och medan intresset för ett nordiskt samarbete ökade under 1930-talet. 1933 ingick därför Finland in i det så kallade Oslo-staterna där förutom de nordiska länderna ingick Benelux-länderna. I det följande året deltog Finland för första gången i sammanträden för de nordiska utrikesministrarna. Det nordiska samarbetet utvecklades vidare för en nordisk linje som bland annat betonade neutraliteten. I december 1935 inriktades det nordiska riktningen som det officiella finska utrikespolitikiska linjen. Det nordiska samarbetet ledde till ett ökat antal möten mellan utrikesministrarna, minskande av handelshindren mellan länderna, gemensam krishantering för att få förnödenheter, gemensam linje i Nationernas Förbund och det spanska inbördeskriget. 1938 antogs en gemensam linje om neutralitet med förhoppning om att Norden skulle förbli en fredad zon i händelse av krig. Samarbetet kom aldrig dock leda till en försvarsallians mest för att det inte fanns någon gemensam hållningspunkt. Finland fruktade för angrepp från Sovjetunionen, Sverige för angrepp från Sovjetunionen och Tyskland som var beroende av svenskt järnmalm för sin rustning, Danmark från Tyskland medan Norge ansåg på grund av deras läge att det inte var aktuellt för angrepp från någon makt. Det närmaste av militärt samarbete i Norden var viljan av samarbete mellan Finland och Sverige om försvaret av Åland. Finland bibehöll kontakterna med Tyskland som blev vid sidan av Sverige det viktigaste kontakterna för landet. Trots de goda kontakterna med Tyskland var det få som blev anhängare av nationalsocialism i Finland. Kontakterna mellan Finland och Sovjet var svala och präglades av misstro och agg. Det frostade något under 1930-talet av undertecknandet av icke-angreppspakt men tiden fram till kriget kom de bestå som relativt svala.

Förhandlingar i Moskva

Den 14 april 1938 anlände sändebudet Boris Jartsew till Finland för överläggningar med den finska utrikesministern Rudolf Holst. Enligt Jartsew var Sovjetregeringen övertygad av att Tyskland planerade för ett angrepp mot Sovjetunionen där det ingick ett anfall genom Finland. Därför var det viktigt för Sovjetunionen veta den finska ståndpunkten för den eventuellt väntade tyska invasionen. Ifall Finland skulle tillåta en tysk landstigning då skulle de ryska trupperna inte vänta vid gränserna. Skulle Finland inte tillåta detta kunde Finland få sovjetiskt hjälp militärt och ekonomiskt. Jartsew kom att under de följande fem månaderna förhandla med flera ledande statsråd, bland annat med statsminister Cajander, men den finska regeringen försäkringarna om att Finland inte skulle tillåta någon makt rubba landets suveränitet var inte gott nog för Sovjet som krävde om hemliga avtal som gav dem möjligheter att försvara den finska sjögränsen och befästningen av Åland samt tillgång till baserna i Högland i Finska viken. Dessa krav avböjdes av Finland i slutet av augusti 1938. I mars 1930 informerade Sovjet at de skulle vilja hyra Högland och några andra öar i finska viken i 30 år. I gengäld skulle Finland få landområden i Östra-Karelen. Mannerheim var beredd att lämna öarna för dessa ansågs vara svåra att försvara. När dessa samtal avbröts den 6 april 1939 ledde dessa till förhandlingar om ?konkreta politiska frågor? i Moskva under hösten 1939. Dessa förhandlingar kom att pågå i tre omgångar och den finska delegationen bestod av J. K. Paasikivi, den finska ambassadören i Moskva Aarno Yrjö-Koskinen, utrikesministeriets byråchef Johan Nykopp och av översten Aladár Paasonen. Till den andra omgången tillkom även finansministern Väinö Tanner och till den tredje omgången tillkom även statsrådet Rafael Hakkarainen. Sovjetunionen föreslog följande att Finland skulle avstå från delar av det Karelska Näset, yttre öarna i Finska Viken samt ett par hamnområden var av ett var Hangö. I utbyte skulle Finland få landområden i Öst-Karelen, som Repola och Porajärvi som hade försökt att bli självständigt från Ryssland under 1918-1920 och som efter fredsfördraget i Tarto tillkom till Ryssland. Den finska delegationen kunde inte godta detta byte för att de var säkra på att man inte kunde få stöd av majoriteten i Lantdagen. Istället erbjöd man Sovjet gränsjusteringar i närheten av Leningrad. De orter som då skulle tillfalla Sovjet var Terojärvi och böjen vid Kuokkala. Förhandlingarna avbröts den 9 november. Sovjet hade ställt liknande krav till de baltiska staterna som tillät den röda armén ha baser i deras länder. Finland handlade annorlunda. Den 10 oktober kallades in reservister in för militärövning som egentligen betydde en allmän mobilisering. Till sist iscensatte Sovjetunionen de berömda skotten i Mainila som blev en ursäkt för Sovjet riva upp icke-angreppspakten, de diplomatiska förbindelserna den 28 november och grundade angreppet som ett försvarskrig mot en angripare.

Vinterkriget börjar

Den Röda Arméns anfall mot Finland startades den 30 november 1939 även om vid Salla vid Ishavet hade anfallet börjats några dagar tidigare. Det ryska artilleriet öppnade eld vid Karelska Näset 06.50 och vid niotiden ljöd sirenerna i Viborg för första gången och det ryska flyget angrep 16 orter var av Helsingfors bombades två gånger. Presidenten Kyösti Kallio läste upp Lantdagens beslut om krigstillstånd klockan 13.30 på samma eftermiddag. Sovjets angrepp fördömdes av Nationernas Förbund och uteslöt Sovjet ut samfundet den 14 december.

Otto Ville Kuusinen utsågs av Sovjetledningen den 1 december till att leda en regering som bestod av finska exil rödgardister en ny regering för Finlands demokratiska republiks folkregering med säte i Terijoki som erkändes av Sovjet omgående som den enda legala regeringen i Finland och avstod från kontakter med den nya finska regeringen i Finland ledd av Risto Ryti som tillsattes den första december. Bildandet av Terijokiregeringen visade tydligt att Sovjet hade i avsikt att invadera hela Finland och Terijokiregeringen skulle fungera som en politisk kil som skulle öppna vägen till Helsingfors. Resultatet blev dock det motsatta, oavsett politiska sympatier enades finländarna för att försvara sin självständighet mot Sovjetunionen.