Motsättningarna inom 1930-talet.KommunistlagarnaDen växande nationalismen i Finland gick över till högerextremism under början av 1930-talet med Lapporörelsen. En av anledningarna var att den ekonomiska tillväxten avtog efter den depression som kom efter börskraschen i USA 1929. Efter initiativ från Lapporörelesen förbjöds kommunisterna från verka i landet. Med dessa så kallade kommunistlagarna infördes begränsningar i tryckfriheten, föreningsfriheten och mötesfriheten. Socialdemokraterna motsatte detta eftersom man fruktade ytterligare inskränkningar som skulle försvåra verksamheten för dem och de mera moderata krafterna inom vänstern. Lagen hade dessutom lagstiftningar som skulle förhindra eller försvåra vänsterns framgångar i val och offentliga möten. Dessutom förbjöds de personer som antingen stödde eller varit verksamma i samhällsstörtande organisationer under de tre senaste åren ställa upp inom kommunal och riksval. Dessutom infördes ytterligare inskränkingar i lagen om föreningar och brottsbalken.Med skyddslagarna kunde presidenten fälla med undantag hot utan att ta hänsyn till medborgarnas rättigheter, även om de skulle verkställas av lantdagen och det parlamentariska systemet gavs möjligheter att kunna via den centrala valkommissionen ogiltigförklara vallistor med namn som innehöll personer som hade förlorat sin valbarhet. Som en följd stoppades och beslagtogs flera arbetartidningar i landet och misstänkta kommunister anhölls och 329 journalister men även författare dömdes i fängelse eller tukthus. Skyddslagarna avskaffades 1935 men återinfördes under vinterkriget 1939. Lapporörelsen och Upproret i MäntsäläUpproret i Mäntsälä bottnade i Lapporörelsen där högerextremisternas verksamhet hade gått över det som lagstiftningen stod för, allt för att tjäna fosterlandet. Den antikommunistiska folkrörelsen hade bildats 1929 och vuxit så pass stark att den kunde se till att lantdagen antog kommunistlagarna 1930. Detta motsattes av socialdemokraterna, som även var ett av målen för Lapporörelsen. Socialdemokraterna fruktade för att Lapporörelesen skulle även försvåra inte bara den moderata vänstern men även de liberala borgerliga partiernas möjligheter att verka i landet. Samma år ombildades Lapporörelsen och var nu som starkast. De kom att under 1932 stödja den konservativa Per Evind Svinhufvud till president, efter valet kom de att vara mindre framträdande medan deras medlemmar blev allt mer radikalare. Situationen blev allt kärvare under hösten 1931 när en av ministrarna i den bondeförbundet ledda J.E Sunilas regering, Ernst von Born som var en motståndare av Lapporörelsen krävde att Folkets Hus i Lappu som stängts av Lapporörelsen skulle åter öppnas. Folkets Hus som i många håll hade varit i kommunisternas styre men nu hade överförts till socialdemokraterna i och med kommunistlagarna. Von Born hade med sitt uttalande irriterad aktivisterna som tog det som utmaning och Folkets Hus spikades igen helt vilket blev något av en folkfest. Detta blev en förtroendekris för regeringen som pressades även nu från vänstern och mitten. Lapporörelsen kritiserades inte bara i vänsterpressen men även i tidningar som var bundna till mitten.Läget skärptes ytterligare när 400 Lappoanhängare ledda av löjtnant Esra Terä avbröt ett socialdemokratiskt möte där den kontroversiella socialdemokratiska riksdagsmannen Mikko Erich skulle tala. Erich som hade hoppat ifrån de konservativa till socialdemokraterna och därför hatad av hans politiska motståndare. Han eskorterades bort av ett trettiotal poliser. Länshövdingen i Nyland Bruno Jalander och von Born visste att läget blev nu hade blivit allvarligt. Den 24 februari hade Lapporörelsen mönstrat manskap och vapen till Mäntsälä samt spridigt affischer i trakten, där man kungjorde att mötet i folkets hus var inställt. Efter att mötet hade blivit upplöst, beordrade landshövdingen Jalander att man skull gripa dem som varit med och stoppat mötet. Där hade en samling av 400 män samlats från Lapporörelsen som vägrade lämna platsen eller lämna över de som skulle gripas. Löjtnanten Artturi Vuorimaa, som var efterlyst för så kallade skjutsningar där man kidnappade vänsteranhängare och körde dem till den ryska gränsen manade till uppror. Efter talet ringde Vuorimaa till Lappurörelsens huvudsekreterare, generalmajor K. M. Wallenius som samlade ihop ledningen för rörelsen och de kom att stödja upproret. Oavsett beslutet, beväpnade styrkor började komma till Mäntsälä. Lapporörelsen beslöt den 28 februari att skicka en trupp om 74 man till Mäntsälä med tåg. Med samma tåg fanns med ledarna Wallenius och Kosola som åkte till Tavastehus för att följa händelserna. Under natten mellan 28 och 29 februari insåg regeringen allvaret i läget och trupper i Helsingfors sattes ut för att bevaka och eventuellt försvara viktiga platser i huvudstaden i det händelsen ifall upprorsmakarna skulle inmarschera till Helsingfors. Ironiskt nog kom president Svinhufvud och regeringen tillämpa de skyddslagar som infördes mot i början mot kommunister mot Lapporörelsen, deras ledarskap skulle gripas och deras tidningars utgivning stoppas. De revolterande hade inte planerat för ett intåg, utan bestämde sig för att vänta. De ledande i upproret samlades till ett sammanträde i stadshotellet i Tavastehus där de kom till ett uttalande om att landet var i ett tillstånd där regeringen ska avgå eftersom den inte kan garantera samhällsfriden och att den då varande regeringen skulle ersättas av en som var partiobunden och som skulle stödja och befrämja det fosterländska stämningarna. Följande dag anslöt skyddskårstrupper från Södra Österbotten till de revolterande i Mäntsälä. Dessa hårdföra hade gott anseende bland de revolterande och ökade stridsviljan ytterligare bland trupperna. Man satte ut patruller för att bevaka infartsvägarna till byn och satte ut grupper för spaning under dagen. Disciplinen bland trupperna var hård där onykterhet kunde leda till att soldaterna riskerade spöstraff. Under samma dag utlyste Lapporörelsen en allmän mobilisering bland trupperna i skyddskåren och varje soldat fick ta med sig beklädnad och sin utrustning, vapen samt mat för 4 dagar. De skulle samlas i sina områden och hålla ständig kontakt med Tavastehus och invänta order. De skulle undvika strider med regeringstrupperna och tanken var att utnöta regeringen så att den skulle vackla. Man ansåg att regeringen ville undvika att hamna i nytt inbördeskrig. I början såg det ut som denna taktik fungerade för regeringen, det statliga skyddskåren samt armén var inte överens hur man skulle bemöta hotet. Arméchefen Aarne Sirviö ville krossa upproret helt, och han fick stöd av flera stadsråd samt av oppositionsledaren Tanner. De var flera som gick på en annan linje, Högsta befälet för skyddskåren Lauri Malmberg stödde Lapporörelsen och ville att regeringen skulle avgå, även om han kom inte kom att i sin tjänst motarbeta sin organisation även om han anklagade Jalander och von Born för att provocera fram upproret. Även Mannerheim stödde upproret även om han inte gjorde det offentligt, den forne aktivistledaren Kai Donner med mera planerade för att tillsätta Mannerheim till diktator över Finland. President Svinhufvud ville lösa konflikten fredligt men bestämt och utan regeringens avgång. Han menade att ”ingen beväpnad man ska kunna komma till huvudstaden, där får ni generaler stå till svars”. Under morgontimmarna försökte regeringen grip hela ledningen för upproret som via förvarningar kom att undkomma. Upprorsmännen var svårt besvikna över att president Svinhufvud som hade tidigare stött och fått stöd av Lapporörelsen ställd emot dem. Senare under dagen kom några statråd ur den konservativa stödja upproret och i enlighet med Lapporörelsens krav avgick ur regeringen men en av dem återtog Kyösti Järvinen sin avsägning efter betänketid. Dessa avgångar var ett direkt svar över beslutet av att gripa ledarna för revolten som de ansåg förvärrade situationen ytterligare, speciellt när man skulle använda skyddslagarna i det syftet. Därefter kom Samlingspartiet stödja upproret men regeringen kom inte att avgå. Lapporörelsens kandidat för regeringsbildare var den av Mannerheim stödda generalen Rudolf Waldén. Svinhufvud försökte få Malmberg läsa upp en uppmaning för att de revolterande skulle lägga ner sina vapen och återvända hem, Malmberg vägrade och uppmaningen lästes upp av försvarsministern Lahdensuo istället. Regeringen hade nu svårigheter, Lapporörelsen flyttade sin verksamhet till Riihimäki under beskydd av jägaröversten J. F. Lundqvist som hade ställt sitt kompani till rörelsens förfogande, där de anslöts av 200 män från skyddskår från södra delarna av Tavastehuslän . Wallenius började planera för en andra bondetåg, för den första hade varit en imponerande maktdemonstration. Ytterligare trupper ville ansluta sig till Mäntsäla från Södra Österbotten men områdeschefen Matti Laurila vägrade ge dem tillstånd att medverka. De skyddskårer från de svensktalande områden kom helt stå utanför upproret och stödde president Svinhufvud under konflikten, vilket försvårade upprorsmakarnas mobilisering. Läget var nu ytterst allvarlig, tusentals beväpnade män var i rörelse och det bildades även nya grupper i södra Finland. Svinhufvud bildade en krisstab som anmärkningsvärt inte höll Mannerheim. Krisstaben var splittrad där arméchefen Sihvo fortfarande förespråkade för att krossa upproret medan de andra befälen ansåg att detta inte var möjligt genom att man var rädd för att höga befäl inte skulle följa order. Svinhufvud bestämde sig för att hålla ett radiotal själv som skrevs av justitieministern T. M. Kivimäki på 30 minuter. Talet sändes på radion och publicerades i landets tidningar nästa morgon. I talet utlovades amnesti för dem som omedelbart skulle återvända hem och ägna åt sina vardagliga sysslor. Löftet av amnestin hade resultat för den kom att splittra trupperna och även till att förband upplöstes. Men samtidigt ökades trupprörelserna kring Jyväskylä samtidigt som fler av regeringstrogna skyddskårer anslöt till upproret. I Jyväskylä hindrade de två dagstidningar från att komma ut, samt de hade kontrollen över telefon och telegraftrafiken. Upprorsmännen stärkte sitt grepp om staden, trots presidentens tal. I stadsfullmäktige hölls ett möte med ordförande S.W. Fors som anslöt sig att stödja regeringen och presidenten. Upprorsmännen försökte utan att lyckas stoppa mötet och regeringstrupper intog sina ställningar runt stadens strategiska platser som förgreningsstationerna i Haapamäki och Pieksämäki. Upprorsmännen sände en delegation med vita flaggor till Helsingfors som besökte presidenten. Lapporörelsen krävde fortfarande regeringens avgång och att en ny regering skulle ersättas med en ny, ledd av Rudolf Wallden. Men presidenten nöjde sig att hänvisa till den tidigare uppmaningen. Strax efter mötet började armén att omringa upprorshärden i Mäntsälä. Svinhufvud tillsatte Elja Rihtniemi som förhandlare mellan regeringen och Lapporörelsen i Mäntsälä. Förhandlingarna i Mäntsälä fortsatte och den och den tröttkörda ledningen för upproret bestämde sig att upplösa upproret den 4 mars. Ledningen hade dock svårt att få sina trupperna att lägga ned sina vapen och återvända hem. De ville fortfarande slåss men efter att Svinhufvud hade skickat ett av de vitas hjältar från inbördeskriget, Martti Pihkala och att regeringstrupperna hade nu omringat Jyväskylä så började männen återvända hem. Den 5 och 6 mars meddelade Rihtniemi att man hade kommit fram till ett avtal med ledningen för upproret. Lednigen för Lapporörelsen och de ledande för upproret skulle inställa sig hos myndigheterna följande dag. De män som återvände hem utan stridigheter fick behålla sina vapen och inte förvänta sig några efterspel. Svinhufvud kom att hålla det han men angående ledningen för Lapporörelsen ansåg han att några skulle man nog ta i håret. Det troliga skälet för att Svinhufvud inte gav med sig för Lapporörelsen var politiskt, han var rädd för att ifall regeringen hade blivit upplöst hade resulterat i en valseger för socialisterna. Han godtog Lapporörelsens bruk av våld i de i början av deras uppkomst men som en lagman kunde han inte godta en öppet och väpnad uppror mot regeringen. Lapporörelsen hade under 1930 även ägnat sig åt så kallade skjutsningar där man kidnappade främst misstänkta kommunister och även vänsteranhängare och körde dem till andra orter och även till östgränsen. Det först uppmärksammade fallet var skjutsningen av den kommunistiska riksdagsmannen Asser Salo den 4 juni 1930. Sammanlagt kom det att bli 254 skjutsningar eller försök. De som skjutsades fick ofta en omild behandling av sina kidnappare som ofta var spritpåverkade. 3 av dessa blev mördade, ofta på grund av resultat av att de kidnappade druckit hembränt. Den mest uppmärksammade skjutsningen var den 14 oktober 1930 när tre män skjutsade den förra presidenten K. J. Ståhlberg med fru från Helsingfors till Joensuu där han släpptes. Händelsen kom att resultera att general Wallenius kom att förlora sin befattning i armén och fängelsedomar för de inblandade. Skjutsningen av Ståhlberg gjorde också att Lapporörelsen och de andra högerextrema föreningarna tappade mycket av sitt stöd bland befolkningen. ReformerTrots högerextremismen som påverkade den finska vardagen mycket i början av 1930-talet kom det ändå en del viktiga reformer som sattes i kraft under den senare delen av årtiondet.
|