Strejkande vid trappan till de nuvarande Helsingfors Domkyrka. Bland banderollerna kan man läsa "Ner med de mordlystna borgerlighetens representanterna". När storstrejken upphörde i Ryssland den 30.e oktober spred sig strejken till Finland med järnvägsstrejk på den finska S:t Petersburgbanan, och kort därefter spred sig strejken till hela landet. Det var tydligt att man Finland ville deltaga i något som pågick i hela imperiet för att uppnå reformer och inte stilla tigande avvakta resultat från den ryska storstrejken. De ledande ämbetsmännen som försäkrat den nya ryska ledningen om Finland skulle förbli lugn, togs på sängen för att bli stilla åskådare till händelserna i landet. Den Finska storstrejken tog sig uttryck att polisen och gendarmerna avväpnades och ersattes av nationalgarden och skyddskårer. Redan den 29.e oktober hade studenterna i Helsingfors samlats för att kräva att personalen på sträckan Valkeasaari - S:t Petersburg skulle ansluta sig till strejken och därmed skära av förbindelserna med S:t Petersburg. Därefter diskuterades ett förslag till en studiestrejk bland studenterna. Avgörandet i diskussionen kom när man fick vetskap av att arbetarna hade gått ut i strejk och studenterna anslöt sig till strejken. Det avgörande blev studenternas centrala ställning inom nationalgardet som snabbutbildades och beväpnades. Det revolutionära entusiasmen varierade, i Tammerfors ställde de strejkande fram "Den Röda Proklamationen", där man krävde en totalrevolution och inkallelse av den nationalförsamling. Proklamationen tog särskild avstånd från kallandet av ståndlantdagen och tillade "...om klasslantdagen, trots denna varning sammankallas kommer arbetarklassen redan i god tid påminna om att de senaste dagarnas händelser kommer att upprepas flerfalt..", medan i Åbo rapporterades om de strejkandes mera moderata hållning. I Helsingfors hölls ett möte arrangerad av arbetarna där ordförande var författaren Matti Kurikka som till mötesprotokollet tillade "att man skulle helhjärtat stödja den strid som utkämpades i hela Ryssland för frihet och för de mänskliga rättigheterna, tillråder mötet härmed att samtliga arbetare deltaga i generalstrejken och tillsätta en kommitté för att förbereda ett program för vårt folks ställning." Protokollet bifölls med stor majoritet. Under samma dag började generalstrejken i Helsingfors. De strejkande lyckades även stoppa järnvägstrafiken. Under denna samma dag avgick Senaten efter krav från de "konstitunella" och arbetarrörelsen. Men samtidigt framställde Senaten ett förslag till Kejsaren där man godtog till att ha möte med generalguvernören tisdagen den 31.a oktober med en kommuniké från de 4 ständerna, där påpekade man att en återgång till den allmänna ordningen var inte möjlig, om man inte återgick till den "lagliga ordningen" som tidigare rått i landet. Tisdagen den 31.a oktober var strejken så allmän att polisen gick in i strejken. Polisen, som hade varit ett redskap för förtrycket och delvis varit måltavla för strejken. och nu axelerlade strejken och revolutionen allt mer och när samarbete med de konstitunella skar, fylldes deras platser av arbetare. De "konstitunella" ville ha en återgång till det statskick som hade rått innan Bobrikov. Medan de revolutionära, socialisterna och även delar av den Gammalfinska Partiet ville ha ett helt nytt samhälle, och började med att sammankallandet av konstitutiv nationalförsamling. Spänningen mellan grupperna steg allt mer och de "Konstitunella" försökte övertala generalguvernören att bruka vapenmakt mot arbetarna. Nationalgardet hade i all hast beväpnats och började nu exercera sina trupper. Rykten spreds om hemliga vapenlaster från Japan, och nya arbetarmöten hölls på nytt den 3. och 4.e november där man fastslog kravet om att sammankalla en nationalförsamling, avskeda "Bobrikovs hantlangare" och ge judarna medborgerliga rättigheter med mera. En delegation utsågs för att kräva generalguvernörens avgång, även de "Konstitunella" skickade en delegation till generalguvernörens palats. Bland dem var framstående bemärkta svenskar bl. a. P. E. Svinhufvud och H. Renvall som lyckats med att göra en snabbvisit till S:t Petersburg och kunde meddela att strejken i Ryssland var nu över. Problemet blev nu att försöka avblåsa strejken i Finland, vilket gjorde att de "konstitunella" och de revolutionära stod ännu ett steg från varandra. De "konstitunella" var nöjda med det politiska läget i och med greve Witte var regeringschef i Ryssland men det var knappast de revolutionära, som ville gå vidare. Den 3.e november var årsdagen för Kejsarens tronbestigning, tvingades generalguvernören som mottog delfialen stå under beskydd av Nationalgardet. Nästa dag den 4.e november. undertecknade Kejsaren manifestet som godkände sammankallandet av lantdagen den 20.e december och gav Senaten uppdrag att förbereda en ny regeringsform, samt staganden om mötes- och yttrandefrihet. Samtidigt som folket på järnvägstorget valde en ny temporär regering, där ingick arbetare och socialister, men också den gamle generalen Ramsay som var chef för det Finska gardet, senatorerna Leo Mechelin, Leo Gripenberg, och vicekansler Danielsson-Kalmari. Men dessa hade invalts utan deras samtycke. Men detta visade att den folket inte visade något utpräglat socialistiskt tänkande, utan uppfattade sig som en national samling och därmed var deras revolution nationell inte en klass revolution. De under strejken uppståndna motsättningarna mellan Studentgardet och arbetarnas Nationalgardet utmynnade i ett demonstrativt uttryck när Studentgardets nya chef, kapten G. Theslöf kommenderade måndagen den 5.e sin trupp på en demonstrationsparad med dragna revolvrar från studenthuset till Unionsgatan. Där hade arbetarpatruller tvingat affärsägare att stänga åter öppnade affärer och butiker. En stund stod de båda gardena mot varandra öga mot öga. Men efter en stund gav Nationalgardets chef , kapten J. Koch efter och retirerade. Efter att strejken avblåstes på eftermiddagen samlades arbetarna på Senatstorget med röda fanor och sång. Alla politiska grupperingarna i landet ansåg sig ha segrat i storstrejken och alla från det Gammalfinska partiet till det revolutionära vänstern ville därmed ta åt sig äran. Esplanaden i Helsingfors under den pågående storstrejken 1906. Generalguvernören hade trots allt stärkt sin makt. Han hade tillskansat sig på Skatudden och tillbringat nätterna på ett slagskepp. Han hade varit i kontinuerlig kontakt med kapten Koch, som hade varit stark i början men fått ge vika för att undvika blodsutgjutelse. Även de andra grupperingarna hade också diskuterat med generalguvernören, med enda undantaget av aktivisterna och andra extremister som de andra grupperingarna höll i schack. Med vetskapen av att strejken hade avblåsts i S:t Petersburg stramade åter Obolenski greppet och till och med fastställde en tidpunkt från och med han kunde anse oroligheterna vara ett uppror! I S: t Petersburg hade man börjat förbereda en militär intervention, eftersom kontakten mellan Helsingfors och S:t Petersburg var bruten i tre dagar och man saknade uppgifter över vad som pågick i Finland. I början hade aktivisterna uppträtt provokativt och i Tammerfors hade de revolutionära ställt långtgående krav. Men de revolutionäras majoritet beslöt att underställa sig generalguvernören i sitt val av en ny Senat och i en särskild skrivelse till honom angett att de avsåg inte påverka kejsarens ställning eller i förhållandet mellan Finland och Ryssland. men strejken hade lämnat djupa spår i det finska samhället, där arbetarklassen ansåg att de "konstitunella" hade svikit dem, framför allt i rösträttsfrågan vid lantdagsförhandlingarna under våren. Men på sina håll bland annat i Tammerfors höll de båda grupperna någorlunda ihop. Kejsaren vägrade avskeda den gamla Senaten, som fick sitta kvar ytterligare en månad, för att förbereda tid för en nu Senat och tillsatte en kommitté med uppgift att för nya Lantdagen, Senaten, och rösträttsfrågan som leddes av den uppskattade statsrättsjuristen professorn R. Hermansson. I Helsingfors tillsattes efter en tid av politiska motsättningar en ny Polischef, överstelöjtnanten A. V. Enenhjelm, som tidigare innehaft posten under Bobrikovs tid. De politiska motsättningarna var främst mellan Nationalgardet och Studentgardet som hade framhållit sina respektive chefer, och konsekvent motsatt sig för tillsättningen av den andra partens kandidat. Obolenski hade utlovat en allmän rösträtt för att tillfredsställa arbetarnas krav och lovat de "konstitunella" regeringsmakten, och därmed kunde oron i Finland dämpas, vilket lugnade ner S:t Petersburg. Det lojala och lugna Finland hade bara några få år blivit en oroshärd, som kunde påverka det oroliga politiska och samhälleliga läget i Ryssland. Kejsaren hade tillämpat en konsekvent politik mot Finland och kunde därmed ge möjligheter till att återupprätta de starka band som tidigare rått mellan Finland och Kejsaren/Storfursten. Nikolai II var djupt övertygad av den monarkistiska principen, lika så majoriteten av befolkningen av den finska och den ryska befolkningen. Leo Mechelin. I november 1905 utnämnde han en ny generalguvernör som blev greve Wittes vän, verkliga geheimerådet N. N. Gerhard, som tidigare tjänstgjort i det ryska riksrådet och den 1.a december fick Finland en ny Senat med Leo Mechelin som Senatens nya vice ordförande och därmed regeringschef till den första moderna och "konstitunella" Senaten Till Senatens näst högsta post utnämndes Helsingfors universitets rektor, friheten R. A. Wrede och av de övriga ledamöter kom de flesta från de konstituera dvs. från liberalt, svekomansk och de ungfinska partier, men som skolminister utsågs en socialist J. K. Kari som därmed blev landets första socialistiska senator. Den nya generalguvernören och den nya Senaten samarbetade väl, samarbetet förstärktes genom att man i februari utsåg G. Langhoff som Finlands nye ministerstatssekreterare. Langhoff som var en personlig bekant med Nikolai II efter att tjänstgjort som generalmajor i livgardets elitregementen. Hans anseende var stor även i Finland, som grundade sig i att han hade tidigare varit chef för det Finska Gardet. Han tjänstgjorde i posten som ministerstatssekreterare fram till 1913, och som tack för sin tjänstgöring blev den ende som barjoniserades i Finland efter avskaffandet av den. gamla ståndriksdagen och reformationen om Lantdagen till enkammarriksdag. Nu hade de flesta av partierna anslutit sig till den för tiden en radikal linje som förespråkade för en enkammarriksdag, och en allmän rösträtt för både kvinnor och män. Dessa partier fick även stöd av R. Hermanssons kommitté, och reformerna godkändes av en stor majoritet av både Senaten och ståndriksdagen. Finland blev därmed ett av världens första länder med enkammarriksdag och allmän rösträtt för kvinnor och män. I rösträttsreformen antogs att rösträtt skulle innehas av varje finsk medborgare som fyllt 24 år. Ytterligare stöd som stöd för Lantdagen och Senaten fick man genom att den ryska särskilda granskningsnämnden, efter mindre justeringar även gav sitt godkännande. Kejsaren godkände lagarna den 29.e maj 1906. Reformerna uppfattades av samtiden och även för eftervärlden som stora och med tiden som avgörande för framtiden. Men Kejsaren behöll sin tidigare maktbefogenheter och kunde utverka sin makt som tidigare genom förordningar och manifest. Den Mechelinska Senaten var som tidigare endast en rådgörande konselj och de försök till parlamentarism som förekom från och med 1907 avvisades av Kejsaren. Men genom lagarna kunde man kanalisera den politiska verksamheten bort från demonstrationer och massmöten till Lantdagen och dess valkampanjer. Rösträtten kunde inte heller vara någon omedelbar lösning i de omfattande sociala frågorna. vilket gjorde att demonstrationerna fortsatte ända in ut till och med 1907. Som i utomlands var det spänningar mellan de olika samhällssynen som hade blomstrat upp i slutet av 1800-talet. Där det liberala synsättet gick ut på att kräva rösträtt och parlamentarism, samtidigt som de var måna om äganderätten och samtidigt rädda för de fortfarande obildade massornas styrka och för deras eventuella angrepp mot äganderätten och tveksamma till att ge alla tillträde till makten, medan för socialisterna var kampen om sociala reformer det viktigaste. När nu Finland hade fått ordning på sin rösträtt och Lantdag, som tidigare satts ur spel efter att ha hamnat schism med det ryska imperiet kunde man inte nu heller lösa de svåra sociala frågorna som agrarfrågan och arbetarskyddsfrågor och delvis fortfarande språkfrågan. Trots generalstrejken avblåsts upphörde inte demonstrationerna eller aktivisterna med sina paramilitära aktiviteter. Det aktiv a motståndspartiet beslöt genast efter strejken att fortsätta sin verksamhet med att beväpna folket. Nu togs steget mot folket fullt ut och de dittills svenska förbunden grundade förbundet "Voima"(Kraften). Förbundet ägnade sig främst åt idrott och skytte, men dess egentliga syfte var en väpnat revolution. Även om dess faktiska betydelse blev marginell, blev de symbolen för anarki och revolution i landet, och därför uppfattades de av Ryssland som en ständig bevis om Finlands opålitlighet. Senare i sommaren 1907 inskaffade Voima 3 125 militärgevär och över en miljon patroner som smugglades sjövägen till Närpes. Kagalen ansåg däremot att de hade uppnått sina syften och lade ner sin verksamhet. Efter som "de lagliga förhållandena" hade återställts. De flesta tog nu en klar avstånd och motstånd från socialister och aktivisterna. Men det borgerliga "skyddskåren" kvarstod i Helsingfors, som bemannades av främst studenter och antog allt mer en högerprägel. Det röda gardet organiserades efter strejken under det Socialdemokratiska Partiet. Men garden bevarade många håll drag av ett nationalgarde som upprätta höll lagen tills den ännu svaga polismakten förstärkts. Den nya Senaten som ansågs som borgerlig, kritiserades av socialisterna för att vara stödd av det ryska militären och gav namnet "Kulsprutesenat" Detta gav dem en anledning att bruka "gatans makt" med andra ord arrangera nya massdemonstrationer som även var viktiga mediala händelser och för att hålla folket politiskt aktiva, och gav socialdemokraterna stora framgångar vid det första allmänna valet i 1907. En viktig del av framgången var även att Socialdemokraterna hade förstått sig som den drivande politiska kraften som hade drivit fram rösträttsreformen. Deras slutsats var ju också delvis riktig, men den huvudsakliga orsaken var ju resultatet av den politiska utvecklingen i Ryssland som gav utrymme för Finland kunna reformera sitt styre. Socialdemokraterna vann också på att de som det enda partiet tog agrarfrågan på allvar. De hade sammankallat till ett stort torparmöte i Tammerfors som utmynnade till en dagsstrejk på Lakun Herrgård. Deras krav på förbättrade villkor uppfylldes inte och efter prövning i domstolen avlystes de från sina hem , mitt i det viktigaste delen av valstriden. Torparnas situation var ett viktigt inslag i den nationalistiska självkänslan och torparnas tillgång till mark var det enda undantaget för det privata ägandet i Socialdemokratiska program. Även Gammelfinska Partiet insåg värdet av på politiska demonstrationer och agitation. Deras demonstrationer i tog i uttryck i när Folkteatern i Helsingfors uppsatte ett spex som hånade "undfallenhetspolitiken", studentgrupper från det gammelfinska lägret reagerade med välorganiserad kalabalik och busvisslingar när Bobrikov och Yrjö-Koskinen skulle nedstiga till helvetet. Smutskastningen mot Yrjö-Koskinen hade ännu inte upphört.. Därefter inleddes en stor namnförfinskningskampanj i samband med J. V . Snellmans hundraårsdag den 12 maj. Tidpunkten angavs till en anledning för att framhålla fennomanins historiska betydelse. Samtidigt som den Gammalfinska Partiet deltog aktivt i nykterhetsrörelsen. Namnförfinskningen blev till en stor framgång, men blev ändå en medelklassreform. Bland arbetarna kom de svenska namnen bestå, och därför har än i dag relativt många framstående personer som var helt finskspråkiga svenska namn. 24 800 personer valde att förfinska sina namn. De konstitunellas motdrag till namnförfinskningen blev gravsättningen av Schaumans kvarlevor i Borgå, som blev till en stor manifestation. Under 1906 bildades 2 nya partier, Agrarförbundet som började samtidig ge ut sin tidning Ilkka . det andra partiet var det Svenska Folkpartiet som förankrade sin politik från den svenska adeln mot att fånga intresset från den svenska minoriteten. Det Ungfinska partiet omorganiserade sig till ett modernt parti, med ett helt nytt partiprogram. Den 10.e maj sammanträdde den nya ryska duman, men några dagar tidigare hade Witte avskedats, något som oroade liberalerna. Till Rysslands nya premiärminister utsågs P. Stolypin och redan i juli upplöstes Duman och de ryska oppositionella flyttade sin verksamhet till finska Viborg. Dessa händelser gick i det närmaste obemärkt i Finland, som var upptagen med Snellman- och Schaumankulten samt med de nya partibildningarna. Plötsligt utbröt ett nytt ryskt uppror, denna gång i fästningen Sveaborg i Helsingfors, helt oväntad för Finland. Ryska kosacker i Helsingfors under Sveaborgsupproret 1906. Den 30.e Juli utbröt en militär uppror i den Ryska garnisonen i Sveaborg som en följd till Dumans upplösning. Upproret leddes av kaptenerna Jemeljanov och Cyon, och de revolterande fick kontroll över en del av fästningen och började beskjuta huvudön med tungt artilleri. Kommendanten Laiming lyckades organisera ett försvar av huvudön, och 2 dagar senare understöddes de av slagskeppet "Slava" och "Cesarewitsch" och kryssaren "Bogatyr" och lyckades de kuva upproret den 2a augusti. Upproret splittrade de ryska garnisonerna i Finland, där majoritet av matroserna förlagda i Helsingfors anslöt sig till upproret, medan majoriteten av infanteristerna i Åbo förblev regeringstrogna. Upproret väckte en mycket stor uppmärksamhet i Ryssland och upphöjdes under kommunisttiden som en av de stora händelser som bådade för revolutionen 1917, och upproret i Sveaborg ansågs som en viktigaste händelse än upproret vid Svarta havsflottan. Resultatet för upproret var att Stolypin inledde en målmedveten politik mot den revolutionära faran som skulle utplånas med hjälp av hårt och skoningslöst polisvälde. Medan samhället i övrigt skulle reformeras genomgripande för att skapa en stor och tillfredsställd bondeklass. Den ryska ekonomin fick därmed en enastående uppsving fram till första världskriget inom jordbruk och industri, dessutom skördade Ryssland även stora framgångar inom kulturen. Men missnöjet bestod och till hjälp fick de av nationalisterna och högeraktivisternas terror och förföljelse av minoriteter, främst riktad mot judar. Ytterligare näring fick dessa krafter av godtyckliga och råa bestraffningen av de som var aktiva under storstrejkens plundringar och vandalism. Stopylin själv föll för ett attentat 1911, efter att stundtals uppträtt som en högerdiktator. För Finland innebar dessa händelser en stor betydelse, och kampen mot revolutionärerna kom i första rummet i de rysk-finska relationerna. Där diskuterades även vistelsen för de ryska revolutionärerna i Finland och omedelbart efter det ryska upproret i Sveaborg förbjöds det röda gardet i Finland och 900 000 guldmark beviljades för att förstärka polisen som fick ytterligare anslag åren efter. Som en efterspel till händelserna hamnade "rödgardisterna" i politiska rättegångar med givna slutresultat för de åtalade.