Varken den stora adressen eller den internationella delegationen hade tagits emot av Kejsaren eller av hovet. Kejsaren som vidhöll sin strama politiska hållning, trots påtryckningar från Änkekejsarinnan och även från inflytelserika ryska kretsar. Men protesterna påverkade utnämningen av den nya ministerstatssekreteraren, eftersom man behövde en motpol till Bobrikov. Till denna befattning utsågs geheimerådet V. K. Phlewe, som tog sin uppgift på allvar och med hans utnämning blev han automatiskt Helsingfors Universitets tillförordnad kansler och han fördjupade sig in i universitets förhållanden. Han studerade Snellmans verk och lät skriva en historik av universitet, något som imponerade stort på universitets rektorn E. Hjelt, åtminstone i början. Von Phlewe lyckade med att övertala Kejsaren tillämpa en mer varsam linje i sin Finlands politik, och därför förhalades värnpliktsfrågan ytterligare 2 år, medan andra ömtåliga frågor togs upp till sommaren för risken för demonstrationer i universitet var mindre, då studenterna hade återvänt till sina hemtrakter var mindre. V. K: von Phlewe Han anställde en begåvad rysk jurist, E Berents som bistod honom med alla finska ärenden, hålla det hemliga korrespondensen med universitetet och färdig ställa det ovannämnda historiken. Vid det första besöket i universitetet fick von Phlewe ett positivt intryck av studenterna och lärarkår, även för von Phlewe var intrycket positivt, där kontrasten. mellan de anarkistiska ryska universiteten och de finska artigt frackklädda studenterna som hyllade honom med körsång. Von Phlewes utnämning orsakade hos allmänheten ett starkt kritik, som bottnade i att von Phlewe var ryss medan flertalet av sina företrädare hade varit finnar. Men kritikerna insåg inte hans pondus och hans goda ryckte som han hade i hovet, något som hans företrädare saknat. Den nya ministerstatssekreteraren gjorde Finlands sak till sin sak. Von Phlewe hindrade de ryska myndigheterna från att blanda sig in i Finlands affärer, men han krävde lojalitet av dem som han representerade men försvarade sin revir framgångsrikt. Under hans tid behandlades studenterna som uteblivit från militärinkallelserna med en mildhet som inte tilläts i Ryssland. Till sin främsta uppgift ansåg han vara att förhindra de växande revolutionära och de anarkistiska strömningar få fotfäste i Finland. Det revolutionära samhällssynen hade under sekelskiftet fått anhängare hos intelligentian och inom studentvärlden och studentdemonstrationer i utlandet blivit vanligt, något som förenklade von Phlewes syften var att dessa grupper i Finland var ideologiskt samhällkonstruktiva och icke-revolutionära. Under här tiden aktualiserades språkfrågan ännu en gång, när under sommaren 1900 kom uppgifter om språkmanifestet som fastslog ryska språket som landets enda ämbetsspråk. Senaten skulle i fortsättningen korrespondera med generalguvernören på ryska. Senatens ekonomiavdelning skulle i fortsättningen använda ryskan som sitt ämbetsspråk både i tal och i skrift och landets samtliga läns- och överstyrelser beordrades att från och med den 1. oktober 1905 övergå till ryska i sin korrespondens med alla högre myndigheter, vidare skulle åtgärder vidtas att se till att ämbetsmannakårens sammansättning tillät tillämpningen av dessa beslut. Till skillnad till tidigare tog senaten upp till strid. De skickade tillbaka manifestet med en hänvisning att lagförslaget stred mot de finska grundlagarna, men när Kejsaren på nytt sände tillbaka manifestet tvingades de behandla den, vilket senatens majoritet då beslöt att verkställa på grund av att senatorerna med juridisk bakgrund kunde senaten inte vägra samverka. De senatorer som var mot förslaget anhöll nu om avsked. Vilket blev en försiktig öppning till parlamentarisk lantdag, som kom att utvecklas från att vara en kejserlig konselj till en politisk regering.  Esplandanen i Helsingfors vid sekelskiftet Orsaken till språkmanifestet var byråkratisk vars huvudsakliga syfte var att tjäna staten, inte dess befolkning. Det var statens makt och kravet av att förstärka statens makt som skulle resultera i en anpassning av den finska offentliga organen till de ryska. Till denna process ingick försöka modernisera det politiska styret i Finland genom att för det första gången begränsa eller avskaffa ståndsprivilegierna och minska svenskans inflytande, som hos den finska allmänheten och även hos de styrande i S:t Petersburg som ansåg svenskan som ett överklasspråk i stil med de tyskättade godsägarnas användande av tyska i Baltikum. 1902 kom en komplettering av manifestet där det fastslogs finskan som ett fullvärdigt språk även i administrationen och domstolarna. En domstol eller ett ämbetsverk skulle nu i fortsättningen använda finskan och de högre domstolarna och ämbetsverk förväntades besvara skrivelserna på det språk som den lägre instansen hade använt. Reformen kunde genomföras tack vare finskans ställning i skolorna hade förstärkts och inte minst de lyckade resultat som de tidigare språkreformerna hade resulterat i. Men helt smärtfritt gick inte övergången till den nya förordningen när K. J. Ståhlberg som vid den tidpunkten var protokollsekreterare i senaten 1901 använt finskan vid sin föredragning inför senaten, fick man återgå till svenskan när det visade sig att vice ordföranden Linder inte behärskade finskan.... ännu svårare blev det när man i enlighet med språkmanifestet skulle övergå till ryska, vilket de flesta inte alls behärskade och man fick frångå bestämmelserna när det gällde protokollföringen. Men språkmanifestet resulterade i att författningssamlingen som sedan 1860 kommit ut på svenska och finska, kom ut från och med nu på ryska. Trots förryskningen hade man i S:t Petersburg inga planer på att förbjuda eller försvåra utgivningen av finsk- och svenskspråkiga tidningar eller förlag, eller hos den kommersiella sektorn med administrativa åtgärder, vilket hade skett i Polen och andra håll i Europa. Dessutom fanns det inga planer på att förryska Alexanderuniversitet i Helsingfors, medan universitet i Dorpat förryskades på 1890-talet. Efter att de konstitunella senatorerna sommaren 1901 begärt eller fått avsked, kunde den opinion som de företrädde varken komma i uttryck i senaten eller i lantdagen. I augusti 1901 samlades en stor grupp av f.d. riksdagsmän hos generalen J. af Lindfors på dennes gods, Turholms gods på Degerö med senatorn Leo Mechelin som ordförande. Detta möte blev startskottet till den medvetna motståndet mot regeringens politik. Dittills hade man nöjt sig med att protestera, nu gick man in för att skapa en organisation för att samla oppositionella som ledde till att man övergick från passivt motstånd till mera aktivt motstånd. På mötet bestämdes att samla in en ytterligare en adress mot värnpliktslagen. Men de yngre ledamöterna bildade en hemlig oppositionsorganisation kallad Kagalen som inledde sin verksamhet i augusti - september 1901, som en generalstyrelse med cirka 45 kretsorganisationer med 500 agenter som var verksamma på lokal nivå. Vid sidan av Kagalen uppstod även Kvinnokagalen som ville öka motståndsandan och det politiska medvetandet hos kvinnorna och kom att bana i väg till att kvinnorna rösträtt i samband med representationsreformen 1906. Kagalen koncentrerade sig för att utbreda illegal litteratur och tidningar, motverka värnpliktslagen, organisera olika slag av politiskt folkupplysningsverksamhet och sprid Finlandsinformation utomlands. Det organiserade motståndet riktades mot värnpliktsuppbåd som från och med 1902 skulle enligt den nya värnpliktslagen verkställas, där även den finska militärens stab och posten som finska militärens kommendör skulle avskaffas och verksamheten vid en del av de finska enheterna skulle läggas ned. Av officerarna och underofficerarna skulle krävas kunskaper i ryska, och de återstående finska förbanden kunde användas i hela ryska imperiet. Snart upplöstes även den finska skarpskyttebataljonerna och den finska dragon regementet efter att alla befälen begärt avsked på grund av de hade känt sig sårade av generalguvernörens beteende. Kvar blev därmed bar finska gardet och finska kadettkåren. Genom att mot ekonomisk kompensation överföra ansvaret för försvaret av Finland ville alltså den ryska regeringen retirera. men förfaringssättet kunde inte godkännas av lantdagen som bifogade krav som inte kunde godkännas av Kejsaren, som formulerade om sitt förslag till att vara en av administrativ förordning och därmed kunde ärendet inte behandlas av lantdagen. Lantdagen själv kom i otakt med opinionen hos befolkningen efter när Kejsaren hade beviljat 2 miljoner guldmark som medel till en jordreform, där pengarna skulle användas till att köpa in jordbruksmark till de obesuttna torparna. som motsattes av de konstitunella i ständerna. Men snart börjades ryktesspridningen om reformen av studenter som delade ut flygblad till olika intressegrupper. Orsakerna till detta lagförslag var Kejsarens intresse för de svagaste grupperna i landsbygden men också överbrygga motsättningarna mellan Finland och Ryssland. Orsakerna för missnöjet var flera, ett var att den finska postverket underställdes under den ryska postverket, där de tidigaste finska frimärkena ersattes av nya i ryskt snitt även för inrikesförsändelserna i Finland, förhållandena mellan länderna kritiserades ofta av den finska pressen vilket föranledde Bobrikov att stoppa utgivningen av tidskrifter i allt ökande takt:
Mötesfriheten begränsades den 2.a juli 1900, där begränsades möjligheterna till föreningar som med möten behandlade ärenden "av vetenskapliga, samhällsorienterande, ekonomifrågor eller frågor av annan art". som i fortsättningen fick hållas endast godkännande av generalguvernören. Ännu ett skäl till missnöje var tillåtelsen för de ryska kringvandrande handelsmän att verka i Finland. |